Italien idag
Villa Doria Pamphilij
Här skulle det ha legat ett entusiastiskt blogginlägg från en utflykt i Roms omgivningar. Dessvärre blev utflykten inställd. Vi hade gått upp vid halv sju för att hinna jobba en stund innan (såna är vi), och när våra stackars kamrater nu blev sjuka beslöt vi oss för att se något inne i staden. Vi tog bussen mot Palatinen och Forum Romanum, som man aldrig kan få nog av.
De var stängda. Området skulle vara öppet alla dagar utom juldagen och nyårsdagen, men klockan nio i morse var det synnerligen stängt. Vi övergick till plan C och promenerade tillbaka mot Protestantiska kyrkogården. Nedanför Palatinen mötte vi en liten lastbil och två män som delade ut vattenflaskor. Ungefär som i Uppsala igår, med andra ord: ”Varannan vatten”. På vägen mötte vi flera pilgrimsgrupper, alla på väg i rask takt mot Vatikanen (saligförklaringsmässan började vid tio, så de hade bråttom). Det fanns också stånd med information, och hela staden var full med poliser. 
På förmiddagen fick vi alltså en rejäl promenad, en stunds stilla kulturhistoria och kyrkogårdsromantik samt espresso och cornetto på hemvägen. Efter en mulen morgon sken nu solen, och när vi efter några timmars skrivande åt lunch i trädgården kändes det som en sommardag. Det enda som störde fågelkvittret var surrandet från helikoptrarna som övervakade Petersplatsen. Frampå seneftermiddagen kunde vi inte hålla oss vid skrivborden längre utan gick till Villa Doria Pamphilij, som ligger nära oss.
Fram till 1960-talet tillhörde parken en av Roms rikaste furstefamiljer. Familjen Doria Pamphilij äger fortfarande ett stort palats vid Corson samt allt det innehåller – däribland konstsamlingen Galleria Doria Pamphilij. Sedan ett par år tillbaka pågår för övrigt en rättstvist mellan familjens huvudman och hans syster – hon anser att de barn som han och hans make fått med surrogatmödrar inte har rätt att ärva familjeförmögenheten. Både hon och brodern är för övrigt adopterade, vilket förstås inte lagt något hinder i vägen.
Villa Doria Pamphilij tillhör numera staden Rom. Villan är egentligen en slottspark, med allt från barocka labyrinter till kilometervis av gräsmatta. Där finns ett ”casino”, ett litet slott, och furstarnas gravkapell, som har jugendinredning och innehåller en av de skönaste S:t Sebastian jag sett. 
Parken är full av liv: I den lilla sjön simmar sköldpaddor och i åarna stora fiskar, som jag beslutsamt artbestämde som karpar. En vanlig vardag kan man träffa joggare, stavgångare och hundar med hussar och mattar. Idag var parken full med familjer och kompisgäng. 
Många promenerade, som vi, andra sparkade boll, kastade boll, dunkade boll, flög med drake – eller låg och slöade i gräset. Skulle man få för sig att göra moderna genremålningar skulle de kanske visa romarna i Villa Dora Pamphilij. På artonhundratalet lutade sådana mer åt det folkloristiska, och Thackeray har gjort narr av genren genom att beskriva en tavla som ”A contadino dancing the saltarella with a trasteveriana outsida a locanda to the music of a pfiffero”. Någon pfiffero såg jag inte, utom den som kanske spelade i joggarnas öronsnäckor, men bland bollspelarna och drakflygerskorna fanns nog åtskilliga trasteverianskor – lika väl som monterverdiskor och folk från andra stadsdelar, som också gränsar till denna enorma park.
Sådan blev dagens utflykt. Inte långt bort och inte exotisk, men mycket trevlig. Och så fick jag ju berätta om Villa Doria Pamphilij, också, vilket jag länge funderat på.
Tre festdagar
Våren är här och det festas i dagarna tre.
Det började igår med prinsbröllopet i Westminster Abbey, då hela Storbritannien festade. Visserligen hade The Guardian ett republikanskt alternativ till sin entusiastiska hemsida, men det tycks som om de flesta britter firade, även om de inte är glödande rojalister. På King’s College i Cambridge tog studenterna ner sovjetflaggan ur baren (den som det nyligen var bråk om) och projicerade bröllopet på väggen. För en riktigt bra fest kan man rucka på sina principer.
Inte heller jag kunde hålla mig från bröllopet. Det visade sig gå på italiensk tv och jag kom in precis när bruden och hennes far var på väg uppför altargången. Alltsammans var mycket vackert och stämningsfullt – fram tills det bröts för reklam. Jag blev aningen förvånad, men eftersom jag inte kände något större behov av ny ansiktskräm skrev jag en stund, och när jag kom in igen var de unga tu vigda och ärkebiskopen av Canterbury tog just på sig mitran för att förklara dem man och hustru. Han var märkvärdigt odubbad – men textad – fast när psalmsången började drogs volymen ned, hertigparet förminskades i storlek, italienska kommentatorer dök upp och började diskutera. Själv återgick jag till skrivandet. 
Idag klockan tre kom våren till Uppsala. Det är Valborg, och då inträffar våren officiellt klockan tre när rektor magnificus viftar med sin studentmössa från Carolinas balkong. Vi brukar ha glädjen att stå där uppe (tillsammans med en väldig massa människor) och se ner på ännu fler människor som myllrar i backen. Sedan blir det champagnegalopp för studenterna. Det kändes lite märkligt att inte vara där. Vi gick upp på Gianicolo istället och såg ut över Rom i regnet. Sedan tog vi en prosecco på Bar S. Calisto (som jag ska återkomma till) innan vi tog en sväng på stan. 
Imorgon är den första maj, vilket överallt är arbetarnas dag. Vänsterpartierna är traditionellt starka i Italien, och jag minns den där våren i Toscana, när vi gick på kommunisternas fest i Asciano, dansade och åt pizza. På den tiden fanns det tre kommunistpartier – ett gammalt, ett utbrytarparti samt ett som inget av de andra ens ville erkänna som kommunister. Imorgon kommer de flesta affärerna att vara stängda i Rom, och socialisterna i Trastevere utlovar fest på Piazza S. Cosimato – som alltså är ”vårt” torg, där vi sitter på barer och handlar ibland – med musik, tal och mat. 
I år har dock det traditionella förstamajfirandet hård konkurrens. Klockan tio i morgon saligförklaras påven Johannes Paulus II. Ungefär en miljon pilgrimer och ett femtiotal statschefer har kommit till Rom. Sedan flera veckor tillbaka är staden prydd av plakat om festligheterna. De inleds ikväll med ett massmöte på Circus Maximus och fortsätter alltså i morgon på Petersplatsen.
Rom är fullt med pilgrimer. Turister finns här ju alltid, men det är fler än vanligt – och på andra ställen. Man känner igen dem på att de alltid har flaggor med sig, rör sig i stora grupper och ofta leds av en präst. Vissa tycks också passa på att turista, när de nu ändå är här – vi såg till exempel åtta nunnor i blå regnponchos som köade framför Bocca della Verità. Kanske hade de också sett Prinsessa på vift. Det tycks som om privattrafiken inne i Rom är avstängd. Då och då slussas dock någon statschef förbi med poliseskort och tjutande sirener. Man kan ju tänka sig hur det blir imorgon, när alla ska till Petersplatsen. Lite nyfiken är jag, förstås, men eftersom säkerhetsansvariga tänker slå en järnring kring Vatikanen och enbart släppa in folk på paradgatan Via della Concilazione avstår vi. Istället ska vi på äventyr i en helt annan del av Rom – men mera om det en annan gång
Morettis påve och några andra
I serien ”Filmregissörer i Trastevere” har vi nu nått till… Nanni Moretti!
Han hör kanske inte till de mest kända italienska regissörerna – i alla fall inte i Sverige – men väckte viss uppmärksamhet när hans film Kajmanen (2006) häcklade Berlusconi mitt under pågående valrörelse. I filmen dras paralleller mellan alligatorns breda leende och konseljpresidentens, liksom mellan bådas glupande aptit på både det ena och det andra. Som makt.
Nanni Moretti (f. 1953) kommer från en intellektuell romersk familj – båda föräldrarna var lärare, fadern sedermera professor i grekiska vid Sapienza, och brodern Franco är känd litteraturforskare. I Sverige omtalas ofta han ofta med sitt hela förnamn, Giovanni. Möjligen är det fler än jag som tycker att ”Nanni” låter som en tjej. Uppenbarligen bor regissören här i närheten, för han går till samma frisör som maken (själv vågar jag bara klippa mig hemma, min fega rackare). 
Moretti är också ägare till biografen Nuovo Sacher på Via de Porta Portese. Huset påminner lite om ett svenskt Folkets hus. Repertoaren är intellektuell. Nyligen visades Svinalängorna, som här hette Beyond (apropå mitt gnäll om svenska filmtitlar häromsistens). En gång i veckan gavs den till och med på originalspråk. Det, ni! Inne på Nuovo Sacher finns en shop med böcker, tröjor och filmer – samt förstås en bar. Vi är ju ändå i Italien. Salongen har mjuka, röda fåtöljer. Jag önskar att svenska biografer kunde vara lika bekväma som italienska.
Morettis senaste film heter Habemus Papam och hade premiär för ungefär en vecka sedan. På långfredagens kväll bestämde vi oss för att se den just på Nuovo Sacher. Det var kö långt ut på gatan, och en bestämd man med lurvig mustasch och skrynklig kavaj (av den sort man ibland ser hos kvarlevor från 1968) gick då och då fram och vrålade att de flesta av oss inte skulle få plats. Vi stod kvar. Man är väl envis. 
Så fick vi också de sista två biljetterna. Visserligen inte tillsammans, men det gick bra ändå. Förståelsen var påfallande god, kanske för att filmen byggde på tydliga situationer och saknade alltför långa abstrakta utläggningar. Jag har upptäckt att min italienska har två huvudsakliga användningsområden: vardagsspråk och arkeologi. Habemus Papam föll inom den förra kategorin, även om både skådespelarna och byggnaderna är gamla.
Det handlar alltså om ett påveval. När jag gick sista året på gymnasiet staterade jag i en pjäs om den heliga Birgitta, Kvinna hör mig, där det argsinta helgonet fick säga några väl valda ord om påvemakten. Vi tyckte det var lite roligt, eftersom en ny påve just tillträtt i Rom – han hette Johannes Paulus I. Just när repetitionerna börjat dog också han. Det spred viss oro bland skådespelarna, ty vidskepelse ligger i luften på teatern. Vi kände en sorts kollektiv skuld, eftersom vårt helgon hade så vassa repliker. Hur skulle det gå med nästa påve? Skulle heliga Birgitta ta kål på honom också?
Johannes Paulus II var påve i 27 år, så vi hade inte behövt oroa oss. Men detta innebär också att jag lägger märke till påveval. Det blev lite intressantare än det skulle ha varit utan Birgitta.
I filmen drabbas den nye påven av panikångest och vägrar tillträda sitt ämbete. En psykoanalytiker kopplas in, påven skjutsas iväg till ytterligare en… Detta är dock inte bara en film om en mans lidanden, utan dessutom något av en kollektivfilm. Kardinalskollegiet spelar en viktig roll. De får inte lämna Vatikanen utan måste hållas på gott humör och påvens främste administratör (ett slags Vatikanens svar på sir Humphrey i Yes minister, fast mindre snygg) får helt enkelt ett helsicke.
Rollbesättningen är beundransvärd. När såg man senast en film där nästan alla skådespelare var gamla? Kardinaler är sällan några ynglingar. Dessutom finns det bara en riktig kvinnlig roll (några nunnor och ett par skådespelerskor dyker dock upp som hastigast), vilket inte heller är förvånande. Michel Piccoli är underbar som påven och Moretti själv (väl en av de yngre i rollistan) är bra i rollen som psykoanalytikern. Det verkar f.ö. vara en vana bland italienska regissörer att spela med i sina egna filmer.
Habemus Papam är mycket rolig, även om jag inte blev helt övertygad av slutet – jag tyckte inte det fungerade rent dramatiskt. Eftersom jag av principskäl inte avslöjar slut får ni alltså fundera på detta tills filmen kommer till Sverige. Habemus Papam är uttagen att tävla om guldpalmen i Cannes, så det finns väl stor chans att den visas där – antagligen inte i de stora salongerna som Spegeln utan på de små, som Fyris. Här blev jag lite uppsalacentrerad igen. Om den dyker upp därhemma kan jag mycket väl tänka mig att se om den.
Se här en trailer:
Påsk i Rom
Lammet var slut. Vi var för sent ute – och ändå kom vi till marknaden redan vid tiotiden. Lamm hör till det man ska äta till påsk här i Rom – måltiden inleds med pasta och sugo, följs av lamm (ugnsbakat eller tillagat på annat sätt) med potatis och avslutas med någon sötsak.
Det finns en hel uppsjö: Colomba (duva), vilket närmast ser ut som en gigantisk sockerkaka, den napolitanska ricottatårtan pastiera eller pizza di pasqua, som gräddas i vedeldad ugn och är fylld med suckat. Också den påminner om sockerkaka. Påskäggen är av choklad, vackert inslagna och lockande. På påskdagen äter man en salt lunch med bl.a. en särskild sorts salami, som heter corallina. Den har vi provat – den är mycket god. http://www.palatifini.eu/images/corallina.jpg 
Bland de praktiska anvisningarna i Med Ellen Rydelius i Rom finns en noggrann genomgång av vad som händer och sker under dessa dagar – inte i köket, men i kyrkan. Förmodligen har somligt förändrats under de nästan sextio år som gått, men en del verkar ändå stämma. ”På palmsöndagens morgon välsignas och utdelas palmgrenar och olivkvistar, så blir det högtidliga processioner i samtliga kuyrkor och därefter följer högtidlig mässa”, berättar hon exempelvis. Förra lördagen såg jag hur palmkvistarna lades på plats i S. Maria in Trastevere, och dagen därpå hade nästan alla man mötte en kvist i handen. 
På skärtorsdagen tyckte sonen att vi kunde titta på Peterskyrkan, för där hade vi inte varit på ett tag. Petersplatsen är enormt stor, men köerna blev oss övermäktiga. Vi satte oss i kolonnadens skugga och tittade på folk istället. Eftersom jag läst på hos Rydelius kunde jag dock berätta att på skärtorsdagen konsakreras två hostior, så man har en på lut till långfredagen.
Vid halv fem på långfredagens morgon åkte sonen till Fiumicino och hörde av sig hemifrån på eftermiddagen. ”Är allt stängt idag, eller?” Svaret var ja – allt var stängt för honom i Sverige, där långfredagen alltid har varit den viktigaste av påskdagarna. På sextiotalet var det begravningsmusik på radio och trista program på tv. Här är det mesta öppet på både långfredag och påskafton. Vi har alltså inte bara handlat mat, utan också böcker, en ny anteckningsbok (den gamla tog slut oroväckande snabbt) och presenter. 
Påskfirandet i Rom är i år alldeles ovanligt välbesökt. Hit kommer alltid pilgrimer, men 1 maj kommer Johannes Paulus II att kanoniseras, och de verkligt troende tar därför en längre semester än vanligt i staden, som inte bara är urbs och den eviga staden, utan också en helig stad för många.
En viktig del i det katolska påskfirandet är Via Crucis, korsvägsandakten, där man vandrar mellan stationer, som var och en representerar en del i Kristi lidande. På Via della Concillazione har det sedan början av mars funnits fjorton bronsskulpturer – en Via Crucis i brons – som skapats av en rad konstnärer och lånats ut av staden Coquimbo i Chile. 
I slutet av april skickas skulpturerna tillbaka. http://roma.repubblica.it/cronaca/2011/03/09/foto/via_crucis_in_bronzo-13389513/1/
På långfredagen vandrar påven Via Crucis vid Colosseum. Igår eftermiddag bestämde jag mig för att gå förbi och titta på förberedelserna. Eftersom Rydelius skriver att ”Romarna besöker denna dag S. Giovanni in Laterano” fanns det ytterligare ett argument för en tur åt det hållet. Jag hoppade alltså på sjuttiofemman, steg av vid Colosseum och tog en smart liten genväg mot Lateranen.
Min brist på lokalsinne har jag väl nämnt? Det är närmast en tillgång bland gränderna här i Trastevere och Centro Storico, men i Lateranen är gatorna raka och långa. Jag fick se en intressant väg med många människor på väg åt samma håll, så jag hängde på. Strax stod jag framför en kyrka, som jag kände igen mycket väl – fast det var inte S. Giovanni in Laterano utan SS Giovanni e Paolo, en tidigkristen kyrka som omges av antika lämningar och som jag ägnade en dag för två år sedan. Gudstjänsten pågick fortfarande, men folkmassorna troppade av mot kampanilen. Jag avstod från att titta efter och tog istället vägen genom parken Villa Celimontana (jag befann mig nämligen på Caelius, en av de ursprungliga sju kullarna), där niohundratalskyrkan S. Tommaso in Formis tyvärr var stängd. Utanför fanns rester av Neros akvedukt. S. Maria in Domnica (800-tal) var däremot öppen och lade ännu en kyrka till samlingarna. Där var gudstjänsten över och allt var öde och mörkt. Jag urskilde dock de sedvanliga lammen i absiden. 
Jaha. Det var ju roligt, men inte det jag tänkte se. Vid den punkten väljer man antingen att anse sig besegrad och nöjd med det man sett och ta den snabbaste vägen tillbaka mot Colosseum – eller att bita ihop och vandra länge förbi den redan stängda S. Stefano Rotondo (mycket fin) och ett militärsjukhus ända fram till S. Giovanni in Laterano. Så gjorde jag. Den var stängd. 
Scala Santa (den heliga trappan) var däremot öppen. Den hade jag aldrig sett, och eftersom det var folkliv jag var ute efter tittade jag in och såg de fromma släpa sig uppför den på knäna under stämningsfull psalmsång. ”Denna trappa, som enligt sägnen stammar från Pilatus’ bostad i Jerusalem och som Kristus beträtt, fördes till Rom mot slutet av korståget”, skriver Rydelius. Börje Magnusson, som är mera arkitekturhistoriskt lagd, konstaterar att det antagligen är den gamla trappan till påvepalatset. Om jag inte minns fel ägnade Fredrika Bremer knägåendet några lutherska fnysningar. Jag kände mig inte heller helt övertygad, men jag anser envar blir salig på sin fason.
Nu satte jag fötter under mig och passerade förbi en cappuccino till Colosseum, som mycket riktigt var avspärrat och omringat av karabinjärer, kravallbilar och ambulanser. Bombhundarna gick just in när jag kom, men verkade påfallande sällskapliga och inte alls så skrämmande som jag hade trott. 
På kvällen gick påven så Via Crucis. Själv ägnade jag mig åt annat, som kanske kommer med en annan gång. I kväll blir det kalvkotletter och gröna bönor – och ett litet stycke pizza di pasqua, som vi köpte av vår senaste bekantskap, en mycket inspirerad osthandlare. Och så choklad, förstås.
Varginnan som blev grabb och sportens antika frosserier (del 2)
Romulus och Remus var tvillingar – så här kommer ännu ett inlägg om sport och antiken.
I den eminenta antiktidskriften Medusa läste jag för en del år sedan en artikel om antikens betydelse för namngivningen av idrottslag. Nu ligger min samling av den elakt grinande tidningen hemma i Uppsala, och de enda exempel jag kan komma på är svenska Troja och holländska Ajax. De fornnordiska myterna spelade väl också viss roll, även om jag inte riktigt är säker på att Sleipner är den idealiske fotbollsspelaren.
Det krävs inte många sekunder i AS Romas affär för att upptäcka den antika anknytningen. Bland matchtröjor och bilder på laguppställningar hänger tröjor med lagerkransar samt med text som ”Roma 753” och ”Dinastia Romana”. Vargen är inte bara stadsgrundaren Romulus amma utan också lagets symbol. Oftast är det den vanliga varginnan om avbildas, men här finns också en gulligare variant (som starkt påminner om den svenska speedwayvargen) och rätt ful kramvarg. Maskoten är f.ö. döpt efter stadens grundare och heter Romolo. Den har alltså bytt kön från moderlig varghona till manlig och våldsam stadsgrundare. För att verkligt ställa till symboliken saluförs en specialutgåva av filmen Gladiator. Det finns ingen hejd på antikiseringen.
Här i stan snavar man visserligen ständigt över ruiner, men orsaken till fotbollslagets anammande av epoken beror nog snarare på den tid det grundades – inte vid stadens grundningsår 753 f.Kr (även om tröjorna antyder det), utan 1927. Som jag konstaterade sist: intresset för antiken var stort, inte minst bland fascisterna, som strävade efter att binda samman sin tids Rom med antikens.
För att ge huvudstaden ett mera slagkraftigt fotbollslag slog man 1927 ihop fyra av stadens fem lag. Det femte, Lazio, vägrade. Åtminstone i början måste det fascistiska inslaget i ledningen till detta nya AS Roma ha varit stort – laget tillkom ju genom officiellt ingripande. Hur det var i övrigt är oklart och skiftar mellan olika källor. 
Den antika symboliken var inte förvånande då – men varför används den fortfarande? Självfallet ligger en hemlighet i namnet. Roma är Rom, medan Lazio enbart är Latium, stadens omgivning. Stadens färger är liksom lagets gult som solen och rött som hjärtat (för att citera supportersången), och identifikationen går alltså så långt att stadens grundande på något sätt också blir lagets grundande. Den ”dinastia romana” som nämns visar också på successionsordningen – om nu fansen ser sina hjältar som efterträdare till gladiatorerna eller till de romerska kejsarna har jag inte lyckats lista ut.
Så vitt jag kunnat förstå har inte AS Roma längre något fascistiskt rykte, medan jag hört glåpord mot Lazio (men de kan förstås ha utslungats av en Romaanhängare). Liksom så många huvudstadslag tilltalar de olika grupper – Roma är arbetarnas och de intellektuellas, medan Lazios publik är borgerligare. Det förklarar också varför Romaflaggorna hänger så tätt i det smått bohemiska Trastevere och i Testaccio, där de hade sitt ursprung. På Romaklubben där såg jag till och med en romersk legionär i lagets färger. Fotot blev suddigt, men kan vara värt att betrakta.
I Rom är fotboll religion. Liksom antikens romare lät var och en själv välja gud så länge man också tillbad kejsaren så kan man tro på vad man vill i Rom. Antiken tillåts man dock aldrig glömma.
middle dry details
Sportsligt
Jag har stigit ner i verkligheten. Det var en manlig verklighet, dit kvinnor äger tillträde mot halva priset. Igår var vi på matchen Roma-Juventus.
Sport är vanligtvis inte min kopp te. Frågar man om min favoritsport finns det risk att jag svänger till med cricket, bara för att det är svårbegripligt – och kanske för att det är trevligt att sitta vid en grön plan en engelsk sommardag och se vackra unga män i vita kläder röra sig i sakta mak. 
Ändå har jag utsatts för åtskillig sport. Skolan gjorde sitt till. Där var min favoritsport fotboll. Där spelade det mindre roll att jag var kort, för alla har fötterna på samma ställe. Pappa älskade fotboll. In i det sista engagerade det honom – jag minns hur han på slutet blev upprörd, för att han trodde att han missat Kamraternas senaste match. Egentligen var han bara veckovill. Tre barn har fäktat, två spelat fotboll, ett innebandy. Jag föredrog fotbollen – inte de där blåsiga oktoberturneringarna när man drömde om ett varmt bad, utan återigen det gröna gräset, sommarsolen, ilsket ivriga barn som slogs som djur för segern. Viktigare matcher (EM och VM) har jag inte bara sett, utan också hjälpt till att återskapa på sommarställets knöliga fotbollsplan, som staffage i barnens fotbollslekar.
Sonen är Romasupporter. Det är helt och hållet mitt fel. Varje gång jag åkte till Rom fick han en Romatröja, och med åren växte tröjsamlingen rätt rejält. Samma sak gällde sonen. Och så kom denna ljuvliga vår i Rom, när han nästan är vuxen. Nu gick vi på match – och inte vilken skitmatch som helst, utan mot Juventus.
Här känner jag hur det logiska resonerandet vill ge vika för impressionistiska utrop. Vilket folkliv! skulle jag kunna ropa, som när artonhundratalets Romskildrare berättar om hur trasteverianerna spontant börjar dansa saltarella på torgen. Redan i Romabutiken hade de berättat vilken buss vi skulle ta, och det var ingen tvekan om var vi skulle gå av – bussen var full med unga män i orange och vinröda halsdukar, tröjor, jackor, skärp, och förmodligen kalsonger och undertröjor också. Jag har tillbringat nog många timmar i Romabutiken för att veta att där finns allt från sparkdräkter för nyfödda till spetstrosor för fullvuxna.
Av strömmen fördes vi ut ur bussen och fram till Stadio Olimpico. En stund ägnade vi oss åt intensivt arkitekturstudium, men det tänkte jag spara till en annan gång. Det vore orättvist att bli kulturhistorisk när detta handlar om livsviktiga ting – inte för mig, kanske, men för många andra. Vi hittade rätt och trängdes ett tag. En sådan trängsel har jag inte varit med om sedan jag hörde påven tala på Petersplatsen. Romarna har dock ett par tusen års erfarenhet av att slussa in folk (54.000) på jättearenor, så det gick förvånansvärt smidigt.
Och så satt vi då där! Början var nästan det bästa – det var som melodifestivalen och bandyfinalen upphöjt till 100. En initierad kompis hade rekommenderat läktarplats (Tribuna), så vi satt omgivna av medelålders män med intellektuellt utseende, några pojkar samt en och annan kvinna (halva priset, som sagt). Det var operapriser, men mera aktiv publik. Spelarna presenterades – jubel! En efter en räknades de upp, och sist kom den störste av dem alla: Francesco Totti! Då skrek också vi. Sedan reste sig alla upp och Romas egen sång sjöngs. Vi var tårögda. Under resan dit hade vi gått från den första hypotesen – ”Tänk om de vinner” – till det mera segervissa – ”När de vinner” – till fullkomlig identifikation: ”När vi vinner!”
Matchen började, och jag väntade på mål. Kanske jag blivit förledd av alla år med pojkfotboll, där det ofta blir många mål – men inget hände. Roma gjorde ett anfall – Juventus drev tillbaks dem och närmade sig Romas mål… nej, inget. Supportrarna viftade med flaggor och halsdukar, och då och då försökte den lilla gruppen Juventusanhängare göra sig hörda – dock med föga resultat. Man ropade, applåderade, jublade – jag har varit på en enda riktigt fotbollsmatch förut, men detta var faktiskt lite annorlunda än att se IFK Norrköping möta… vad det nu var för något (den gången vann vi). Då och då ropade man intressanta invektiv till spelarna. Själv tänkte jag ibland på en duett som Ernst och Tutta Rolf hade, där refrängen lät: ”Gör någonting, gör någonting nu!” Lite dålig fart var det, nämligen, även om Totti var klart sevärd.
I andra halvlek gjorde så Juventus mål. Supportersidan skrek av besvikelse. Vi flämtade själva till, och de lugna och högbetalande slokade betänkligt. En enda man reste sig upp och jublade. Då förändrades stämningen och blev hätsk. Jag har hört pappor skrika invektiv till smågrabbar som gör mål, men jag har aldrig sett vuxna män kasta sig mot en ensam stackare, som råkar jubla över fel lags mål. De omkringsittande sträckte fram skyddande armar, men de verbala förolämpningarna tog inte slut. Det var skrämmande – jag hade väl tänkt mig att ungt folk kunde bråka, men inte stadgade karlar. Ett mål till gjorde Juventus, och då glodde folk surt på denne stackars supporter. Oväsendet var öronbedövande. Senare har jag fått veta att det hördes ända till Svenska Institutet, på andra sidan Tibern.
Juventus vann. Vi förlorade. Dagens tidning förklarar att Juventus är tillbaka i sin gamla form. Själva tyckte vi att Roma var bättre (fast de förlorade). Jag förklarade sakkunnigt att deras spel var sådant som min pappa skulle ha kallat ”rolig fotboll”. Sonen var arg och ledsen. Vissa supportar gick innan det ens var slut. Mitt engagemang är inte särskilt djupt, men jag förstår vad man kan känna. Jag känner många som är djupt engagerade av fotboll. Dessutom förstår jag att man inte överger sitt lag, bara för att det går dåligt. Pappa höll fast vid Kamraterna också när de åkte ur Allsvenskan. Det är självklart. Däremot förstår jag inte hätskheten mot motståndarna. Då ser jag hellre cricket, där kommentatorn kan förklara att visserligen förlorade England, men han är stolt och hedrad över att ha sett Indiens spelare göra ett century. That’s cricket.
Ändå var inte det här vad jag velat se. Jag ville uppleva en Romaseger, där bilarna körde tutande genom gatorna. Roma är passion. Det händer att supportrarna målar de gröna trafikljusen röda, så att de visar rött-gult-rött. Romas färger. Så skulle det ha varit.
Men, som sonen sa: Nästa gång vinner Roma. Och nu kan vi sången.
Rom firar Italiens enande
Det ösregnade nästan hela dagen igår. 
Jag tyckte synd om italienarna. Det var la notte tricolore, när firandet av de hundrafemtio åren skulle börja. Enligt programmet förekom konserter och uppträdanden av alla de slag, ett särskilt firartåg anlände till Termini och på tv hade man särskilda jubileumsprogram. Sophia Loren förekom både länge och väl (”hon måste vara äldre än jag”, sa mamma), vilket var lite roligt eftersom vi såg En alldeles särskild dag i förrgår. Där framgick tydligt att en man med mjuk ullig slipover egentligen är intressantare än en hårding i uniform. För övrigt en klart sevärd film med underbar rollbesättning.
Och idag är den stora dagen! Vännerna där hemma talar om St Patrick’s day och undrar varför jag tagit helgdag. Här finns det ingen tvekan om saken. Officiella byggnader har alltid en italiensk flagga och en EU-flagga, men privata småflaggor förekommer inte alls. Idag har Rom varit randigt i grönt, vitt och rött. Jag tänker ibland på den italienska flaggans likhet med den italienska maten – som mozzarellasallad eller (kanske mera avsiktligt) pizza Margherita. Nu såg man små flaggor, ryggsäckar med flaggor, halsdukar i flaggans färger – samt förstås fanor av alla de slag. 
På förmiddagen var vi nere och bunkrade sötsaker på pasticcerian. En strid ström människor gick åt vårt håll, och vi insåg att det var dags att fira 1849 års män (och kvinnor). Det tycktes på väg att klarna, luften var varm och alla var glada. En knapp timme senare öste det ner. En italiensk flagga kunde då användas som regncape, vilket vi såg flera exempel på. Vid minnesmonumentet över de fallna flammade små eldar, Garibaldi hade äntligen fått sin krans, och kvinnogruppen Aspettare stanca (trött på att vänta) passade på att demonstrera för en mera jämlik politik – men självfallet inte utan det obligatoriska grön-vit-röda inslaget. Det var trängsel på kullen och mycket publik. Där såg jag också en ung kille utklädd till Garibaldi, med brunt lösskägg och mössa av Bengt Berg-stuk. Också grupper av nunnor var fosterländska.
Vädret verkade inte störa någon, även om vår lägenhet väl inte är den enda i Rom där det hänger blöta kläder på tork. På eftermiddagen tog vi en promenad genom Trastevere för att visa upp Tiberön – och upptäckte att hela fören låg under vatten (jfr ”Någon håller ett öga på mig”, 24 januari). Samma sak gällde de kajer, där jag brukar promenera. Så mycket har det alltså regnat! 
Det kan inte vara så högt att det går genom ögat på Ponte Sisto, men det myckna regnandet märks av. Samtidigt börjar växterna skjuta nya skott och träden har musöron. Jag hoppas att den verkliga våren är på väg. I väntan på den ska vi nu laga helgdagsmiddag och servera etthundrafemtio rätter. Nej, jag skojar. Men det blir absolut mer än en.
Il risorgimento
Det är en märklig vår att sitta långt hemifrån och inte läsa papperstidningar. Vore vi hemma skulle jag varje morgon läsa sidvis om händelserna i Tunisien, Egypten och Libyen. Nättidningarna uppmuntrar till ytlighet – man läser en rubrik, en halv artikel, ser en bit på ett inspelat inslag – och tycker att man vet tillräckligt. Först tsunamin och kärnkraftsexplosionerna i Japan har fått mig att verkligen söka information, men så är också kärnkraften en av mina gamla käpphästar.
Med alla omvälvningar känns det som 1848 igen. Ni vet det året då Marx och Engels publicerade Det kommunistiska manifestet och en ny revolution bröt ut i Paris. Sedan spred sig elden över hela Europa. Kungahus störtades och nya liberalt präglade regimer kom i deras ställe. Till och med Sverige fick sin revolutionsunge, även om den kanske snarare var destruktivt än revolutionärt präglad. Innan året var slut hade politiken på de flesta håll återgått till det gamla.
Också Italien gjorde uppror, och i november – när revolutionsandan börjat mattas i övriga Europa – flydde påven från Rom, som han tidigare styrt. Staden intogs av Giuseppe Garibaldi och hans revolutionstrupper. I februari 1849 utropades en romersk republik av modernt slag – bland annat infördes religionsfrihet. Världen var dock inte redo för sådant. Franska trupper skickades till Rom för att återinsätta påven, och i juni gav republiken upp. Många av ledarna flydde
Italien enades inte 1849, men det var då de första försöken gjordes. I Rom kommer man ihåg det året. Slutstriderna stod här uppe på Gianicolo. Garibaldi hade högkvarter i det hus, där Irlands ambassadör till den heliga stolen numera bor. Här och var hittar man fortfarande stenhögar, rester av byggnader som förstördes under slutstriderna. Stadsporten Porta S. Pancrazio pulveriserades mer eller minde och fick byggas upp på nytt..
Skulle man glömma bort vad som hände 1849 är det bara att titta på en gatuskylt. Gatorna här – liksom på sina håll i Trastevere och i Monteverde – har fått namn efter den misslyckade revolutionens soldater. Det tycks ha varit en internationell armé , där även kvinnor och barn deltog i striderna. Vår trappa från Viale Glorioso har jag väl ordat tillräckligt om. Härom dagen såg jag att den heter Scalea del tamburino och skall minna om en sextonårig trumslagargosse, som dog i slaget. Lite som Wilhelm von Schwerin, om än inte officer. 
Man talar fortfarande om hjältar i Italien. I Sverige har vi gjort oss av alla hjältar utom de av fredligt antihjälteslag. Återigen ser man skillnaden mellan nya och gamla riksbildningar. Efter enandet förvandlades delar av Gianicolo till en minnespark över 1849 års hjältar. Här står hjältehermer i rader – fortfarande insvepta i plats efter renoveringen, men redo att släppas fria i morgon – här tronar Garibaldi på sin springare högt över staden, folktalaren Ciceruacchio gestikulerar på sin sockel och Anita Garibaldi spränger fram i galopp med en pistol i handen. ”Monumentet, som tyvärr är föga konstnärligt, invigdes av Mussolini 1932”, konstaterar Rydelius kyligt. Det associerar närmast till vilda västern och pangpang. Dessutom finns här ett stort mausoleum för de fallna i kriget 1849-1870.
Alla minnesmärken har snyggats upp inför jubileet, och när jag passerade Garibaldi på i går eftermiddag låg högar av verktyg likt kransar vid monumentets fötter. Museet över 1849 års händelser i Porta S. Pancrazio har rustats upp. “Vår historia tillsammans i 150 år” lyder den nya skylten, och arbetet pågick för fullt för att hinnas färdigt till på torsdag.
Det var inte lätt att ena Italien, och ännu idag är det inget homogent land. Striderna fortsatte, med Garibaldi som karismatisk frontalfigur i sina intressanta huvudbonader och med den mer teoretiskt lagde statsmannen Camillo di Cavour som en av hjärnorna bakom. Först 1861 var arbetet fullbordat, och den 17 mars utnämnde parlamentet Viktor Emanuel till kung över Italien. Cavour blev statsminister, men dog efter bara några månader.
Tio dagar efter enandet utsågs Rom till huvudstad. Det lilla kruxet var att Rom ännu inte var erövrat av enarna. Det innebar att Turin först blev huvudstad och sedan Florens. Först 1870 erövrades Rom, och året därpå blev den huvudstad för ett enat Italien.
Det är inte lätt det där med jubileer. Det stämmer aldrig helt och hållet. Vissa delar av Italien är irriterade för att de inte fanns med 1861. Rom verkar inte ha sådana problem. Kanske känner hon sig fortfarande som urbs, Staden med stort S, och upplever det som om Italien enats kring henne. Mycket ståhej har det varit här redan. På Museo di Roma visades en utställning med målningar om il risorgimento (som enandet kallas), och på Castel Sant’ Angelo fanns en utställning som bland annat innehöll Garibaldikitsch från tiden. En kudde med Garibaldi, kanske? Om man – som jag – inte riktigt tror på hjältar undrar man förstås om revolutionsledaren verkligen var så fantastisk som det påstås. I vilket fall har han kvar sin status som Italiens enare. La Repubblicas fredagsbilaga porträtterade honom härom veckan som en ”supereroe” i flygande attack mot orättvisorna. Då slogs han mot fransmän, nu flyger han som Stålmannen – men den snygga mössan har han alltid käckt på svaj.
Och snart börjar själva firandet.
Tankar på Idus Martii
Idag har vi varit halva tiden i Rom. Dessutom är det Idus Martii, den dag som Julius Caesar skulle ha aktat sig för. Enligt erfarna Romresenärer får han idag en krans på sin grav på Forum. Själv har jag inte varit där och tittat, eftersom vi har besök. Och imorgon är det årsdagen av skottet på operamaskeraden. Tanken ledde vidare till andra funderingar om mecenater och kultursponsring. Liksom kejsar Augustus hade Gustaf III sina fördelar, men han ställde också krav på sina skyddslingar – som att de skulle versifiera hans operor. Dessutom har det sina nackdelar när välgöraren plötsligt dör. Det svenska kulturlivets förfall ganska snabbt efter mars 1792.
Neddragningar inom kultursektorn är alltså ingen nyhet. Vi som hör till den grupp, som ibland kallats kulturarbetare, är numera så vana att vi ständigt känner oss mörbultade, ungefär som om vi dagligen trillat av hästen. Från Sverige erfar jag uppgivna suckar över kulturministerns olika utspel – som påståendet att det kulturjournalisternas fel att näringslivet sponsrar idrott hellre än kultur. Om vi kunde skriva mer lättfattligt skulle det visst inte se så ut. Själv tycker jag ju att kultursidan är betydligt begripligare än en ishockeymatch (jag säger inte bandy, för en gång gick jag på bandyfinalen).
Också den italienska kulturen ligger illa till. Det klagas lite här och var. I lördags tog demondirigenten Riccardo Muti till krafttag här på Romoperan. När publiken jublade över framförandet av ”Fångarnas kör” i Verdis Nabucco avbröt han föreställningen och frågade om publiken önskade en repris. Självklart ville de ha det – det är eggande kör som man gärna kör på repetera – och han uppmanade den fulltaliga publiken att sjunga med.
http://open.spotify.com/track/1lZZ6vSkW9X3kC8SLIQHkm
Just denna kör ses traditionellt (fast kanske inte helt riktigt) som det italienska enandets nationalsång. Verdi var mycket aktiv i kampen för ett enat Italien, och liksom många av hans verk innehåller Nabucco en protest mot Österrike. Lördagens allsång var en protest mot nedskärningarna inom kulturen, men också en hyllning av ”fosterlandets anda”. ”Jag vill inte att detta vackra land skall gå under”, sa Muti – och så sjöng man så det dånade, korister och publik tillsammans, medan flygblad i den italienska flaggans färger regnade från första raden. De lovordade Verdi, gamle president Napolitano (inte premiärminister Berlusconi) och förstås Muti själv. 
Efter detta intermezzo – berättade La Repubblica i söndags – fortsatte operan till slut utan några vidare avbrott. 
Jag undrar om någon svensk dirigent skulle komma på tanken att protestera på detta vis? I varje fall skulle det inte ske med sådana fosterländska ord. Det vore lite pinsamt och nästan politiskt inkorrekt. Svenska fosterländska operor är det ganska ont om, och Naumanns, Kellgrens och Gustaf III:s Gustaf Wasa ges inte längre särskilt ofta. Annars kunde man ju tänka sig att en fullsatt stockholmsopera skrålade ”Ädla skuggor, vördade fäder” till stöd för kulturen.
<”>a href=”http://open.spotify.com/track/41mr3FpgBYdp0QLLgHgu0e”>
Här i Italien blir man nu alltmer nationalistisk. Om två dagar – den 17 mars – firas Italiens enande. Det drar ihop sig, som Laokoon sa….
Kvinnodag, fettisdag, karneval
Idag är det internationella kvinnodagen, och här tågar kvinnorna genom staden.
På vårt lokala kvinnohus är det framträdanden hela dagen, och det verkar som om dagen blir mer uppmärksammad än vanligt i Italien. Samtidigt är det den dag då italienska män ger kvinnor mimosa. Nere vid S. Maria in Trastevere såg jag två unga italienare i solglasögon med varsin mimosakvist. Antingen väntade de på sin träff eller på någon lämplig kvinna att ge den till.
Själv stod jag i solen och åt glass. Den var ett semmelsubstitut, ty idag är ju också fettisdagen och sista dagen före fastan. Dags att ge upp köttet – carne vale. 
Medan karnevalen i Venedig är en stor turistattraktion talar man sällan om den romerska karnevalen. Annat var det förr. Man hade lekar på Piazza Navona och Piazza Venezia, men också mindre smakfull nöjen, som att släppa vagnar med grisar nedför Monte Testaccio och ordna kapplöpningar där bland annat judar förnedrades. Vartefter seklen gick förfinades dock smaken och man blev försiktigare. När turismen kom igång på artonhundratalet var karnevalen den tid då alla kom hit. Allra viktigast var hästkapplöpningen utmed Corson, där de unga männen gjorde allt för att imponera på alla söta flickor, som satt där på balkongerna, och där flickorna förtjust tog emot blombuketter från sina beundrare. Scenen dyker upp överallt i tidens reseskildringar.
Sedan försvann de romerska karnevalsnöjena. Först under de sista åren har karnevalen blivit stor igen. Staden Rom för teater, musik och familjeaktiveter, och i afton är det grand final på Piazza del Popolo. Dessutom förekommer commedia dell’ arte, som förstås vill anknyta till karnevalens ursprungliga skepnad (utan att skada grisar eller minoriteter). 
Under hela karnevalen har gatorna varit fulla med konfetti och serpentiner. Först trodde jag att det var ovanligt många bröllop så här års, men det är barnen som slänger dem på varandra. Ofta är de dessutom utklädda. Finast var nog den kanske femåriga flicka jag såg, som klätt ut sig till Jack Sparrow. Pappan förmanade henne att uppföra sig som en gentleman och bjuda sin lillasyster armen. De tågade sedan iväg nedför gatan – lillasyster klädd i jeans och rosa täckjacka.
Nu är inte karnevalen bara nöjen. Den är mat, också. Vi står ju inför fastans trista tid. Semlorna är ju en slags kalorikick inför fastan, och även den romerska karnevalen har sina sötsaker. Man äter frappe – som inte får förväxlas med frappé och som betonas på första stavelsen – en slags platta kakor. 
De romerska sötsakerna är ofta strösslade med vaniljsmakande florsocker, och så även dessa. Frappe finns både ugnsbakad och friterad. Båda är goda. De ugnsbakade har ungefär samma konsistens som finare knäckebröd och kommer i sjok som man får bryta isär, medan de friterade är knaprigare och snarare påminner om grova struvor.
I morgon är det slut på den glädjen. Då börjar fastan. Snart har renhållningsbilarna sopat undan den sista konfettin och föräldrarna har hängt undan karnevalskläderna. Den långa väntan mot påsken börjar. Till nästa år kanske lillasyster vuxit i Jack Sparrows kläder.
Om Roms karneval idag kan man läsa på:
© 2024 Carina Burman i Rom. All Rights Reserved.
Powered by WordPress. Designed by 