// author archive

Carina

Carina has written 151 posts for Carina Burman i Rom

På vägen till Ostia

En dag under senaste Romvistelsen råkade vara min födelsedag. På sin födelsedag får man göra roliga saker, och redan att vara i Rom var ju roligt. Dagen inleddes med att springa på Gianicolo (samma runda som 2015) och njuta av utsikten. Sedan skrev jag klart en artikel, samlade ihop mina prylar och begav mig mot Ostia. Där har jag inte varit på länge. 

Dragon med hund

Jag började med att ta bussen mot stationen Piramide / Ostiensis / Porta San Paolo (kärt barn har många namn), men hoppade av en hållplats i förväg, för jag fick plötsligt lust att besöka Protestantiska kyrkogården. Där gick jag en runda till favoriterna och njöt av lugnet. Det blir en alldeles särskild stillhet, där i Cestiuspyramidens skugga. Jag hälsade på en katt och tittade till den tjugoettårige dragonen Deverux Plantaget Cockburn. På gravmonumentet ligger han i full uniform, nonchalant lutad på ena armbågen, med en bok i handen och sin knähund bredvid sig. Den gossen tilltalar min fantasi. 

Sorgens ängel. Ett av de mest besökta gravmonumenten.

Protestantiska kyrkogården är oföränderlig. Antagligen begravs där en och annan ny icke-katolik (den heter ju egentligen Cimitero Acattolico), men det är svårt att få plats där. Här och var finns faktiskt varningsskyltar mot att strö ut kremerad aska på kyrkogården utan lov. Jag tänker mig hur folk smiter in och tippar ut sina Romälskande släktingar medan de försöker se oskyldiga ut. Men våga bara inte! Straff är att vänta.

Utställningsaffisch

För några år sedan renoverades den lilla byggnad som kallas The Garden Room och som ligger mellan kyrkogårdens gamla och nya del. Där fanns nu en utställning av den brittiska konstnären Jane Horton, som haft stipendium till Rom för att sitta och teckna på kyrkogården. Många av teckningarna var färgranna, och först tyckte jag att konstnären kanske tog i lite i överkant. Sedan blev jag rätt förtjust i dem. Där fanns många av de mest kända monumenten, ibland i svart-vitt, ibland omgivna av starka gröna, citrongula och himmelsblåa färger. Min dragon fanns också avbildad.

Nu är utställningen över, men här är i varje fall en bild på affischen och en länk till konstnärens webbplats. https://www.drawntodraw.co.uk

Antik staty med hund.

Sedan lämnade jag staden och reste bort från dess gator grå för att vandra bland ruiner – en icke oäven sysselsättning på en födelsedag. Också Ostia var precis så givande som jag väntat mig. Och solen sken. 

Gata i Ostia

Flickan på Palazzo Massimo

Det regnar. Ibland regnar det också i Rom. ”Vad gör vi när det regnar?” frågade en kompis, som till skillnad från jag är i Rom. Frågan skickades via sociala medier och åtföljdes av en bild på ett typiskt romerskt regn. Rätt vackert, enligt min mening. 

Katt med fågel samt två änder. Mosaik på Palazzo Massimo.

När det regnar i Rom brukar jag hoppa på bussen och åka till Palazzo Massimo alle Terme, en del i det italienska nationalmuseet, som ligger strax intill Termini. Här finns många av de mest välkända skulpturerna, och fler kan man hitta på systermuseet Palazzo Altemps nära Piazza Navona. Båda hör till de platser jag gärna återvänder till i Rom. 

Augustus från Prima Porta

Det finns en tendens hos italienska museer att inte riktigt tala för varan. På något sätt anser de sina skatter så självklara att besökarna förväntas veta vad de vill se. Så är det också ganska lätt att gå runt Palazzo Massimos innergård och betrakta de bekanta marmorskulpturerna. Här finns bland annat skulpturen av Augustus från Livias villa i Prima Porta (som f.ö. är öppen ibland, men som kanske kräver specialintresse). De fantastiska trädgårdsfreskerna därifrån hittar man några trappor upp. 

Freskerna från Livias villa.

Till källaren, däremot, är det mindre lätt att hitta. Det tog åratal innan jag råkade svänga in. Dels finns där ett kassavalv med guld och dyrbarheter, men där finns också en hel del annat. Vad sägs om senantika kejsarspiror? 

Den lilla flickans docka.

Avdelningen för lyx ligger också i källaren och handlar av någon anledning om kvinnor och barn. Där har jag sett en antik romares ansikte. Där nere finns nämligen mumien av en liten flicka, som mumifierats på egyptiskt sätt men som levde och begravdes i trakten av Rom. Med sig i graven fick hon sina smycken och sin docka. Jag brukar gå ner och hälsa på henne när jag är där – denna lilla rika flicka, som åtta år gammal dog av tuberkulos och trots guldet i graven var fullkomligt undernärd. Det blir ingen bild på mumien från Grottaferrata. Hon var en riktig människa, och jag klarar inte av att fota henne. Men hon ligger där. När ni är i Rom kan ni själva gå dit och hälsa på. 

I nya fotspår på Palatinen

Colosseum är en viktig symbol för Rom. Sätt en bild av Colossuem på krogmenyn och varenda kotte begriper att det handlar om romerskt (eller i varje fall italienskt) cuisine. En silhuett av Colosseum prydde också de första åtta upplagorna av Rom på 8 dagar.

Colosseum. Stor och välbesökt

Folk älskar Colosseum. Själv tycker jag det är lite överreklamerat. Stort, förstås – och ständigt närvarande. Återvänder dit gör jag dock sällan. Då och då fattar jag till och med ett aktivt beslut att inte gå dit. Som sann ruinälskare kommer jag nämligen gärna tillbaka till Forum Romanum, och biljetten går också till Colosseum och Palatinen. Häromdagen fattade jag alltså samma beslut på nytt: Nej till Colosseum och stor ruin. Ja till Palatinen samt Forum Romanum och mindre ruiner. Om man nu promt vill se Colosseum rekommenderar jag att köpa biljetten vid ingången till Palatinen. Köerna är mycket kortare där. Det är inte heller en dum idé att vara tidigt ute, ty Rom är en morgonsömnig stad, och turisterna har ofta tagit sovmorgon.

En söndagsmorgon klättrade jag alltså ner från min tillfälliga boning (belägen så högt upp i ett hus i Trastevere att jag varje gång tänkte på antika insulae, de farligt höga antika hyreshus som ofta rasade eller brann). Jag promenerade över Tiberön, tittade in i  S. Maria in Cosmedin och gick över Circus Maximus. Kan man gå över Circus Maximus tycker jag man ska det. I sydöstra änden har man gjort nya utgrävningar, och under en av mina promenader la jag märke till att där visas nånslags multimedial föreställningen. Låter turistigt, men jag kan ha fel.

Palatinen kan vara lite svår att ta till sig. Det är många ruiner, men ofta är det svårt att se vad de egentligen varit. Man behöver en guidebok, helt enkelt. Här är ibland Ellen Rydelius mindre bra eftersom forskningen har gjort framsteg sen femtiotalet, men jag hade i alla fall med mig Med Ellen Rydelius i Rom (1954). Hennes karta över Palatinen visade sig vara användbar. 

Lager på lager. Mur på Palatinen.

Rom är sig ständigt lik. Rom förändras lika ständigt.

Ruiner och turister.

Nu tänkte jag börja min promenad på Palatinens bortsida (mot Circus Maximus till) och sedan arbeta mig tillbaka. Tanken var att börja med resterna av familjen Farneses renässansträdgård, titta på utsikten mot stan och sedan ta mig ner till Forum Romanum. I bortänden upptäckte jag att en ny stig öppnat, som gick längs kullens kant. Man kunde alltså både njuta av utsikten och av ruinerna. Dessutom fanns här rikligt med skyltar, något man inte är bortskämd med i Italien. Och bättre blir det: de var både på italienska och på god engelska, de beskrev pedagogiskt vilka ruiner som var vilka och hur de använts, och det fanns dessutom information om olika växter. Nu var det oktober, och även om solen sken och temperaturen kröp uppåt 27 under dagen så rådde inte riktigt sommarens blomprakt. Men ändå. Glad blev jag. 

Början på stigen på Palatinens bortsida. Blommande buske samt konst också i bild.

Alltså vandrade jag en helt annan väg längs Palatinen än jag gjort vid något av mina tidigare besök. Stigen mynnade ut nere vid Forum Romanum, där man kom fram vid Castor och Pollux tempel. Nu missade jag ju mitten av Palatinen – ville man se den fick man vackert klättra upp igen – men den hade jag faktiskt redan sett. 

Valv

Ner på Forum Romanum vandrade jag sedan länge och drevs därifrån först när jag blev hungrig. Ruiner är bra till mycket, men ibland är en romersk bar bättre.

En vandring bland ruiner

Nedstiga i Tibern? Nja…

Som bekant ska man inte stiga ner två gånger i samma flod. Nu skulle jag knappast rekommendera någon ens ett första bad i Tibern, strid och smutsig som den är, men bildligt är det något helt annat. Det kan faktiskt vara bra att göra om sånt man redan gjort. Tiderna förändras, och man själv förändras. Vi som brukar bada vet att även vattnet förändras, år från år och till och med dag från dag. Strandlinjen ändras, vassen breder ut sig, stenarna rör på sig. Första majbadets sjö är inte densamma som sista septemberbadets. 

Tillbaka i Rom. Katt vid Marcellusteatern.

                Att Rombloggen föll i någon slags törnrosasömn betyder inte att jag slutat komma hit. Några riktigt långa vistelser (som 2011 och 2015) har det inte blivit, men ofta tre-fyra veckor åt gången. Min bok om Ellen Rydelius är sedan länge publicerad (2016) och nu i våras kom äntligen vår gemensamma bok för guideboksprojektet Rome and the Guidebook Tradition (digitalt tillgänglig här: https://www.degruyter.com/view/product/508062). Ungefär samtidigt skrev jag en essä om främlingarnas Rom för Bildningspodden, läsbar här https://anekdot.se/essa/rom-framlingarnas-stad/ och även hörbar (inläst av mig, t.o.m.). 

Slutprodukten från guideboksprojektet Topos and Topography

Så tillbaka kommer man alltid. Redan Ellen Rydelius sa ju att ”man återvänder alltid till Rom, det är vissare än att man återvänder till sin första kärlek”. Just nu är jag här några dagar för att vila efter en några ytterst intensiva veckor och börja fundera på nya projekt, efter Bellman. Ellen Rydelius hann med nitton besök i Rom. Jag vet själv inte längre hur många gånger jag varit här. Mycket har jag sätt – jag tänker bara göra roliga saker och besöka favoritställen. Och så tar vi en bloggomstart, tycker jag. Några inlägg, sådär, för att lusten faller på. 

                

Jubileum med broccoletti

Broccoletti. Jag såg det på marknaden, och insåg att jag inte lagat det på fem år. Ätit det har jag – det hör till säsongens grönsaker, och på trattoriorna i Rom beställer jag det nästan lika ofta som cikoria. Det figurerade vid en ovanlig lunch förra året, när en väninna och jag beställde in restaurangens färska pasta med mozzarella och broccoletti, och till vår förvåning fick… kokt broccoletti och varsin hel mozzarella. Vi struntade i att klaga. Det var gott, på sitt sätt, och man blev mätt på det också.Broccoletti i närbild (återanvänd bild från 2011)
För fem år sedan var broccoletti en nyhet för mig, och jag skrev en blogg om det. http://carinaburman.se/rom/?p=199 Det är en typiskt italiensk grönsak, som också heter cime di rapa (brassica rapa sylvestris), men som så vitt jag vet inte har något svenskt namn. Till utseendet påminner den om broccoli, men de broccoliartade knopparna växer på långa stjälkar och omges av stora blad. Skälet till att jag undvikit brocoletti är att det är så jobbigt att rensa. Man använder bara knopparna och de finaste bladen – resten ska bort. När jag och maken skulle äta det blev det en kompostpåse full med rens, så när jag bodde ensam i Rom förra året kom jag mig aldrig för att laga det.

Härom dagen hittade jag så färdigrensad broccoletti på marknaden, och igår bjöd jag dottern på färska fettuccine med broccoletti. Den senare kokade jag och fräste sen ett litet ögonblick i olivolja tillsammans med peperoncini. Första gången jag lagade broccoletti hade jag ännu inte fått koll på det där med peperoncini, men numera hör det till mina favoritkryddor och finns alltid till hands vid spisen. Jag brukar köpa en burk varje gång vi kommer till Rom och ha i diverse lånade kök, och sedan följer burken med hem. Våra barn är numera välförsedda med peperoncini. Jag föredrar hel sådan, så kan man smula själv.

På baren. Kopp med romerskt motiv.

På baren. Kopp med romerskt motiv.

Hur smakar då broccoletti? Dottern hade aldrig ätit det förr och kommenterade bitterheten, som påminner lite om cikoria. Samtidigt smakar det lite broccoli. När man får broccoletti kokt på restaurang får man ibland titta noga för att urskilja de små knopparna och skilja det från cikorian.

Igår var det för övrigt inte bara broccoletti till middag – det var också fem år sedan jag kom till Rom för vår första längre vistelse. Ett par dagar tidigare hade jag börjat den här bloggen med en bakgrund och avsiktsförklaring.

Nu har jag varit här ett par veckor och arbetat hårt på Rydeliusboken, som ska komma i vår. Så mycket tid till skrivande har inte funnits. Istället har jag läst mitt eget manuskript, gjort tillägg (framför allt biografiska sådana) och kollat citat. Just idag känns det som om jag har full kontroll över arbetet, vilket inte alltid är fallet så här i slutskedet. Det är väl därför jag slår mig lös med en blogg. Ett och annat hinner man ju med ändå – man måste ju äta, och man kan springa ner till baren för en kaffe. Rätt ofta sitter jag i biblioteket på American Academy, men den tillfälliga lägenheten har också ett skrivbord – med bra utsikt, dessutom.

Bibliotek som fanns

Semester. Jag nämnde att vi är här på semester, inte sant? Nu finns det olika slags semester. I England talar man om busman’s holiday – och vad gör busschauffören på sin semester? Kör buss. Dorothy L. Sayers sista bok om lord Peter Wimsey heter Busman’s Honeymoon – på sin smekmånad löser förstås lord Peter och Harriet Vane mysterier.

Grönska på Palatinen

Grönska på Palatinen

Själv är jag på semester med en bibliotekarie. Inte nog med att vi sitter på ett bibliotek och arbetar – vi har också varit på jakt efter antika bibliotek. Inom projeketet Topos and Topography sätter vi en stolthet i att visa varandra saker som inte finns, och nu gjorde också maken och jag detsamma. Han hade läst en inspirerande skrift, där bl.a. Ovidius inledning till diktsamlingen Tristia behandlas: där går den nya lilla boken omkring och söker sig ett bibliotek, men blir utslängd från alla. Vi följde nu i bokens spår – till biblioteket i Apollotemplet, som låg tätt inpå Augustus hus på Palatinen, till Asinius Pollios bibliotek vid Atrium Libertatis vid kejsarfora och till biblioteket vid Octavias portik. Inget av dem fanns kvar, och av de första två finns av allt att döma inga spår. Det senare tycks ha legat precis bakom Octavias portik, så kanske, kanske kan det finnas spår av biblioteket i den lilla kyrkan S. Angelo in Pescheria, där tydligen delar av portiken byggts in.

Augustus hus. Med blommor

Augustus hus. Med blommor

På det här äventyret fick Ellen Rydelius följa med. Eftersom det här skulle föreställa semester har jag bara med mig nionde upplagan, Med Ellen Rydelius i Rom (1954), som varit min följeslagare på de senaste tolv årens Romresor. S. Angelo in Pescheria nämner Rydelius bara i förbigående – ”den lilla förfallna kyrkan” har den 1954 kallats i trettio års tid – men om Palatinen och kejsarfora är hon vältalig. Fortfarande tycker jag faktiskt att hennes vägvisning till Forum Romanum är den mest begripliga, även om det förstås finns andra guider som tar upp modernare rön.

Augustus hus. Utsikt mot Aventinen.

Augustus hus. Utsikt mot Aventinen.

Med tanke på min förtjusning i ruiner var jag förstås särskilt glad över en chans att besöka Palatinen och Forum Romanum. Inte blev det sämre av att det var en solig novemberdag, då den romerska temperaturen låg på tjugo grader och det regnade i Uppsala. På Palatinen blommade alla möjliga slags blomster. Nu begav vi oss till Augustus hus och lokaliserade var biblioteket kan ha legat – man var osäker på detta fram till 1960-talet, när det gjordes en ny utgrävning, så när Ellen Rydelius talar om ”ett stort tempel utan marmorbeklädnad, som kanske var det Apollottempel som Augustus lät bygga” har hon alltså fel. Uppenbarligen hittade man ytterst få lämningar av biblioteket.

Fragment på Forum Romanum. Vi fortsätter på Augustustemat.

Fragment på Forum Romanum. Vi fortsätter på Augustustemat.

Det var dock morgon, ruinerna var förhållandevis folktomma (maken lyckades till och med ta en bild utan en enda människa på) och det var behagligt att vandra utmed Palatinen. Nere på Forum Romanum tittade vi på utställningen om Juturnas källa, som jag såg redan i våras (väl värd att se och förlängd ännu ett tag), begrundade några fragment och mötte en av de karakteristiska romerska ödlorna. Sedan blev det kaffe och cornetto på en bar på Via Cavour, ty ruiner gör en människa hungrig.

Trajanuskolonnen.

Trajanuskolonnen.

Nästa bibliotek låg i slutet av kejsarfora. Ellen Rydelius skriver: ”Till vänster om Ulpia […] och på ömse sidor om Trajanuskolonnen höjde sig de båda biblioteken, det grekiska och det romerska”. Lite oklart är det väl om hon har rätt om bibliotekets placering. Romerska bibliotek var förresten alltid uppdelade i en latinsk och en grekisk avdelning – det var ett påfund av Julius Caesar, som fått den ursprungliga idén till biblioteket och som ville visa att latinet var ett lika viktigt litteraturspråk som grekiskan. Rom var fortfarande en ganska ung stormakt, och Horatius hade ännu inte lärt de grekiska sånggudinnorna sjunga och dansa på latin. Det erinrar för övrigt om att Stiernhielms diktsamling Musæ Suethizantes hade underrubriken ”thet är sång-gudinnor, nu först lärande dichta och spela på svenska”. Då befinner vi oss på svensk stormaktstid, men romarna har som så ofta ett finger med i spelet.

Ödla på Forum Romanum

Ödla på Forum Romanum

På vår vandring återstod nu bara Octavias portik och en diskussion om när man skulle äta carciofi alla giudea, eftersom de allra bästa sådana finns hos Nonna Betta intill portiken. Detta är förstås helt subjektivt – andra har andra favoriter – men när vi omsider kom dit visade de sig lika goda som alltid.

Utställning om Juturnas källa, Forum Romanum.

Utställning om Juturnas källa, Forum Romanum.

Offentliga bibliotek finns fortfarande i Rom. De vore värda sin egen blogg. Jag har nosat runt lite bland dem. Stadsdelsbibliotek finns i princip överallt, utom i Trastevere (det är på många sätt en märklig stadsdel), och sådana påminner ofta om svenska biblioteksfilialer. Vid ett tillfälle kikade jag in på det i Testaccio, och det erinrade rätt starkt om Enebybiblioteket, min barndoms boktempel. Rom vore dock inte Rom om det inte funnes ståtliga, glamorösa bibliotek – inte bara sådana som är för de lyckliga få, utan också öppna för allmänheten. Bland dessa märks Biblioteca Angelica, som ligger strax intill Piazza Navona och går tillbaka på en sextonhundratalsdonation. Där satt jag en del i våras – för ibland måste man ju våga sig över Tibern.

Det är bra med bibliotek som finns, även om det är roligt att leta efter sådana som inte längre kan anas.

Detta kan ses som andra halvan av en dubbelblogg. Den första hittar ni på överbibliotekariens blogg: http://ob-blogg.ub.uu.se/author/larsburman/

En doft av Bellman i Rom

Men titta – jag är tillbaka! Som en bumerang, en jojo, en gummiboll… eller förresten som James Bond, som i Spectre kravlade ut ur sin kvaddade Aston Martin i vattnet vid Ponte Sisto och sedan spatserade förbi muren ned mot min gamla gränd, Vicolo del Quartiere. Vid det laget var jag så upphetsad att jag inte hann se om grändens blommande mimosaträd anades på filmen – men den kommer väl på tv vad det lider, kan jag tänka mig. Om mina upplevelser från filminspelningen kan man läsa i ett blogginlägg från 15 mars,http://carinaburman.se/rom/?p=1715.

Min bok om Bellman och ölet

Min bok om Bellman och ölet

I vilket fall – Bond kom tillbaka, och det gör också jag. Här sitter jag på American Academy i Rom, och allt är nästan som förr. ”Nästan” av flera skäl. Ett är förstås att jag bara är här några dagar. Om två Romälskare ska besluta om semestermål finns det hög risk att det är här de hamnar (fast det är tveksamt om detta verkligen är semester). Ett annat är att jag just nu ägnar mer tid åt Bellman än åt Ellen Rydelius. Både kommer dock att bli föremål för böcker – den senare snarare än den förra. Mer kan jag inte säga just nu.

Ölbaren Open Baladin

Ölbaren Open Baladin

I våras kom jag med en liten bok om Bellman och ölet, där jag jämför ölet hos Bellman och ölet i verkligheten – eller snarare som det speglades i ett bryggeribibliotek, som donerats till Uppsala universitetsbibliotek.(Boken kan man beställa genom Uppsala universitetsbibliotek,http://acta.mamutweb.com/Shop/Search?q=dubbelt%20öl&page=1 ) Under arbetet med ölboken har jag lärt mig åtskilligt om sjuttonhundratalsöl, men också om bryggande och annat ölrelaterat finlir. Dessutom har jag så sakteliga börjat skapa mig en uppfattning om vilken slags öl jag själv tycker om.

Det finns en hel del etablerat italienskt öl – jag har vänner som har starka känslor kring Peroni och Moretti – men där känner jag mig rätt likgiltig. Liksom de flesta andra länder har också Italien under senare år fått ett uppsving av mikrobryggerier och ”birra artigianale”. I våras provade jag ett öl som hette Terza rime – ett namn man knappast kan motstå som litteraturvetare – och när jag hade besök av den ölkunniga dottern höll hon små föreläsningar om olika slags öl vartefter vi passerade barer och ölbutiker. Roligast var dock när romerska vänner lockade med oss på en hipp ölbar – så roligt att vi igår bestämde oss för att återvända dit. Om vi nu hittade…

Så kan det ju kännas ibland.

Så kan det ju kännas ibland.

Jodå. Jag prickade in baren på en gång och kände mig omåttligt stolt över mig själv. Utanför Rom har jag världens sämsta lokalsinne – i Rom hittar jag däremot rätt bra. Det måste ha något med grändernas nyckfullhet att göra. Normalt lokalsinne hjälper inte ett dyft.

Baren heter Open Baladin och hör till ett italienskt bryggeri, som grundades på nittiotalet. Det har barer i flera italienska städer – den i Rom ligger på Via degli Specchi, inte långt från Ponte Sisto. Alla öl har lustiga namn, och varje dag kommer nya menyer. Jag provade Airyevil (det tog en stund innan jag insåg att jag inte skulle uttala det på italienska) och Ghhoolagholasecca, för jag är en sån som gillar ale av skilda slag. Vill man ha något som påminner om sjuttonhundratalets öl ska man helst hitta något färskt, överjäst – vissa belgiska öl kommer ganska nära.

Föga Bellmanskt uttalande

Föga Bellmanskt uttalande

På menyns baksida citerades Johnny Cash: ”I hardly ever drink beer singing songs.” Det kunde inte vara mindre Bellman, där sång under drickandet är en självklarhet. Hos honom får ölet ibland nästan himmelska egenskaper och fungerar som en frälsare. Men det är långt mellan krogen Kryp In och Open Baladin, och det finns många fluidum som gör människan lycklig. Här är det faktiskt just nu dags för mig att gå ut till biblioteksbaren och dricka dagens första espresso. Också den som jobbar på semestern måste njuta romerska fröjder.

view

Inte sätter jag punkt…

Många städer har jag sett, men jag fastnade för Rom. Skälen är säkert många, och vissa vet jag kanske inte ens själv. En plats förknippas med minnen, människor, litteratur och historia, och sakta blir den betydelsefull för en.

Rom, sett från Aventinen förut idag.

Rom, sett från Aventinen förut idag.

Nu går tiden i Rom mot sitt slut, och jag tänker på alla de promenader jag gjort och alla saker jag sett. Har jag berättat allt jag velat? Nej, inte har jag det. Jag tänkte skriva om hur jag började springa – jag som alltid talat föraktfullt om löpning – och hur olika Villa Borghese och Giannicolo såg ut när man sprang igenom dem, svettig och utpumpad, mot när man promenerade i sakta mak. Rubriken skulle ha varit något i stil med ”Lejonen jag inte såg”, för det var först under en av de sista rundorna i Villa Borghese som jag märkte att jag under tre veckors tid passerat ett antal egyptiska lejon. Jag skulle ha berättat om känslan när man kommer upp på Giannicolo och ser Rom, andlöst vacker och lustigt nog alldeles vit, nedanför sina fötter – och hur lätt det är att hämta andan också fysiskt efter en sådan syn. Av den bloggen blev intet. Inte heller skrev jag om den trevliga hipstermarknaden Mercato Monti, strax intill tunnelbanestationen Cavour, och den gången när en mås dök ner och snodde min glass på vägen därifrån. Det gjorde förresten inte så mycket, för jag hade redan ätit både pistaschen och chokladen. Jag skrev inte ens om när min lingvistdotter och jag hela tre gånger försökte ta oss till den lilla hålan Fara in Sabina, där hon skulle studera en inskription på sabinska, men förhindrades av strejk, oväntad stängning samt (slutligen) av en plötslig attack av sunt förnuft. Det är ingen smart idé att göra utflykter ut i det blå på avresedagen.

Rom: En grön ödla idag på Aventinen.

Rom: En grön ödla idag på Aventinen.

Den här terminen är den sista då jag forskar om Ellen Rydelius Rom på 8 dagar. På hennes 125-årsdag i februari publicerade jag en understreckare om henne (http://www.svd.se/kultur/understrecket/proffsresenar-gjorde-guideboken-njutbar_4365801.svd), och en bok om henne och Rom ligger färdig i manuskript. Några dagar i mars hade vi projektmöte och gjorde en ny tur på Capitolium, denna gång med renässansens glasögon. Det var också i samband med det som jag kom till Scipionernas grav.

Rom: Musikanter nere i gränden för en stund sen.

Rom: Musikanter nere i gränden för en stund sen.

Även om jag vid det här laget läst många böcker om Rom har Rydelius lagt grunden. På det tänker jag varje gång jag går till Svenska institutet, för då tar mig vägen över Piazza Navona, ut på Via dell’ Orso (där Fioravante Martinelli på sextonhundratalet började dagsturerna i sin guidebok) och så ut på Via dei Portoghesi. Där dyker alltid denna historia upp i minnet:

Med detta torn, som kallas Torre della Scimmia – apans torn – är en gammal legend förknippad. En gång under medeltiden bodde högst uppe i tornet en ung mor med sitt barn. En dag fick hon från sin upphöjda bostad se en festprocession, och skådelysten störtade hon ned för att få se den på närmare håll. Plötsligt lyfter hon ögonen mot tornet och får se en apa, som klättrat upp och satt högt uppe på tinnarna med hennes eget barn på armen. Då kastar sig den förskräckta kvinnan ned på knä och anropar förvivlad madonnan: ”Du kan rädda mitt barn, om du vill! Om du räddar barnet, skall jag evigt dyrka dig och sätta upp en bild åt dig, där lampan skall brinna ständigt. Rädddar du det inte, vill jag aldrig mer tro på dig. Så rusar hon uppför trapporna för att finna, att apan snällt lagt hennes skatt tillbaka i vaggan. Sedan dess brinner alltid en lampa framför madonnan på Torre della Scimmia. Endast under krigsåren hölls lampan släckt.

Lyktan och madonnan.

Lyktan och madonnan.

Så skrev Rydelius i sin första upplaga 1927, och så stod det ännu i nionde upplagan 1954.

Varje gång jag går förbi höjer jag blicken och betraktar madonnan. Lampan brinner ännu. Inget i Rom är lättföränderligt.

Lite större bit av tornet.

Lite större bit av tornet.

Jag hade täntk att nu skulle jag åka mera sällan till Rom och börja hitta nya platser. Det senare låter ju som en god idé, men det förra? Nej. Jag hade fullkomligt fel. Självklart kommer jag tillbaka – snart och ofta. Som Rydelius säger: Man återvänder alltid.

Det blir inte ett adjö, det blir (som vanligt) ett på återseende. Och nu går jag ut i Rom.

S. Maria in Aracoeli och Selma Lagerlöf

Jag läser mycket, och så här i Rom blir det ännu mer. Visserligen har jag e-tidningar att försjunkna i, och visserligen finns all världens tidningar ute på nätet, men jag märker att tidningsläsning känns mindre viktig än hemma, där nyhetskonsumtion ingår i morgonrutinerna. Istället har romanläsning till frukost blivit en del av dagsrutinen, en paus mellan uppvaknandet (när jag ibland jobbar en stund i sängen) och den riktiga arbetsdagen.

Problemet är att få tag i böcker. Böckerna jag hade med hemifrån tog snart slut. Ibland har jag lånat från den allmänna bokhyllan på Svenska institutet, och någon gång har jag köpt engelska böcker på antikvariat. I min lägenhet finns en hylla kvarlämnade böcker, men de består till förvånansvärt stor del av Liza Marklund på danska. Min italienska är inte nog bra för att jag ska klämma bok efter bok på det språket. Det finns en engelskspråkig bokhandel nära i Trastevere, men den verkar alltmer rikta in sig på turisten – och jag har redan läst alla de där böckerna om Rom.

Trappan till S. Maria in Aracoeli.

Trappan till S. Maria in Aracoeli.

Jag är bokläsare – läsare av riktiga böcker i codexform – men trots allt är texten viktigare än formen. Då är det skönt att man kan ladda ner klassiker gratis från Litteraturbanken och ha dem till reds på sin läsplatta.

Därför satt jag här i Rom och läste Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg – där jag retade mig på synen på den medelålders kvinnan – och därför läste jag Selma Lagerlöfs Antikrists mirakler, som tilltalade mig betydligt mer.

Det är en romantisk skildring i ordets egentliga bemärkelse, som främst utspelar sig på Sicilien. Dock börjar berättelsen i Rom, när kejsar Augustus den första julnatten går upp på Capitolium för att offra och får en vision av Sibyllan, som berättar att här ska Krist och Antikrist härska. På den plats där visionen ägde rum byggdes så kyrkan Santa Maria in Aracoeli, och dit kom Kristusbilden Il Santo Bambino, som är gjord av olivträ från Oljeberget i Jersalem. Bilden ansågs ytterst helig och dyrkades av Roms befolkning. Ellen Rydelius berättar i förstaupplagan av Rom på 8 dagar om kapellt där den förvaras, vars ”väggar äro behängda med votivhjärtan av silver och andra tacksamhetsgåvor, och buntar av brev i glasskåpet vittna på ett rörande sätt om de botades tacksamhet. Kristusbarnet har sin egen vagn och köres ibland ut till svårt sjuka.”

Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf

Det var länge en återkommande ceremoni bland svenskar i Rom att varje jul gå upp på Capitolium, anförda av kyrkoforskaren Erland Lagerlöf, som läste om Augustus syn ur Antikrists mirakler innan sällskapet gemensamt åt middag på en trattoria. Traditionen bröts först med Erland Lagerlöfs död förra året.

I Selma Lagerlöfs roman berättas det hur en engelsk dam drabbades av habegär efter Il Santo Bambino, och när hon inte fick köpa Jesusbilden stal hon den och ersatte den med en kopia. De båda skulpturerna skilde sig endast i ett enda: på den falska bildens krona stod orden ”Mitt rike är endast av denna världen.”

Heligheten visade sig dock starkare – den äkta Il Santo Bambino återvände till S. Maria in Aracoeli, och den falska kastades bort. Till sist hamnade den i en liten by på Sicilien, där en stor del av bokens handling äger rum och där bland annat svallande kärlek, stolthet och tappra rövare förekommer. En viktig faktor är behovet av järnväg i obygden, och där visar sig Jesusbilden vara till nytta – den börjar infria folks böner, och snart vallfärdar folk till bygden. Till skillnad från Il Santo Bambino är detta dock inte en bild av Kristus – den är Antikrist, och kanske är en järväg endast av denna världen.

Jag ska inte avslöja hur boken slutar. Det märkliga är att verklighetens Il Santo Bambino stals för tjugo år sedan och aldrig har återfunnits. En kopia står nu på dess plats. Jag har inte skärskådat dess krona, men jag har sett att folk fortfarande ber till den, lämnar lappar med böner och fortfarande skickar böner med brev från utlandet. Hur det är med bönhörelsen vet jag inte.

Men visst undrar man.

dance studio in Boston

Caffè Greco

Detta skrivs på café. Jag tycker om att jobba på café, här och hemma, och om stugan känns trång kan man slå sig lös och för en gångs skull inta sitt kaffe sittande. När det är vackert väder sker detta med fördel ute – jag har inget utomhus till min lägenhet – och när det som nu har åskat och regnat hela natten är ett mörkt, murrigt tillhåll att rekommendera. Man kan tjuvlyssna på folk också, om man vill – som den arme amerikan som nyss försökte få ”whipped cream” och försäkrades att visst skulle han få ”white cream”.

Caffè Greco. Mindre suddigt i verkligheten.

Caffè Greco. Mindre suddigt i verkligheten.

Gårdagen innebar dock en caféupplevelse av betydligt ädlare halt. På väg till Svenska institutet stannade vi till på Via dei Condotti – närmare bestämt nr 86 – närmare bestämt på det berömda Caffè Greco. Jag har tänkt gå dit sedan jag satt på Svenska institutet och skrev Vit som marmor, och med tanke på att boken kom 2006 förstår ni att jag ibland tar väldigt lång tid på mig att komma till skott. Söligheten har väl främst berott på aversion mot alltför stora turistsamlingar – och kanske lite, lite inbyggd snålhet. Nu beslöt vi i varje fall att ta vägen uppför Spanska trappan till institutet, och då ligger Via dei Condotti utmärkt till.

Caffè Greco är ett verkligt litterärt tillhåll. Kanske inte nu – kanske hålls ynglingar som författar på servetter borta av priserna – men under den epok som ofta betecknas som ”förr i tiden”. Stället grundades 1760, och man skulle kunna leka kändisreporter och förklara att alla var där. Redan Atterbom kunde berätta att det var tillhåll för tyska romantiker (något han förstås uppskattade), Gogol skrev Döda själar här, Goethe hade stambord, Ibsen kom också hit. Så många kända namn nämns att jag undrar om man ibland överdriver lite. Hit gick också tonsättare som Wagner, Liszt och Mendelsohn, hit gick konstnärer och t.o.m. den blivande påven Leo XIII. Euthanasia Bondeson besöker det dock inte i Vit som marmor, utan förklarar att man numera hellre går till Caffè Africano. Påståendet har belägg i källskrifterna, men författarens försummelser kan ju också ha bidragit till detta.

Strudel. Serverat lite elegantare än på andra caféer.

Strudel. Serverat lite elegantare än på andra caféer.

Ellen Rydelius var förstås också på Caffè Greco. Hon konstaterar att det har ”en alldeles speciell traditionsrik stämning” och gick dit varje gång hon var i staden. I första upplagan av Rom på 8 dagar föreslår hon te där på fredagseftermiddagen. Elva år senare – 1938 – har skildringen av konstnärscafét utökats med en redogörelse för de stora författare, konstnärer och kompositörer som suttit där. Hon berättar att Thorvalsen kom dit i nattrock och umgicks med H.C. Andersen, som skrev flera av sina sagor där och bodde i huset, men visar också att även detta vattenhål uppsöktes av samtidens omstörtare.

Då Mussolini förberedde marschen mot Rom, reste han ned från Milano och diskuterade planen med sina partikamrater på Caffè Greco. ”Omnibussen”, som en av de långa smala salarna kallas, är nästan förvandlat till ett helt museum.

Ännu ett rum på Greco

Ännu ett rum på Greco

Så kunde förstås inte skildringen sluta, utan Rydelius berättar att cafét skaffat espressobar och att det nu går att få ”äkta danska wienerbröd”.

Igår intog vi alltså våra förfriskningar al banco vid denna espressobar – varsin espresso och varsin sötsak. Jag tog en äppelstrudel – frasig, doftande, saftig och så god att den inte var av denna världen – och sällskapet hittade något som såg ut som en krona i smördeg och som var fyllt med choklad och ricotta. Jag tjuvsmakade. Också den var gudomlig. Kalaset gick på nio euro, vilket förstås var betydligt dyrare än en vanlig ståkaffe, men å andra sidan billigare vanligt svenskt fika. Prisvärt, på min ära!

Sedan gick jag en sväng genom lokalerna och tittade på minnen av kändisar som suttit där. Där fanns en tavla med brev från Andersen och en skiss av hans bostad, men mera anslående var ett stort uppdraget fotografi av Buffalo Bil och delar av hans trupp, som besökte cafét. Jag undar just vad Atterbom sagt… men Byron (som visst också gick dit) hade blivit förtjust över det sällsamma klientelet.

установка кабельного телевидения витебск

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd