// you're reading...

Hela alltet

Morettis påve och några andra

I serien ”Filmregissörer i Trastevere” har vi nu nått till… Nanni Moretti!

Han hör kanske inte till de mest kända italienska regissörerna – i alla fall inte i Sverige – men väckte viss uppmärksamhet när hans film Kajmanen (2006) häcklade Berlusconi mitt under pågående valrörelse. I filmen dras paralleller mellan alligatorns breda leende och konseljpresidentens, liksom mellan bådas glupande aptit på både det ena och det andra. Som makt.

Nanni Moretti (f. 1953) kommer från en intellektuell romersk familj – båda föräldrarna var lärare, fadern sedermera professor i grekiska vid Sapienza, och brodern Franco är känd litteraturforskare. I Sverige omtalas ofta han ofta med sitt hela förnamn, Giovanni. Möjligen är det fler än jag som tycker att ”Nanni” låter som en tjej. Uppenbarligen bor regissören här i närheten, för han går till samma frisör som maken (själv vågar jag bara klippa mig hemma, min fega rackare).

Moretti är också ägare till biografen Nuovo Sacher på Via de Porta Portese. Huset påminner lite om ett svenskt Folkets hus. Repertoaren är intellektuell. Nyligen visades Svinalängorna, som här hette Beyond (apropå mitt gnäll om svenska filmtitlar häromsistens). En gång i veckan gavs den till och med på originalspråk. Det, ni! Inne på Nuovo Sacher finns en shop med böcker, tröjor och filmer – samt förstås en bar. Vi är ju ändå i Italien. Salongen har mjuka, röda fåtöljer. Jag önskar att svenska biografer kunde vara lika bekväma som italienska.

Morettis senaste film heter Habemus Papam och hade premiär för ungefär en vecka sedan. På långfredagens kväll bestämde vi oss för att se den just på Nuovo Sacher. Det var kö långt ut på gatan, och en bestämd man med lurvig mustasch och skrynklig kavaj (av den sort man ibland ser hos kvarlevor från 1968) gick då och då fram och vrålade att de flesta av oss inte skulle få plats. Vi stod kvar. Man är väl envis.

Så fick vi också de sista två biljetterna. Visserligen inte tillsammans, men det gick bra ändå. Förståelsen var påfallande god, kanske för att filmen byggde på tydliga situationer och saknade alltför långa abstrakta utläggningar. Jag har upptäckt att min italienska har två huvudsakliga användningsområden: vardagsspråk och arkeologi. Habemus Papam föll inom den förra kategorin, även om både skådespelarna och byggnaderna är gamla.

Det handlar alltså om ett påveval. När jag gick sista året på gymnasiet staterade jag i en pjäs om den heliga Birgitta, Kvinna hör mig, där det argsinta helgonet fick säga några väl valda ord om påvemakten. Vi tyckte det var lite roligt, eftersom en ny påve just tillträtt i Rom – han hette Johannes Paulus I. Just när repetitionerna börjat dog också han. Det spred viss oro bland skådespelarna, ty vidskepelse ligger i luften på teatern. Vi kände en sorts kollektiv skuld, eftersom vårt helgon hade så vassa repliker. Hur skulle det gå med nästa påve? Skulle heliga Birgitta ta kål på honom också?

Johannes Paulus II var påve i 27 år, så vi hade inte behövt oroa oss. Men detta innebär också att jag lägger märke till påveval. Det blev lite intressantare än det skulle ha varit utan Birgitta.

I filmen drabbas den nye påven av panikångest och vägrar tillträda sitt ämbete. En psykoanalytiker kopplas in, påven skjutsas iväg till ytterligare en… Detta är dock inte bara en film om en mans lidanden, utan dessutom något av en kollektivfilm. Kardinalskollegiet spelar en viktig roll. De får inte lämna Vatikanen utan måste hållas på gott humör och påvens främste administratör (ett slags Vatikanens svar på sir Humphrey i Yes minister, fast mindre snygg) får helt enkelt ett helsicke.

Rollbesättningen är beundransvärd. När såg man senast en film där nästan alla skådespelare var gamla? Kardinaler är sällan några ynglingar. Dessutom finns det bara en riktig kvinnlig roll (några nunnor och ett par skådespelerskor dyker dock upp som hastigast), vilket inte heller är förvånande. Michel Piccoli är underbar som påven och Moretti själv (väl en av de yngre i rollistan) är bra i rollen som psykoanalytikern. Det verkar f.ö. vara en vana bland italienska regissörer att spela med i sina egna filmer.

Habemus Papam är mycket rolig, även om jag inte blev helt övertygad av slutet – jag tyckte inte det fungerade rent dramatiskt. Eftersom jag av principskäl inte avslöjar slut får ni alltså fundera på detta tills filmen kommer till Sverige. Habemus Papam är uttagen att tävla om guldpalmen i Cannes, så det finns väl stor chans att den visas där – antagligen inte i de stora salongerna som Spegeln utan på de små, som Fyris. Här blev jag lite uppsalacentrerad igen. Om den dyker upp därhemma kan jag mycket väl tänka mig att se om den.

Se här en trailer:

http://youtu.be/Mr8O687r-60

steroid websites

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd