// you're reading...

Hela alltet

Il risorgimento

Det är en märklig vår att sitta långt hemifrån och inte läsa papperstidningar. Vore vi hemma skulle jag varje morgon läsa sidvis om händelserna i Tunisien, Egypten och Libyen. Nättidningarna uppmuntrar till ytlighet – man läser en rubrik, en halv artikel, ser en bit på ett inspelat inslag – och tycker att man vet tillräckligt. Först tsunamin och kärnkraftsexplosionerna i Japan har fått mig att verkligen söka information, men så är också kärnkraften en av mina gamla käpphästar.

Med alla omvälvningar känns det som 1848 igen. Ni vet det året då Marx och Engels publicerade Det kommunistiska manifestet och en ny revolution bröt ut i Paris. Sedan spred sig elden över hela Europa. Kungahus störtades och nya liberalt präglade regimer kom i deras ställe. Till och med Sverige fick sin revolutionsunge, även om den kanske snarare var destruktivt än revolutionärt präglad. Innan året var slut hade politiken på de flesta håll återgått till det gamla.

Också Italien gjorde uppror, och i november – när revolutionsandan börjat mattas i övriga Europa – flydde påven från Rom, som han tidigare styrt. Staden intogs av Giuseppe Garibaldi och hans revolutionstrupper. I februari 1849 utropades en romersk republik av modernt slag – bland annat infördes religionsfrihet. Världen var dock inte redo för sådant. Franska trupper skickades till Rom för att återinsätta påven, och i juni gav republiken upp. Många av ledarna flydde

Italien enades inte 1849, men det var då de första försöken gjordes. I Rom kommer man ihåg det året. Slutstriderna stod här uppe på Gianicolo. Garibaldi hade högkvarter i det hus, där Irlands ambassadör till den heliga stolen numera bor. Här och var hittar man fortfarande stenhögar, rester av byggnader som förstördes under slutstriderna. Stadsporten Porta S. Pancrazio pulveriserades mer eller minde och fick byggas upp på nytt..
Skulle man glömma bort vad som hände 1849 är det bara att titta på en gatuskylt. Gatorna här – liksom på sina håll i Trastevere och i Monteverde – har fått namn efter den misslyckade revolutionens soldater. Det tycks ha varit en internationell armé , där även kvinnor och barn deltog i striderna. Vår trappa från Viale Glorioso har jag väl ordat tillräckligt om. Härom dagen såg jag att den heter Scalea del tamburino och skall minna om en sextonårig trumslagargosse, som dog i slaget. Lite som Wilhelm von Schwerin, om än inte officer.

Man talar fortfarande om hjältar i Italien. I Sverige har vi gjort oss av alla hjältar utom de av fredligt antihjälteslag. Återigen ser man skillnaden mellan nya och gamla riksbildningar. Efter enandet förvandlades delar av Gianicolo till en minnespark över 1849 års hjältar. Här står hjältehermer i rader – fortfarande insvepta i plats efter renoveringen, men redo att släppas fria i morgon – här tronar Garibaldi på sin springare högt över staden, folktalaren Ciceruacchio gestikulerar på sin sockel och Anita Garibaldi spränger fram i galopp med en pistol i handen. ”Monumentet, som tyvärr är föga konstnärligt, invigdes av Mussolini 1932”, konstaterar Rydelius kyligt. Det associerar närmast till vilda västern och pangpang. Dessutom finns här ett stort mausoleum för de fallna i kriget 1849-1870.

Alla minnesmärken har snyggats upp inför jubileet, och när jag passerade Garibaldi på i går eftermiddag låg högar av verktyg likt kransar vid monumentets fötter. Museet över 1849 års händelser i Porta S. Pancrazio har rustats upp. “Vår historia tillsammans i 150 år” lyder den nya skylten, och arbetet pågick för fullt för att hinnas färdigt till på torsdag.

Det var inte lätt att ena Italien, och ännu idag är det inget homogent land. Striderna fortsatte, med Garibaldi som karismatisk frontalfigur i sina intressanta huvudbonader och med den mer teoretiskt lagde statsmannen Camillo di Cavour som en av hjärnorna bakom. Först 1861 var arbetet fullbordat, och den 17 mars utnämnde parlamentet Viktor Emanuel till kung över Italien. Cavour blev statsminister, men dog efter bara några månader.

Tio dagar efter enandet utsågs Rom till huvudstad. Det lilla kruxet var att Rom ännu inte var erövrat av enarna. Det innebar att Turin först blev huvudstad och sedan Florens. Först 1870 erövrades Rom, och året därpå blev den huvudstad för ett enat Italien.

Det är inte lätt det där med jubileer. Det stämmer aldrig helt och hållet. Vissa delar av Italien är irriterade för att de inte fanns med 1861. Rom verkar inte ha sådana problem. Kanske känner hon sig fortfarande som urbs, Staden med stort S, och upplever det som om Italien enats kring henne. Mycket ståhej har det varit här redan. På Museo di Roma visades en utställning med målningar om il risorgimento (som enandet kallas), och på Castel Sant’ Angelo fanns en utställning som bland annat innehöll Garibaldikitsch från tiden. En kudde med Garibaldi, kanske? Om man – som jag – inte riktigt tror på hjältar undrar man förstås om revolutionsledaren verkligen var så fantastisk som det påstås. I vilket fall har han kvar sin status som Italiens enare. La Repubblicas fredagsbilaga porträtterade honom härom veckan som en ”supereroe” i flygande attack mot orättvisorna. Då slogs han mot fransmän, nu flyger han som Stålmannen – men den snygga mössan har han alltid käckt på svaj.

Och snart börjar själva firandet.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd