// you're reading...

Hela alltet

Sportsligt

Jag har stigit ner i verkligheten. Det var en manlig verklighet, dit kvinnor äger tillträde mot halva priset. Igår var vi på matchen Roma-Juventus.

Sport är vanligtvis inte min kopp te. Frågar man om min favoritsport finns det risk att jag svänger till med cricket, bara för att det är svårbegripligt – och kanske för att det är trevligt att sitta vid en grön plan en engelsk sommardag och se vackra unga män i vita kläder röra sig i sakta mak.

Ändå har jag utsatts för åtskillig sport. Skolan gjorde sitt till. Där var min favoritsport fotboll. Där spelade det mindre roll att jag var kort, för alla har fötterna på samma ställe. Pappa älskade fotboll. In i det sista engagerade det honom – jag minns hur han på slutet blev upprörd, för att han trodde att han missat Kamraternas senaste match. Egentligen var han bara veckovill. Tre barn har fäktat, två spelat fotboll, ett innebandy. Jag föredrog fotbollen – inte de där blåsiga oktoberturneringarna när man drömde om ett varmt bad, utan återigen det gröna gräset, sommarsolen, ilsket ivriga barn som slogs som djur för segern. Viktigare matcher (EM och VM) har jag inte bara sett, utan också hjälpt till att återskapa på sommarställets knöliga fotbollsplan, som staffage i barnens fotbollslekar.

Sonen är Romasupporter. Det är helt och hållet mitt fel. Varje gång jag åkte till Rom fick han en Romatröja, och med åren växte tröjsamlingen rätt rejält. Samma sak gällde sonen. Och så kom denna ljuvliga vår i Rom, när han nästan är vuxen. Nu gick vi på match – och inte vilken skitmatch som helst, utan mot Juventus.

Här känner jag hur det logiska resonerandet vill ge vika för impressionistiska utrop. Vilket folkliv! skulle jag kunna ropa, som när artonhundratalets Romskildrare berättar om hur trasteverianerna spontant börjar dansa saltarella på torgen. Redan i Romabutiken hade de berättat vilken buss vi skulle ta, och det var ingen tvekan om var vi skulle gå av – bussen var full med unga män i orange och vinröda halsdukar, tröjor, jackor, skärp, och förmodligen kalsonger och undertröjor också. Jag har tillbringat nog många timmar i Romabutiken för att veta att där finns allt från sparkdräkter för nyfödda till spetstrosor för fullvuxna.

Av strömmen fördes vi ut ur bussen och fram till Stadio Olimpico. En stund ägnade vi oss åt intensivt arkitekturstudium, men det tänkte jag spara till en annan gång. Det vore orättvist att bli kulturhistorisk när detta handlar om livsviktiga ting – inte för mig, kanske, men för många andra. Vi hittade rätt och trängdes ett tag. En sådan trängsel har jag inte varit med om sedan jag hörde påven tala på Petersplatsen. Romarna har dock ett par tusen års erfarenhet av att slussa in folk (54.000) på jättearenor, så det gick förvånansvärt smidigt.

Och så satt vi då där! Början var nästan det bästa – det var som melodifestivalen och bandyfinalen upphöjt till 100. En initierad kompis hade rekommenderat läktarplats (Tribuna), så vi satt omgivna av medelålders män med intellektuellt utseende, några pojkar samt en och annan kvinna (halva priset, som sagt). Det var operapriser, men mera aktiv publik. Spelarna presenterades – jubel! En efter en räknades de upp, och sist kom den störste av dem alla: Francesco Totti! Då skrek också vi. Sedan reste sig alla upp och Romas egen sång sjöngs. Vi var tårögda. Under resan dit hade vi gått från den första hypotesen – ”Tänk om de vinner” – till det mera segervissa – ”När de vinner” – till fullkomlig identifikation: ”När vi vinner!”

Matchen började, och jag väntade på mål. Kanske jag blivit förledd av alla år med pojkfotboll, där det ofta blir många mål – men inget hände. Roma gjorde ett anfall – Juventus drev tillbaks dem och närmade sig Romas mål… nej, inget. Supportrarna viftade med flaggor och halsdukar, och då och då försökte den lilla gruppen Juventusanhängare göra sig hörda – dock med föga resultat. Man ropade, applåderade, jublade – jag har varit på en enda riktigt fotbollsmatch förut, men detta var faktiskt lite annorlunda än att se IFK Norrköping möta… vad det nu var för något (den gången vann vi). Då och då ropade man intressanta invektiv till spelarna. Själv tänkte jag ibland på en duett som Ernst och Tutta Rolf hade, där refrängen lät: ”Gör någonting, gör någonting nu!” Lite dålig fart var det, nämligen, även om Totti var klart sevärd.

I andra halvlek gjorde så Juventus mål. Supportersidan skrek av besvikelse. Vi flämtade själva till, och de lugna och högbetalande slokade betänkligt. En enda man reste sig upp och jublade. Då förändrades stämningen och blev hätsk. Jag har hört pappor skrika invektiv till smågrabbar som gör mål, men jag har aldrig sett vuxna män kasta sig mot en ensam stackare, som råkar jubla över fel lags mål. De omkringsittande sträckte fram skyddande armar, men de verbala förolämpningarna tog inte slut. Det var skrämmande – jag hade väl tänkt mig att ungt folk kunde bråka, men inte stadgade karlar. Ett mål till gjorde Juventus, och då glodde folk surt på denne stackars supporter. Oväsendet var öronbedövande. Senare har jag fått veta att det hördes ända till Svenska Institutet, på andra sidan Tibern.

Juventus vann. Vi förlorade. Dagens tidning förklarar att Juventus är tillbaka i sin gamla form. Själva tyckte vi att Roma var bättre (fast de förlorade). Jag förklarade sakkunnigt att deras spel var sådant som min pappa skulle ha kallat ”rolig fotboll”. Sonen var arg och ledsen. Vissa supportar gick innan det ens var slut. Mitt engagemang är inte särskilt djupt, men jag förstår vad man kan känna. Jag känner många som är djupt engagerade av fotboll. Dessutom förstår jag att man inte överger sitt lag, bara för att det går dåligt. Pappa höll fast vid Kamraterna också när de åkte ur Allsvenskan. Det är självklart. Däremot förstår jag inte hätskheten mot motståndarna. Då ser jag hellre cricket, där kommentatorn kan förklara att visserligen förlorade England, men han är stolt och hedrad över att ha sett Indiens spelare göra ett century. That’s cricket.

Ändå var inte det här vad jag velat se. Jag ville uppleva en Romaseger, där bilarna körde tutande genom gatorna. Roma är passion. Det händer att supportrarna målar de gröna trafikljusen röda, så att de visar rött-gult-rött. Romas färger. Så skulle det ha varit.

Men, som sonen sa: Nästa gång vinner Roma. Och nu kan vi sången.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd