// you're reading...

Hela alltet

Villa Doria Pamphilij

Här skulle det ha legat ett entusiastiskt blogginlägg från en utflykt i Roms omgivningar. Dessvärre blev utflykten inställd. Vi hade gått upp vid halv sju för att hinna jobba en stund innan (såna är vi), och när våra stackars kamrater nu blev sjuka beslöt vi oss för att se något inne i staden. Vi tog bussen mot Palatinen och Forum Romanum, som man aldrig kan få nog av.

De var stängda. Området skulle vara öppet alla dagar utom juldagen och nyårsdagen, men klockan nio i morse var det synnerligen stängt. Vi övergick till plan C och promenerade tillbaka mot Protestantiska kyrkogården. Nedanför Palatinen mötte vi en liten lastbil och två män som delade ut vattenflaskor. Ungefär som i Uppsala igår, med andra ord: ”Varannan vatten”. På vägen mötte vi flera pilgrimsgrupper, alla på väg i rask takt mot Vatikanen (saligförklaringsmässan började vid tio, så de hade bråttom). Det fanns också stånd med information, och hela staden var full med poliser.

På förmiddagen fick vi alltså en rejäl promenad, en stunds stilla kulturhistoria och kyrkogårdsromantik samt espresso och cornetto på hemvägen. Efter en mulen morgon sken nu solen, och när vi efter några timmars skrivande åt lunch i trädgården kändes det som en sommardag. Det enda som störde fågelkvittret var surrandet från helikoptrarna som övervakade Petersplatsen. Frampå seneftermiddagen kunde vi inte hålla oss vid skrivborden längre utan gick till Villa Doria Pamphilij, som ligger nära oss.

Fram till 1960-talet tillhörde parken en av Roms rikaste furstefamiljer. Familjen Doria Pamphilij äger fortfarande ett stort palats vid Corson samt allt det innehåller – däribland konstsamlingen Galleria Doria Pamphilij. Sedan ett par år tillbaka pågår för övrigt en rättstvist mellan familjens huvudman och hans syster – hon anser att de barn som han och hans make fått med surrogatmödrar inte har rätt att ärva familjeförmögenheten. Både hon och brodern är för övrigt adopterade, vilket förstås inte lagt något hinder i vägen.

Villa Doria Pamphilij tillhör numera staden Rom. Villan är egentligen en slottspark, med allt från barocka labyrinter till kilometervis av gräsmatta. Där finns ett ”casino”, ett litet slott, och furstarnas gravkapell, som har jugendinredning och innehåller en av de skönaste S:t Sebastian jag sett.

Parken är full av liv: I den lilla sjön simmar sköldpaddor och i åarna stora fiskar, som jag beslutsamt artbestämde som karpar. En vanlig vardag kan man träffa joggare, stavgångare och hundar med hussar och mattar. Idag var parken full med familjer och kompisgäng. Många promenerade, som vi, andra sparkade boll, kastade boll, dunkade boll, flög med drake – eller låg och slöade i gräset. Skulle man få för sig att göra moderna genremålningar skulle de kanske visa romarna i Villa Dora Pamphilij. På artonhundratalet lutade sådana mer åt det folkloristiska, och Thackeray har gjort narr av genren genom att beskriva en tavla som ”A contadino dancing the saltarella with a trasteveriana outsida a locanda to the music of a pfiffero”. Någon pfiffero såg jag inte, utom den som kanske spelade i joggarnas öronsnäckor, men bland bollspelarna och drakflygerskorna fanns nog åtskilliga trasteverianskor – lika väl som monterverdiskor och folk från andra stadsdelar, som också gränsar till denna enorma park.

Sådan blev dagens utflykt. Inte långt bort och inte exotisk, men mycket trevlig. Och så fick jag ju berätta om Villa Doria Pamphilij, också, vilket jag länge funderat på.

clenbuterol so pharma

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd