// archives

Mest om mat

This category contains 32 posts

Jubileum med broccoletti

Broccoletti. Jag såg det på marknaden, och insåg att jag inte lagat det på fem år. Ätit det har jag – det hör till säsongens grönsaker, och på trattoriorna i Rom beställer jag det nästan lika ofta som cikoria. Det figurerade vid en ovanlig lunch förra året, när en väninna och jag beställde in restaurangens färska pasta med mozzarella och broccoletti, och till vår förvåning fick… kokt broccoletti och varsin hel mozzarella. Vi struntade i att klaga. Det var gott, på sitt sätt, och man blev mätt på det också.Broccoletti i närbild (återanvänd bild från 2011)
För fem år sedan var broccoletti en nyhet för mig, och jag skrev en blogg om det. http://carinaburman.se/rom/?p=199 Det är en typiskt italiensk grönsak, som också heter cime di rapa (brassica rapa sylvestris), men som så vitt jag vet inte har något svenskt namn. Till utseendet påminner den om broccoli, men de broccoliartade knopparna växer på långa stjälkar och omges av stora blad. Skälet till att jag undvikit brocoletti är att det är så jobbigt att rensa. Man använder bara knopparna och de finaste bladen – resten ska bort. När jag och maken skulle äta det blev det en kompostpåse full med rens, så när jag bodde ensam i Rom förra året kom jag mig aldrig för att laga det.

Härom dagen hittade jag så färdigrensad broccoletti på marknaden, och igår bjöd jag dottern på färska fettuccine med broccoletti. Den senare kokade jag och fräste sen ett litet ögonblick i olivolja tillsammans med peperoncini. Första gången jag lagade broccoletti hade jag ännu inte fått koll på det där med peperoncini, men numera hör det till mina favoritkryddor och finns alltid till hands vid spisen. Jag brukar köpa en burk varje gång vi kommer till Rom och ha i diverse lånade kök, och sedan följer burken med hem. Våra barn är numera välförsedda med peperoncini. Jag föredrar hel sådan, så kan man smula själv.

På baren. Kopp med romerskt motiv.

På baren. Kopp med romerskt motiv.

Hur smakar då broccoletti? Dottern hade aldrig ätit det förr och kommenterade bitterheten, som påminner lite om cikoria. Samtidigt smakar det lite broccoli. När man får broccoletti kokt på restaurang får man ibland titta noga för att urskilja de små knopparna och skilja det från cikorian.

Igår var det för övrigt inte bara broccoletti till middag – det var också fem år sedan jag kom till Rom för vår första längre vistelse. Ett par dagar tidigare hade jag börjat den här bloggen med en bakgrund och avsiktsförklaring.

Nu har jag varit här ett par veckor och arbetat hårt på Rydeliusboken, som ska komma i vår. Så mycket tid till skrivande har inte funnits. Istället har jag läst mitt eget manuskript, gjort tillägg (framför allt biografiska sådana) och kollat citat. Just idag känns det som om jag har full kontroll över arbetet, vilket inte alltid är fallet så här i slutskedet. Det är väl därför jag slår mig lös med en blogg. Ett och annat hinner man ju med ändå – man måste ju äta, och man kan springa ner till baren för en kaffe. Rätt ofta sitter jag i biblioteket på American Academy, men den tillfälliga lägenheten har också ett skrivbord – med bra utsikt, dessutom.

En doft av Bellman i Rom

Men titta – jag är tillbaka! Som en bumerang, en jojo, en gummiboll… eller förresten som James Bond, som i Spectre kravlade ut ur sin kvaddade Aston Martin i vattnet vid Ponte Sisto och sedan spatserade förbi muren ned mot min gamla gränd, Vicolo del Quartiere. Vid det laget var jag så upphetsad att jag inte hann se om grändens blommande mimosaträd anades på filmen – men den kommer väl på tv vad det lider, kan jag tänka mig. Om mina upplevelser från filminspelningen kan man läsa i ett blogginlägg från 15 mars,http://carinaburman.se/rom/?p=1715.

Min bok om Bellman och ölet

Min bok om Bellman och ölet

I vilket fall – Bond kom tillbaka, och det gör också jag. Här sitter jag på American Academy i Rom, och allt är nästan som förr. ”Nästan” av flera skäl. Ett är förstås att jag bara är här några dagar. Om två Romälskare ska besluta om semestermål finns det hög risk att det är här de hamnar (fast det är tveksamt om detta verkligen är semester). Ett annat är att jag just nu ägnar mer tid åt Bellman än åt Ellen Rydelius. Både kommer dock att bli föremål för böcker – den senare snarare än den förra. Mer kan jag inte säga just nu.

Ölbaren Open Baladin

Ölbaren Open Baladin

I våras kom jag med en liten bok om Bellman och ölet, där jag jämför ölet hos Bellman och ölet i verkligheten – eller snarare som det speglades i ett bryggeribibliotek, som donerats till Uppsala universitetsbibliotek.(Boken kan man beställa genom Uppsala universitetsbibliotek,http://acta.mamutweb.com/Shop/Search?q=dubbelt%20öl&page=1 ) Under arbetet med ölboken har jag lärt mig åtskilligt om sjuttonhundratalsöl, men också om bryggande och annat ölrelaterat finlir. Dessutom har jag så sakteliga börjat skapa mig en uppfattning om vilken slags öl jag själv tycker om.

Det finns en hel del etablerat italienskt öl – jag har vänner som har starka känslor kring Peroni och Moretti – men där känner jag mig rätt likgiltig. Liksom de flesta andra länder har också Italien under senare år fått ett uppsving av mikrobryggerier och ”birra artigianale”. I våras provade jag ett öl som hette Terza rime – ett namn man knappast kan motstå som litteraturvetare – och när jag hade besök av den ölkunniga dottern höll hon små föreläsningar om olika slags öl vartefter vi passerade barer och ölbutiker. Roligast var dock när romerska vänner lockade med oss på en hipp ölbar – så roligt att vi igår bestämde oss för att återvända dit. Om vi nu hittade…

Så kan det ju kännas ibland.

Så kan det ju kännas ibland.

Jodå. Jag prickade in baren på en gång och kände mig omåttligt stolt över mig själv. Utanför Rom har jag världens sämsta lokalsinne – i Rom hittar jag däremot rätt bra. Det måste ha något med grändernas nyckfullhet att göra. Normalt lokalsinne hjälper inte ett dyft.

Baren heter Open Baladin och hör till ett italienskt bryggeri, som grundades på nittiotalet. Det har barer i flera italienska städer – den i Rom ligger på Via degli Specchi, inte långt från Ponte Sisto. Alla öl har lustiga namn, och varje dag kommer nya menyer. Jag provade Airyevil (det tog en stund innan jag insåg att jag inte skulle uttala det på italienska) och Ghhoolagholasecca, för jag är en sån som gillar ale av skilda slag. Vill man ha något som påminner om sjuttonhundratalets öl ska man helst hitta något färskt, överjäst – vissa belgiska öl kommer ganska nära.

Föga Bellmanskt uttalande

Föga Bellmanskt uttalande

På menyns baksida citerades Johnny Cash: ”I hardly ever drink beer singing songs.” Det kunde inte vara mindre Bellman, där sång under drickandet är en självklarhet. Hos honom får ölet ibland nästan himmelska egenskaper och fungerar som en frälsare. Men det är långt mellan krogen Kryp In och Open Baladin, och det finns många fluidum som gör människan lycklig. Här är det faktiskt just nu dags för mig att gå ut till biblioteksbaren och dricka dagens första espresso. Också den som jobbar på semestern måste njuta romerska fröjder.

view

Caffè Greco

Detta skrivs på café. Jag tycker om att jobba på café, här och hemma, och om stugan känns trång kan man slå sig lös och för en gångs skull inta sitt kaffe sittande. När det är vackert väder sker detta med fördel ute – jag har inget utomhus till min lägenhet – och när det som nu har åskat och regnat hela natten är ett mörkt, murrigt tillhåll att rekommendera. Man kan tjuvlyssna på folk också, om man vill – som den arme amerikan som nyss försökte få ”whipped cream” och försäkrades att visst skulle han få ”white cream”.

Caffè Greco. Mindre suddigt i verkligheten.

Caffè Greco. Mindre suddigt i verkligheten.

Gårdagen innebar dock en caféupplevelse av betydligt ädlare halt. På väg till Svenska institutet stannade vi till på Via dei Condotti – närmare bestämt nr 86 – närmare bestämt på det berömda Caffè Greco. Jag har tänkt gå dit sedan jag satt på Svenska institutet och skrev Vit som marmor, och med tanke på att boken kom 2006 förstår ni att jag ibland tar väldigt lång tid på mig att komma till skott. Söligheten har väl främst berott på aversion mot alltför stora turistsamlingar – och kanske lite, lite inbyggd snålhet. Nu beslöt vi i varje fall att ta vägen uppför Spanska trappan till institutet, och då ligger Via dei Condotti utmärkt till.

Caffè Greco är ett verkligt litterärt tillhåll. Kanske inte nu – kanske hålls ynglingar som författar på servetter borta av priserna – men under den epok som ofta betecknas som ”förr i tiden”. Stället grundades 1760, och man skulle kunna leka kändisreporter och förklara att alla var där. Redan Atterbom kunde berätta att det var tillhåll för tyska romantiker (något han förstås uppskattade), Gogol skrev Döda själar här, Goethe hade stambord, Ibsen kom också hit. Så många kända namn nämns att jag undrar om man ibland överdriver lite. Hit gick också tonsättare som Wagner, Liszt och Mendelsohn, hit gick konstnärer och t.o.m. den blivande påven Leo XIII. Euthanasia Bondeson besöker det dock inte i Vit som marmor, utan förklarar att man numera hellre går till Caffè Africano. Påståendet har belägg i källskrifterna, men författarens försummelser kan ju också ha bidragit till detta.

Strudel. Serverat lite elegantare än på andra caféer.

Strudel. Serverat lite elegantare än på andra caféer.

Ellen Rydelius var förstås också på Caffè Greco. Hon konstaterar att det har ”en alldeles speciell traditionsrik stämning” och gick dit varje gång hon var i staden. I första upplagan av Rom på 8 dagar föreslår hon te där på fredagseftermiddagen. Elva år senare – 1938 – har skildringen av konstnärscafét utökats med en redogörelse för de stora författare, konstnärer och kompositörer som suttit där. Hon berättar att Thorvalsen kom dit i nattrock och umgicks med H.C. Andersen, som skrev flera av sina sagor där och bodde i huset, men visar också att även detta vattenhål uppsöktes av samtidens omstörtare.

Då Mussolini förberedde marschen mot Rom, reste han ned från Milano och diskuterade planen med sina partikamrater på Caffè Greco. ”Omnibussen”, som en av de långa smala salarna kallas, är nästan förvandlat till ett helt museum.

Ännu ett rum på Greco

Ännu ett rum på Greco

Så kunde förstås inte skildringen sluta, utan Rydelius berättar att cafét skaffat espressobar och att det nu går att få ”äkta danska wienerbröd”.

Igår intog vi alltså våra förfriskningar al banco vid denna espressobar – varsin espresso och varsin sötsak. Jag tog en äppelstrudel – frasig, doftande, saftig och så god att den inte var av denna världen – och sällskapet hittade något som såg ut som en krona i smördeg och som var fyllt med choklad och ricotta. Jag tjuvsmakade. Också den var gudomlig. Kalaset gick på nio euro, vilket förstås var betydligt dyrare än en vanlig ståkaffe, men å andra sidan billigare vanligt svenskt fika. Prisvärt, på min ära!

Sedan gick jag en sväng genom lokalerna och tittade på minnen av kändisar som suttit där. Där fanns en tavla med brev från Andersen och en skiss av hans bostad, men mera anslående var ett stort uppdraget fotografi av Buffalo Bil och delar av hans trupp, som besökte cafét. Jag undar just vad Atterbom sagt… men Byron (som visst också gick dit) hade blivit förtjust över det sällsamma klientelet.

установка кабельного телевидения витебск

Glassigt om våren

Det är nu defiinitvt vår i Rom. Platanerna längs Tibern har börjat få blad, och igår såg jag en elegant dam bära sin pälsbrämade kappa över armen. Faktum är att det är flera dagar sedan jag senast såg en minkpäls.

Hos nordbon föder våren en längtan efter glass. I Rom behöver ingen längta länge. Det finns ett glasställe i vartannat hörn – nästan lika många som det finns barer – och så gott som all glass är fantastisk. Förra gången jag bodde i Rom planerade jag ett blogginlägg med bedömning av olika glasställen, men jag gav upp eftersom det nästan alltid var gott. För ”nästan” står kedjan Blue Ice, vars glass väl inte är dålig men rätt likgiltig. Ändå har de hela två butiker på den lilla snutten mellan Campo de’ Fiore och Piazza Farnese.

Vår i Rom (här på Trajanus forum).

Vår i Rom (här på Trajanus forum).

Kedjor gör en ju överhuvudtaget misstänksam. En som jag tycker har bra glass är Grom, som finns nära Pantheon och på Piazza Navona (och antagligen på en massa andra ställen) och som har månadens smaker, vilket är lite kul. En annan är Ciuri-ciuri (vid Piazza S. Cosimato och snett emot S. Andrea della Valle), som har siciliansk glass och kanske den bästa pistaschglass jag ätit.

Jag är nämligen särskilt förtjust i pistaschglass. Orsaken till det där ”kanske” är glassens verkliga tempel i Rom, Giolitti, en bar och pasticcieria med gamla anor, belägen nära Corson. Deras champagneglass är legendarisk. En bekants bekant råkade köra upp champagneglassen i glasögonen och kände sig sedan tvingad att slicka av dem – och jag vill här poängtera att jag talar om en vuxen människa. Å andra sidan finns det faktiskt folk som finner champagneglassen i suraste laget. Giolittis chokladglas är för övrigt himmelsk, och jag har ätit en suverän citronglass där.

Piazza Navona. Det suddiga i förgrunden är min glass. Choklad och citron var godast.

Piazza Navona. Det suddiga i förgrunden är min glass. Choklad och citron var godast.

Tre Scalini på Piazza Navona är berömt för sina tartuffi, alltså tryffelglass, men deras chokladglass går inte heller av för hackor. Pistaschen är däremot ganska ointressant. Den lilla Gelateria della Scala på Piazza della Scala i Trastevere har också alldeles utmärkt glass. Dessutom ligger den så bra till på vägen mot S. Maria in Trastevere, så att man hinner fundera på om man vill sätta sig ner ett tag vid fontänen eller fortsätta promenaden.

Om inspirationen anfaller.

Om inspirationen anfaller.

Här har ni alltså en dålig och fem bra. Ett hedersomnämnande får Venchi på Via della Croce, som utöver god glass hade servetter med utrymme för anteckningar. Vi har ju alla hört om unga poeter som tar in en slät kopp kaffe och en packe servetter för att ha något att dikta på. Att inspireras av glass ger ett helt annat intryck, mera mulligt och livsnjutande och mindre präglat av svartklädd melankoli. Glassdiktare, det är mitt folk, det.

Puntarelle

Konstiga grönsaker har ju blivit lite av min grej, och när jag går till marknaden brukar de värsta excesserna begås vid grönsaksståndet. Hur kan man låta bli såna tomater? Hur kan man ens tänka på att avstå agretti, när den ligger där så grön och vacker och tiden i Rom börjar kännas så försvinnande kort? Hur kan man undgå att köpa säsongens sista puntarelle?

Puntarelle hemma hos mig.

Puntarelle hemma hos mig.

Där kom den, dagens konstiga grönsak. Efter 2011 års succéer med agretti och brocoletti presenterar jag alltså… puntarelle!

Puntarelle på restaurang, blötlagda i... tja, en fontän...

Puntarelle på restaurang, blötlagda i… tja, en fontän…

Aldrig hört talas om det? Oroa dig inte! Det är ingen vitt spridd grönsak ens i Italien. Puntarelle hör till de romerska specialiteterna och äts på vintern. Det är alltså aningen sent för den nu. Egentligen är det en sorts cikoria, men det är skotten man äter. De rensas och blötläggs så att de krullar ihop sig, och det är oftast i det skicket de säljs. Sedan gör man en dressing. Traditionellt ska det vara olja, sardeller och vitlök, men eftersom jag gärna slår mig i slang med grönsakshandlare vet jag att man kan göra som man vill – en vanlig dressing går lika bra. En god vän använder tonfisk istället för sardeller.

Sardellpastan.

Sardellpastan.

Själv brukar jag fuska och använda sardellpasta, som finns på tub. Hur man än gör är resultatet knaprigt och gott. Man bör dock äta sin puntarelle ganska snart. Eftersom den är blötlagd klarar den sig inte länge i påsen från grönsakshandeln.

legal steroids

Sjuklingsmat

Italienska buljongtärningar med käck femtiotalsfru.

Italienska buljongtärningar med käck femtiotalsfru.

Det kom en förkylning, och hela min världsbild rasade. Eller i varje fall all tidsplanering. Dagarna tickade vidare, och nu har jag varit här halva tiden. Idag är dag femtio – 50/100.

Muskotnöt med inbyggd kvarn - köpahemtips från italienska snabbköp.

Muskotnöt med inbyggd kvarn – köpahemtips från italienska snabbköp.

Det hände inte särskilt mycket där i feberns farvatten, varken ifråga om promenader eller kultur- och matupplevelser. Ena dottern var här några dagar, och vi promenerade till vår gamla marknad i Monteverde. Den var lika överväldigande som för fyra år sen, men grönsakshandlaren hade inte längre någon cigarr mellan tänderna. Ingenting är oföränderligt, ens i den eviga staden.

En favoriträtt har jag hittat tillbaks till den senaste månaden, och den passade utmärkt som sjuklingsmat – tortellini in brodo. Buljong lär ju dessutom vara vara stärkande. Rätten är inte heller mer komplicerad än att också den febriga klarar den. Man gör en god buljong på tärning (hemma använder jag hönsbuljong, här den variant som heter ”classico”), kryddar med muskot och har i så mycket tortellini man vill.

Mimosaträden blommar.

Mimosaträden blommar.


Jag kör alltid med skinkvarianten och räknar 10-12 stycken åt mig själv. Det går alldeles utmärkt med torkade tortellini, men här lyckades jag inte hitta sådana utan har använt färska. När pastan är färdig smakas det hela av och serveras med riven parmesan och en bit bröd. Gott, värmande, lättätet.

Under en av de där sjuklingsmåltiderna mindes jag första gången jag åt tortellini in brodo. Jag var sjutton år gammal, det var bara ett stenkast härifrån (även om jag inte längre minns var i Trastevere), och soppan var förrätt inför en fisk, som togs från ett akvarium på väggen. Idag kan jag inte komma på någon restaurang i Trastevere som har ett sådant akvarium, men här finns rätt många.

Så kommer den dag då man inte längre längtar efter soppa, då solen skiner och huvudet är klart. Då går man ut i staden och häpnar över hur underbart Rom är – och en dag ser man ett mimosaträd som blommar. Då är det vår i Rom, och allt förkylningsgnäll är bortglömt.

På Lilla Björn

Det finns folk som blir glada att se mig. De flesta är de väntade, de som står mig nära, men en och annan är mera förvånande. Mest oväntad är kanske mor på Orsetto.

Orsetto är en trattoria på Via Flaminia, strax utanför Porta del Popolo. Den är inte stor, den är inte nyskapande, den är inte heller turistig, trots att man har engelska beskrivningar på menyerna. Av allt att döma är den ett familjeföretag, med karlarna i köket och kvinnorna som servitriser. Maten är vällagad italiensk husmanskost och rekommenderas tveklöst. Jag har ätit där många gånger och allt har varit gott.

Så ser det ut på Orsetto

Så ser det ut på Orsetto

Periodvis har Orsetto varit populär bland Svenska institutets forskare, och första gången hamnade vi där efter rekommendation från en vän. Snart blev vi stammisar, och det berodde mycket på huvudservitrisen, som jag bellmanskt kallar mor på Orsetto. För varje år blir hon blondare, och i samma takt ökar hennes hjärtlighet mot oss.

Första gången vi kom dit (det är nu ett antal år sen) behandlades vi vänligt, andra gången hälsades vi med igenkännande – och sedan dess behandlas vi som länge saknade släktingar. Mor på Orsetto lyser upp när vi kommer och vi hälsas med kindkyssar och frågor. Ibland kallas andra i personalen ut, förändringar i utseendet kommenteras (signor, ni har ändrat ert skägg!) och vi förs i triumf till vårt vanliga bord.

Några gånger per år kommer vi dit – oftast i januari – och vid varje besök i Rom förvånas och förtjuses vi över bemötandet. Visst är vi igenkända på andra ställen (i varje fall hemma i Uppsala), men endast på Orsetto möts vi med kindpussar. Det känns som en fläkt av ett gammalt Rom, ett Rom innan turisterna blev så många – eller kanske till och med av Bellmans Stockholm.

Ett Z är släckt för tillfället, men det finns ingen tvekan om vart skylten pekar.

Ett Z är släckt för tillfället, men det finns ingen tvekan om vart skylten pekar.

Så om ni befinner er på Corson och börjar känna er matta och hungriga rekommenderar jag att gå över Piazza Piazza del Popolo (denna storartade samlingsplats) och ut genom porten där drottning Kristina kom in. Gå över den trafikerade vägen så syns neonskylten: Trattoria Pizzeria. Där ligger Orsetto – restaurang Lilla Björnen… eller kanske är det Lilla Björn, som stjärnbilden. Snart kommer maten att styrka er. Och var lugn – ni kommer att bli mätt. Portionerna är minst sagt generösa.

På våran gata i stan

Sist talade jag om vaktombyte. I samma veva flyttade jag från Svenska institutet till Trastevere. Detta skrivs på en punkt i staden, där man genom fönstret kan se nästan hela kupolen till S. Andrea della Valle (där första akten i Tosca utspelar sig) och där man skulle kunna se Tibern, om inte kajerna funnes. Trafiken utmed floden ser man däremot, och människor som väntar på bussen. Vår gata är lugn, men man kan ändå luta sig ut genom fönstret och titta på vad som händer. En morgon kom en nunna gående, och så ropade någon på henne – hon lyste upp och vände sig om. Då stängde jag fönstret, för jag ville inte veta mer.

Gott slut och motorcykel.

Gott slut och motorcykel.

Det var en scen som kändes som om den pekade framåt. Den kunde vara upptakten till en thriller, ett drama eller en kärlekshistoria, men jag tror inte en komedi eller fars. Dagen därpå steg en kvinna ur en bil och tryckte en stor, prunkande röd blomma till bröstet. Då insåg jag att Rom är fullt av intressanta scener. Det gäller förstås särskilt Trastevere. ”I sagorna är alla slut goda”, står det på en mur i närheten.
Inköp på torget. Lägg märke till Trasteveres lejon rund ostarna!

Inköp på torget. Lägg märke till Trasteveres lejon på ostarnas vaxpapper!


Men Romvistelsen är långtifrån slut – jag har inte ens hunnit halvvägs. Nu börjar jag boa in mig i den nya miljön. Det är en bit ifrån Monteverde, där vi bodde 2011, men nog nära för att jag ska använda samma affärer. Däremot har jag bytt marknad. På den tiden gick vi oftast till den stora marknaden i Monteverde, som jag skrev rätt mycket om i bloggen. Nu går jag till marknaden på Piazza S. Cosimato, där vi handlade enstaka gånger då. Där är fullt med grönsaksstånd, som alla tycks bra, och jag utsåg genast ett av dem till mitt. Det brukar löna sig att bli stamkund. Osthandlaren känner i igen mig efter bara två besök och vet att jag vill ha goda ostar. Första inköpet av pecorino var utmärkt, och idag rekommenderade han en koost som såg intressant ut – kanske återkommer jag om den. Hans kollega tilltalade mig redan första gången med ”cara”. Detta är ju Trastevere.

Vaktlar

När vi bodde i Rom 2011 skrev jag mycket om mat. Det har blivit mindre av det senare, kanske eftersom vi bor på Svenska institutet och det inte finns någon marknad i närheten som kan mäta sig med den i Monteverde. När jag nu till nyår lagade vaktel kände jag ändå att det var värt att skriva om.

Inte Rom - här åts vaktelägg.

Inte Rom – här åts vaktelägg.

Jag hade aldrig lagat vaktel förr. Jag hade inte ens ätit det. Vaktelägg hade jag däremot ätit ganska många gånger. Första gången var förresten minnesvärd – det var våren 1987 i Cambridge. På den tiden fanns där en skandinavisk institution, bjudit in några danska poeter att framträda. Det var en imponerande uppläsning. Efteråt gick vi alla till University Centre (eller gradpadden, som studenterna sa) och åt på den fina restaurangen som på den tiden fanns högst uppe i huset. Förrätten var vaktelägg. Resten av maten minns jag inget av, och skämmigt nog inte heller vilka poeterna var, fast de alla var etablerade och t.o.m. stora. Poeten Göran Printz-Påhlson var förstås där – han hade hand om svenskan i Cambridge – men av poeterna minns jag bara Pia Tafdrup. Jag var bävande och stolt över att vistas i sådant sällskap, och jag betraktade de små äggen med förundran. Göran Printz-Påhlson lärde jag senare känna rätt väl, och han blev min mentor när jag var gästforskare i Cambridge på nittiotalet.

Vaktlarna. Som synes hade vi röd duk (se förra bloggen). Det var dock en av grannarnas ärvda julduk

Vaktlarna. Som synes hade vi röd duk (se förra bloggen). Det var dock en av grannarnas ärvda julduk

Vaktelägg köpte vi ofta med oss när vi kring millennieskiftet hade mycket att göra med Estland. Men vaktlar – nej.

Anneli, en av grannarna här på institutet, lagade vaktlar till jul, och när vi började diskutera nyårsfirandet kom vi fram till att sådana vore lämpliga som huvudrätt. Vännerna hemma tyckte vi var överdådiga. En kompis förklarade att vaktlar hade hon bara ätit på Nobelmiddagen – och skyndade sig att påpeka att hon varit där som journalist.

Så vi begav oss till det närbelägna snabbköpet Tigr och letade upp vaktelhyllan. Där låg de, som små, undernärda kycklingar, förpackade två och två. En förpackning kostade runt 2,50€, så de var knappast ruinerande.

På nyårsafton satte vi igång. Det var jag och den tidigare vaktelkocken som basade i köket. När det gällde fåglarna stod hon för erfarenheten och jag för det mesta arbetet. Först gnuggade jag dem med salt, peppar, citron och lite olja, och så fick de ligga mellan en halv och en timme medan vi tog itu med annat – däribland den spenatrisotto, som skulle fungera som bukfylla.

Vintersallad.

Vintersallad.

Sedan blandade jag brödsmulor (vi har en tendens att köpa för mycket bröd) med hackad porchetta (spädgris), som medkocken hade liggande, samt smör och färsk salvia. Lite peppar i det, också. Brödblandningen stoppades in i vaktlarna. De lades i en form, där de fick samsas med en aubergin (mest för att det fanns plats över och vi ville att de skulle ligga tätt, eftersom vi inte kunde binda dem) och stoppades in i ugnen. Smör runtomkring. Under tillagningen hällde vi på vitt vin och öste med jämna mellanrum. Jag skulle gissa på att det hela stod inne i omkring fyrtio minuter, och på slutet puttade jag bort fläskskivorna, så att vaktlarna fick fin färg. De smakade gudomligt och serverades med vad som här på institutet kallas ”vintersallad” – skivad fänkål med skivade apelsiner – som medkocken lagat. Fantastiskt gott.

Så här såg menyn ut:

Antipasti: Parmaskinka, småsalami som var ”piccante” (starka), salami Milano (standardsalami).
Primo: Spenatrisotto (kryddad med peperoncino). Parmesan.
Secondo: Vaktlar. Aubergin. Vintersallad.
Dolce: Kakor.

Ingen ost serverades, men det behövdes knappast. Vi gick inte hungriga från bordet.
Eftersom vaktlarna såldes två och två hade vi en för mycket för fem personer. En halv åts upp av en finsmakare, men dagen därpå åt vi vaktelrester med de övriga resterna. Risotton åt vi i två dagar, för jag hade tagit i ordentligt.

Och idag är det befana, som trettondagen heter här. I Rom är det stort ståhej, vilket jag nämnde i en blogg för ett år sen. Jag undrar om jag ska ge mig ut i vimlet på stan eller om jag nöjer mig med Villa Borghese.

mike o’hearn

Bröd och skådespel

”Köper du bröd?” säger maken. Sådant säger vi hela tiden här. ”Behövs något?” ”Bröd.” Hemma går aldrig bröd åt i den takten. Här ägnar vi långa diskussioner åt det bröd vi köpt och det bröd vi tänker köpa. Vi dryftar idealbrödet. Ska det ha knaprig skorpa eller inte? I sådana fall – hur knaprit ska skorpan vara? Vilken vithet bör brödet ha? Vi är fullkomligt överens om att integrale – det vår toskanska väninna något överdrivet kallade ”Schwartzbrot” – inte är lika gott. Det kan beskrivas som ett försiktigt grahamsbröd. Vitt ska det vara, gärna med stora hål i. Det äter vi till frukost med ricotta och sylt, det bryter vi till maten och det har vi tillsammans med någon av dessa italienska ostar, som man bara måste köpa på sig för många av eftersom de är så goda.

Gott bröd. I förgrunden öl från Tre Fontane (och vid sidan en halv skiva salami).

Gott bröd. I förgrunden öl från Tre Fontane (och vid sidan en halv skiva salami).

Brödet säljs i lösvikt överallt, också i vanliga snabbköp, och man kan säga till precis hur stor bit som behövs. Ändå händer det att vi missbedömer och inser att det börjar bli gammalt. Då kan man göra bruschetta. Sådant hittar man numera på varje svensk krog med självaktning, framför allt med tomat på. Det är förstås gott och friskt – jag brukar hacka tomat, blanda i vitlök, salt, peppar, basilika (den italienska är betydligt skarpare i smaken än den vi köper på Ica), hälla i olja och en antydan balsamvinäger – men det finns också en enklare och lika god variant: skiva det gamla brödet, rosta det (helst i ugnen), gnugga med vitlöksklyfta, salta, häll på olivolja. Gudagott! Dessutom kan man känna sig som en god människa, som äter gammalt bröd och gör en god rätt som i princip är gratis.

Antagligen har jag pratat om italienskt bröd förr, men bra saker tål att sägas många gånger. Antikens Rom var beroende av bröd och skådespel, och samma sak gäller mitt Rom. Bröd, god mat – och det skådespel som är denna stad.

Romersk nattvy (om än inte den vi såg igår): Castel Sant'Angelo.

Romersk nattvy (om än inte den vi såg igår): Castel Sant’Angelo.

Det är inte riktigt dags att åka än, men snart. Igår åt vi middag med goda vänner i Trastevere, och sedan promenerade vi hem genom staden. Den var ovanligt tom, och det var så ljumt att jag struntade i ylletröjan. Jag vet inte om Rom egentligen är någon vacker stad – den är lite för sliten för det – men på natten blir den vacker. Himlen är så svart och gatlyktorna så gula, och ljuset som faller över Tibern tycks alldeles gyllene. När vi gick över Ponte Sisto skimrade Peterskyrkans kupol som en hägring bortåt floden. Månen, vars skära nyss låg och vilade, är nu på väg att bli full, och över Svenska institutet lyste stjärnorna.

Jag kommer att sakna Rom, arbetsron och biblioteket, byggnaderna och faktiskt trängseln också, maten, människorna, kaffet… och brödet. Men jag kommer tillbaka, och bloggen fortsätter ännu ett tag.

web design jacksonville

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd