// archives

Mest om historia

This category contains 42 posts

Bibliotek som fanns

Semester. Jag nämnde att vi är här på semester, inte sant? Nu finns det olika slags semester. I England talar man om busman’s holiday – och vad gör busschauffören på sin semester? Kör buss. Dorothy L. Sayers sista bok om lord Peter Wimsey heter Busman’s Honeymoon – på sin smekmånad löser förstås lord Peter och Harriet Vane mysterier.

Grönska på Palatinen

Grönska på Palatinen

Själv är jag på semester med en bibliotekarie. Inte nog med att vi sitter på ett bibliotek och arbetar – vi har också varit på jakt efter antika bibliotek. Inom projeketet Topos and Topography sätter vi en stolthet i att visa varandra saker som inte finns, och nu gjorde också maken och jag detsamma. Han hade läst en inspirerande skrift, där bl.a. Ovidius inledning till diktsamlingen Tristia behandlas: där går den nya lilla boken omkring och söker sig ett bibliotek, men blir utslängd från alla. Vi följde nu i bokens spår – till biblioteket i Apollotemplet, som låg tätt inpå Augustus hus på Palatinen, till Asinius Pollios bibliotek vid Atrium Libertatis vid kejsarfora och till biblioteket vid Octavias portik. Inget av dem fanns kvar, och av de första två finns av allt att döma inga spår. Det senare tycks ha legat precis bakom Octavias portik, så kanske, kanske kan det finnas spår av biblioteket i den lilla kyrkan S. Angelo in Pescheria, där tydligen delar av portiken byggts in.

Augustus hus. Med blommor

Augustus hus. Med blommor

På det här äventyret fick Ellen Rydelius följa med. Eftersom det här skulle föreställa semester har jag bara med mig nionde upplagan, Med Ellen Rydelius i Rom (1954), som varit min följeslagare på de senaste tolv årens Romresor. S. Angelo in Pescheria nämner Rydelius bara i förbigående – ”den lilla förfallna kyrkan” har den 1954 kallats i trettio års tid – men om Palatinen och kejsarfora är hon vältalig. Fortfarande tycker jag faktiskt att hennes vägvisning till Forum Romanum är den mest begripliga, även om det förstås finns andra guider som tar upp modernare rön.

Augustus hus. Utsikt mot Aventinen.

Augustus hus. Utsikt mot Aventinen.

Med tanke på min förtjusning i ruiner var jag förstås särskilt glad över en chans att besöka Palatinen och Forum Romanum. Inte blev det sämre av att det var en solig novemberdag, då den romerska temperaturen låg på tjugo grader och det regnade i Uppsala. På Palatinen blommade alla möjliga slags blomster. Nu begav vi oss till Augustus hus och lokaliserade var biblioteket kan ha legat – man var osäker på detta fram till 1960-talet, när det gjordes en ny utgrävning, så när Ellen Rydelius talar om ”ett stort tempel utan marmorbeklädnad, som kanske var det Apollottempel som Augustus lät bygga” har hon alltså fel. Uppenbarligen hittade man ytterst få lämningar av biblioteket.

Fragment på Forum Romanum. Vi fortsätter på Augustustemat.

Fragment på Forum Romanum. Vi fortsätter på Augustustemat.

Det var dock morgon, ruinerna var förhållandevis folktomma (maken lyckades till och med ta en bild utan en enda människa på) och det var behagligt att vandra utmed Palatinen. Nere på Forum Romanum tittade vi på utställningen om Juturnas källa, som jag såg redan i våras (väl värd att se och förlängd ännu ett tag), begrundade några fragment och mötte en av de karakteristiska romerska ödlorna. Sedan blev det kaffe och cornetto på en bar på Via Cavour, ty ruiner gör en människa hungrig.

Trajanuskolonnen.

Trajanuskolonnen.

Nästa bibliotek låg i slutet av kejsarfora. Ellen Rydelius skriver: ”Till vänster om Ulpia […] och på ömse sidor om Trajanuskolonnen höjde sig de båda biblioteken, det grekiska och det romerska”. Lite oklart är det väl om hon har rätt om bibliotekets placering. Romerska bibliotek var förresten alltid uppdelade i en latinsk och en grekisk avdelning – det var ett påfund av Julius Caesar, som fått den ursprungliga idén till biblioteket och som ville visa att latinet var ett lika viktigt litteraturspråk som grekiskan. Rom var fortfarande en ganska ung stormakt, och Horatius hade ännu inte lärt de grekiska sånggudinnorna sjunga och dansa på latin. Det erinrar för övrigt om att Stiernhielms diktsamling Musæ Suethizantes hade underrubriken ”thet är sång-gudinnor, nu först lärande dichta och spela på svenska”. Då befinner vi oss på svensk stormaktstid, men romarna har som så ofta ett finger med i spelet.

Ödla på Forum Romanum

Ödla på Forum Romanum

På vår vandring återstod nu bara Octavias portik och en diskussion om när man skulle äta carciofi alla giudea, eftersom de allra bästa sådana finns hos Nonna Betta intill portiken. Detta är förstås helt subjektivt – andra har andra favoriter – men när vi omsider kom dit visade de sig lika goda som alltid.

Utställning om Juturnas källa, Forum Romanum.

Utställning om Juturnas källa, Forum Romanum.

Offentliga bibliotek finns fortfarande i Rom. De vore värda sin egen blogg. Jag har nosat runt lite bland dem. Stadsdelsbibliotek finns i princip överallt, utom i Trastevere (det är på många sätt en märklig stadsdel), och sådana påminner ofta om svenska biblioteksfilialer. Vid ett tillfälle kikade jag in på det i Testaccio, och det erinrade rätt starkt om Enebybiblioteket, min barndoms boktempel. Rom vore dock inte Rom om det inte funnes ståtliga, glamorösa bibliotek – inte bara sådana som är för de lyckliga få, utan också öppna för allmänheten. Bland dessa märks Biblioteca Angelica, som ligger strax intill Piazza Navona och går tillbaka på en sextonhundratalsdonation. Där satt jag en del i våras – för ibland måste man ju våga sig över Tibern.

Det är bra med bibliotek som finns, även om det är roligt att leta efter sådana som inte längre kan anas.

Detta kan ses som andra halvan av en dubbelblogg. Den första hittar ni på överbibliotekariens blogg: http://ob-blogg.ub.uu.se/author/larsburman/

Inte sätter jag punkt…

Många städer har jag sett, men jag fastnade för Rom. Skälen är säkert många, och vissa vet jag kanske inte ens själv. En plats förknippas med minnen, människor, litteratur och historia, och sakta blir den betydelsefull för en.

Rom, sett från Aventinen förut idag.

Rom, sett från Aventinen förut idag.

Nu går tiden i Rom mot sitt slut, och jag tänker på alla de promenader jag gjort och alla saker jag sett. Har jag berättat allt jag velat? Nej, inte har jag det. Jag tänkte skriva om hur jag började springa – jag som alltid talat föraktfullt om löpning – och hur olika Villa Borghese och Giannicolo såg ut när man sprang igenom dem, svettig och utpumpad, mot när man promenerade i sakta mak. Rubriken skulle ha varit något i stil med ”Lejonen jag inte såg”, för det var först under en av de sista rundorna i Villa Borghese som jag märkte att jag under tre veckors tid passerat ett antal egyptiska lejon. Jag skulle ha berättat om känslan när man kommer upp på Giannicolo och ser Rom, andlöst vacker och lustigt nog alldeles vit, nedanför sina fötter – och hur lätt det är att hämta andan också fysiskt efter en sådan syn. Av den bloggen blev intet. Inte heller skrev jag om den trevliga hipstermarknaden Mercato Monti, strax intill tunnelbanestationen Cavour, och den gången när en mås dök ner och snodde min glass på vägen därifrån. Det gjorde förresten inte så mycket, för jag hade redan ätit både pistaschen och chokladen. Jag skrev inte ens om när min lingvistdotter och jag hela tre gånger försökte ta oss till den lilla hålan Fara in Sabina, där hon skulle studera en inskription på sabinska, men förhindrades av strejk, oväntad stängning samt (slutligen) av en plötslig attack av sunt förnuft. Det är ingen smart idé att göra utflykter ut i det blå på avresedagen.

Rom: En grön ödla idag på Aventinen.

Rom: En grön ödla idag på Aventinen.

Den här terminen är den sista då jag forskar om Ellen Rydelius Rom på 8 dagar. På hennes 125-årsdag i februari publicerade jag en understreckare om henne (http://www.svd.se/kultur/understrecket/proffsresenar-gjorde-guideboken-njutbar_4365801.svd), och en bok om henne och Rom ligger färdig i manuskript. Några dagar i mars hade vi projektmöte och gjorde en ny tur på Capitolium, denna gång med renässansens glasögon. Det var också i samband med det som jag kom till Scipionernas grav.

Rom: Musikanter nere i gränden för en stund sen.

Rom: Musikanter nere i gränden för en stund sen.

Även om jag vid det här laget läst många böcker om Rom har Rydelius lagt grunden. På det tänker jag varje gång jag går till Svenska institutet, för då tar mig vägen över Piazza Navona, ut på Via dell’ Orso (där Fioravante Martinelli på sextonhundratalet började dagsturerna i sin guidebok) och så ut på Via dei Portoghesi. Där dyker alltid denna historia upp i minnet:

Med detta torn, som kallas Torre della Scimmia – apans torn – är en gammal legend förknippad. En gång under medeltiden bodde högst uppe i tornet en ung mor med sitt barn. En dag fick hon från sin upphöjda bostad se en festprocession, och skådelysten störtade hon ned för att få se den på närmare håll. Plötsligt lyfter hon ögonen mot tornet och får se en apa, som klättrat upp och satt högt uppe på tinnarna med hennes eget barn på armen. Då kastar sig den förskräckta kvinnan ned på knä och anropar förvivlad madonnan: ”Du kan rädda mitt barn, om du vill! Om du räddar barnet, skall jag evigt dyrka dig och sätta upp en bild åt dig, där lampan skall brinna ständigt. Rädddar du det inte, vill jag aldrig mer tro på dig. Så rusar hon uppför trapporna för att finna, att apan snällt lagt hennes skatt tillbaka i vaggan. Sedan dess brinner alltid en lampa framför madonnan på Torre della Scimmia. Endast under krigsåren hölls lampan släckt.

Lyktan och madonnan.

Lyktan och madonnan.

Så skrev Rydelius i sin första upplaga 1927, och så stod det ännu i nionde upplagan 1954.

Varje gång jag går förbi höjer jag blicken och betraktar madonnan. Lampan brinner ännu. Inget i Rom är lättföränderligt.

Lite större bit av tornet.

Lite större bit av tornet.

Jag hade täntk att nu skulle jag åka mera sällan till Rom och börja hitta nya platser. Det senare låter ju som en god idé, men det förra? Nej. Jag hade fullkomligt fel. Självklart kommer jag tillbaka – snart och ofta. Som Rydelius säger: Man återvänder alltid.

Det blir inte ett adjö, det blir (som vanligt) ett på återseende. Och nu går jag ut i Rom.

S. Maria in Aracoeli och Selma Lagerlöf

Jag läser mycket, och så här i Rom blir det ännu mer. Visserligen har jag e-tidningar att försjunkna i, och visserligen finns all världens tidningar ute på nätet, men jag märker att tidningsläsning känns mindre viktig än hemma, där nyhetskonsumtion ingår i morgonrutinerna. Istället har romanläsning till frukost blivit en del av dagsrutinen, en paus mellan uppvaknandet (när jag ibland jobbar en stund i sängen) och den riktiga arbetsdagen.

Problemet är att få tag i böcker. Böckerna jag hade med hemifrån tog snart slut. Ibland har jag lånat från den allmänna bokhyllan på Svenska institutet, och någon gång har jag köpt engelska böcker på antikvariat. I min lägenhet finns en hylla kvarlämnade böcker, men de består till förvånansvärt stor del av Liza Marklund på danska. Min italienska är inte nog bra för att jag ska klämma bok efter bok på det språket. Det finns en engelskspråkig bokhandel nära i Trastevere, men den verkar alltmer rikta in sig på turisten – och jag har redan läst alla de där böckerna om Rom.

Trappan till S. Maria in Aracoeli.

Trappan till S. Maria in Aracoeli.

Jag är bokläsare – läsare av riktiga böcker i codexform – men trots allt är texten viktigare än formen. Då är det skönt att man kan ladda ner klassiker gratis från Litteraturbanken och ha dem till reds på sin läsplatta.

Därför satt jag här i Rom och läste Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg – där jag retade mig på synen på den medelålders kvinnan – och därför läste jag Selma Lagerlöfs Antikrists mirakler, som tilltalade mig betydligt mer.

Det är en romantisk skildring i ordets egentliga bemärkelse, som främst utspelar sig på Sicilien. Dock börjar berättelsen i Rom, när kejsar Augustus den första julnatten går upp på Capitolium för att offra och får en vision av Sibyllan, som berättar att här ska Krist och Antikrist härska. På den plats där visionen ägde rum byggdes så kyrkan Santa Maria in Aracoeli, och dit kom Kristusbilden Il Santo Bambino, som är gjord av olivträ från Oljeberget i Jersalem. Bilden ansågs ytterst helig och dyrkades av Roms befolkning. Ellen Rydelius berättar i förstaupplagan av Rom på 8 dagar om kapellt där den förvaras, vars ”väggar äro behängda med votivhjärtan av silver och andra tacksamhetsgåvor, och buntar av brev i glasskåpet vittna på ett rörande sätt om de botades tacksamhet. Kristusbarnet har sin egen vagn och köres ibland ut till svårt sjuka.”

Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf

Det var länge en återkommande ceremoni bland svenskar i Rom att varje jul gå upp på Capitolium, anförda av kyrkoforskaren Erland Lagerlöf, som läste om Augustus syn ur Antikrists mirakler innan sällskapet gemensamt åt middag på en trattoria. Traditionen bröts först med Erland Lagerlöfs död förra året.

I Selma Lagerlöfs roman berättas det hur en engelsk dam drabbades av habegär efter Il Santo Bambino, och när hon inte fick köpa Jesusbilden stal hon den och ersatte den med en kopia. De båda skulpturerna skilde sig endast i ett enda: på den falska bildens krona stod orden ”Mitt rike är endast av denna världen.”

Heligheten visade sig dock starkare – den äkta Il Santo Bambino återvände till S. Maria in Aracoeli, och den falska kastades bort. Till sist hamnade den i en liten by på Sicilien, där en stor del av bokens handling äger rum och där bland annat svallande kärlek, stolthet och tappra rövare förekommer. En viktig faktor är behovet av järnväg i obygden, och där visar sig Jesusbilden vara till nytta – den börjar infria folks böner, och snart vallfärdar folk till bygden. Till skillnad från Il Santo Bambino är detta dock inte en bild av Kristus – den är Antikrist, och kanske är en järväg endast av denna världen.

Jag ska inte avslöja hur boken slutar. Det märkliga är att verklighetens Il Santo Bambino stals för tjugo år sedan och aldrig har återfunnits. En kopia står nu på dess plats. Jag har inte skärskådat dess krona, men jag har sett att folk fortfarande ber till den, lämnar lappar med böner och fortfarande skickar böner med brev från utlandet. Hur det är med bönhörelsen vet jag inte.

Men visst undrar man.

dance studio in Boston

Scipionernas grav

Ingången till Scipionernas grav.

Ingången till Scipionernas grav.

inte att jag försummat mina promenader i Rydelius fotspår så här under våren. Jag har bara inte skrivit om dem, mest för att jag tyckte att de blev rätt tråkiga bloggtexter. Troget har jag traskat på stadens gator med Rom på 8 dagar från 1927 i nypan. I boken finns en dedikation till Rydelius vän och journalistkollega Célie Brunius, och jag köpt den antikvariskt efter Célies son Teddy Brunius död. Boken börjar bli alltmera trasig, och jag hanterar den numera med silkesvantar.
Gula hjälmar väntade på oss.

Gula hjälmar väntade på oss.

Under mina vandringar har det varit onsdag och jag och Rydelius har vandrat genom Centro Storico och ghettot i en vindlande bana, som verkade märklig tills jag insåg att den alls inte avsåg att vara vägvinnande, utan istället leda läsaren på en släntrande promenad, där det inte främst var målet som var mödan värt. Vi har varit på måndagsutflykt till Ostia och Tivoli, men det har också varit tisdag och vi har befunnit oss på Palatinen och Forum Romanum. Jag hade mina misstankar om att dagsrutterna var för långa, men jag hade fel. Med ett undantag var alla görliga. Ostia var dock i mastigaste laget, men det kan förstås ha berott på min förkärlek för ruiner.

Efter detta turistande i Rydelius fotspår var det roligt när en god vän frågade om jag och projektkompisarna ville följa med till Scipionernas grav, som inte alls nämns i guideboken. Scipionerna var en betydande aristokratisk familj i antikens Rom, och den förste som begravdes här var Lucius Cornelius Scipio Barbatus (den skäggige Scipio), som var konsul 298 f.Kr. Släktens mest kända medlem är väl annars Scipio Africanus, som besegrade Hannibal. Märkligt nog tycks han inte ligga i familjegraven. Här begravdes en rad andra släktingar – däribland åtminstone en kvinna – och Livius berättar att i graven fanns statyer över både Scipio Africanus och poeten Ennius, som brukar kallas den romerska litteraturens fader.

Den tomma vägen.

Den tomma vägen.

Det hade regnat de senaste dagarna, och jag och en kompis tog en taxi från Trastevere. Graven ligger vid Via di Porta di San Sebastiano, vilket också kan beskrivas som början på Via Appia – utanför den republikanska stadsmuren, men innanför den aurelianska.

Fragment av målningar.

Fragment av målningar.

Antagligen låg många antika aristokratiska gravar en gång här, men de övriga har förstörts eller inte hittats. Nu är vägen avstängd, så känslan av ödslighet är betydande.

Scipionernas var känd redan på sextonhundratalet, men upptäcktes på riktigt 1780 när traktens vinbönder gjorde ett försök att utvidga sin vinkällare och istället ramlade rakt på graven. För det sena sjuttonhundratalets och tidiga artonhundratalets unga rika män på Grand Tour blev den ett självklart mål.

En vakt var där och öppnade. Vi satte på oss våra gula skyddshjälmar och steg in. Ingen följde oss, ingen övervakade oss. Ledda av vår antikarkeolog gick vi in och betraktade sarkofagen, men spridde oss sedan mellan rum och gångar.

Inskription över kvinnlig Scipio samt stöttor

Inskription över kvinnlig Scipio samt stöttor


Där fanns inskriptioner, men också graffitti – uppenbarligen ända från antiken – och jag betraktade fascinerat de olika sätten att stötta upp gångarna. Vi enades om att vi hade älskat detta som elvaåringar, och att vi tyckte det var rätt spännande också som vuxna. På gården kunde man också gå ned till ett columbarium, alltså en uppställningsplats för askurnor. Medan få målningar syntes vid den republikanska graven var färgerna tydliga här. Golvet var dock täckt med vatten efter regnen.
Lucius Cornelius Scipio Barbatus grav.

Lucius Cornelius Scipio Barbatus grav.

Graven hör inte till Roms främsta monument, så det är inte konstigt att Rydelius inte nämner den. Det gör inte heller Rough Guide från 2014. Scipionernas grav ansågs inte intressant för 1900-talets turister, och inte heller för 2000-talets. I min Baedeker från 1909 uppmärksammas den, men utan att få någon av de berömda stjärnorna. Boken påpekar att allt är kopior (originalen fördes på ett tidigt stadium till Vaticanmuseet) och ger både beskrivning och praktisk information: ”Adm. daily 10-5; candels required, 25 c.; closed July-Sept.” Graven få dock rejält med utrymme i den grundliga och moderna italienska Guida rossa (2013), där det också finns en plan. Nu är också Scipionernas grav nyrenoverad, och man kan kontakta Sovrintendenza Capitolina (tel. 060608) för att se den.

Columbariet.

Columbariet.

Om man ägnar sig åt guideböcker och turism är det inte minst viktigt att påminnas om att målen inte är konstanta. Visst berättade jag en gång att 1800-talets Baedeker inte alls nämner Piazza Navona? Barocken var fullkomligt ute på den tiden, så det fanns inga skäl att ta upp den. Medan sjuttonhundratalets romantiskt lagda unga adelsmän kunde uppleva tidens flykt i Scipionernas grav och kanske dra paralleller mellan sin släkt och de mäktiga Scipionerna kändes dessa mörka gångar antagligen irrelevanta för mellankrigstidens medelklassturister. Det kändes som en förmån att komma dit och se ett gammalt turistmål, som inte längre ses som särskilt intressant. Några ljus behövde vi inte köpa.

Columbariet.

Columbariet.

kali muscle

Museo Napoleonico

Ibland drabbas man av historiska svärmerier. Det finns gestalter som engagerar en, fast de är döda sedan länge. Jag har mött folk som är smått förtjusta i drottning Victoria (den brittiska, inte Gustaf V:s fru), Julius Cæsar, Carl von Linné och hans lärjunge Pehr Kalm (det var två olika personer) och Fredrika Bremer. Själv har jag J.H. Kellgren.

Gosskulptur och ofrivillig selfie

Gosskulptur och ofrivillig selfie

I värsta fall leder såna böjelser till att man börjar samla, och snart sitter man där omgiven av gravyrer föreställande en allt surare drottning och kejsarinna. Vill det sig riktigt illa anammar man också viktoriansk heminredningstil. Faktum är att jag en gång kände en ung man som inredde sitt studentrum efter Pusjkins novell ”Spader dam”. Dessvärre tillät inte principerna någon säng, så han sov på en madrass, som dagtid förvarades hoprullad under schäslongen. Hans värsta fasa var att någon skulle upptäcka madrassen.

En gång hörde jag också berättas om en präst som hade hela sitt hem belamrat med Napoleonmemorabilia – eller snarare, två gånger hörde jag ungefär samma historia om två olika präster, som i den ena hade ett Napoleonmuseum, men i den andra förlorat all kontroll över sin passion och knappt fick rum i prästgården för alla byster av korsikanen. Något säger mig att den förra historien var mer sann.

Napoleon ser dolsk ut

Napoleon ser dolsk ut

Napoleon har jag inga större känslor för. Han faller mellan mina perioder – för sen för Kellgren och för tidig för Fredrika Bremer – och jag förknippar honom därför mest med Hornblower, Krig och fred och marskalk Bernadotte. Vid mina promenader utmed Tibern har jag dock noterat att Rom har ett Napoleonmuseum. Efter att nog många gånger ha sett skyltarna blev jag lite nyfiken. Jag tänkte mig ett litet museum, knappt större än ett dockskåp, som inretts av någon galen Napoloeondyrkare och skänkts till staden Rom.

Jag hade fullkomligt fel.

Napoleon med son i sitt arbetsrum (eller, lite roligare: Napoleon läser godnattsaga).

Napoleon med son i sitt arbetsrum (eller, lite roligare: Napoleon läser godnattsaga).

Härom dagen gick vi nämligen dit. Den första salongen var full av möbler, porträtt av Napoleons släkt, Napoleons generaler (dock inte Bernadotte, så vitt vi kunde se), Napoleon själv. Fortfarande passade det rätt bra med min uppfattning om dockskåpsmuseet. Sedan upptäckte vi fanns sal efter sal, inredda med gyllene möbler och med röda sidentapeter på väggarna. Vartefter blev det allt mera uppenbart att detta inte rörde sig om en privatpersons passion, utan var något betydligt mer omfattande. Där fanns eleganta möbler, klockor, skisser på bordsuppsättningar, bokskåp fyllda med all slags litteratur – däribland den populära engelskan Fanny Burney i fransk översättning.

Museet visade sig bestå av en donation till staden Rom från en släkting till Napoleon, greve Giuseppe Primoli, som också lät det inhysas i sitt eget palats. En inskription från 1927 dokumenterar donationen och är undertecknad inte endast av Italiens kung utan också Mussolini. Museet rymmer alltså släktens samlingar. Efter Napoleons fall flyttade en stor del av familjen Bonaparte till Rom. Hans mamma, Letizia, bodde förresten på Corson i Palazzo Bonaparte, vilket Ellen Rydelius uppmärksammar i Rom på 8 dagar. ”Aldrig bländad av framgången förblev hon alltid sig själv, klok och sparsam och en öm mor”, berättar hon i nionde upplagan. Modern är en av många släktingar som kan se porträtterade, ensamma eller flera tillsammans och ibland till och med iklädda tartan eller burnus. Man måste ju variera sig.

Om donationen.

Om donationen.

Om man gillar knäppa museer ska man gå hit. Här finns t.o.m. en cykel från 1860-talet, som såg synnerligen obekväm ut. Toalettstolarna var förresten specialdesignade och kallades för Napoleons toalett. Och om inte detta övertygar er att gå dit kan jag berätta att det är gratis. Museo Napoleonico, alltså, på Piazza di Ponte Umberto I. Det är alldeles sant – trots att jag var där 1 april.

Shoppen. Klart tematiserat urval.

Shoppen. Klart tematiserat urval.

Bland konstiga små museer kan jag också rekommendera Museo Barracco, som ligger på Corso Vittorio Emanuele 166/A, strax intill Piazza Navona, och som jag tycker mycket om. Det är ett litet museum med en privatsamlares konst från framför allt antiken. Donatorn föredrog fragment framför statyer, och gossar och hermafroditer är överrepresenterade. Museet presenteras närmare i en blogg från februari 2011.

Solen och skärselden

Det var solförmörkelse. Malla Silfverstolpe lät sota fönsterglasen och samlade alla vännerna i salongen för att gemensamt förundras över detta himlafenomen. En höstdag 1996 betraktade jag en partiell solförmörkelse genom en filmremsa. Vi befann oss i Cambridge, och en ungersk fysiker hade omtänksamt försett remsor med pappershandtag åt sina vänner. I förrgår stod jag ute på Ponte Sisto.

Solförmörkelse över Tibern 20 mars 2015.

Solförmörkelse över Tibern 20 mars 2015.


Vi var några stycken där, men det var uppenbart att varken romare eller Romturister var tillnärmelsevis lika intresserade som svenskarna. Så var också vår förmörkelse mindre omfattande. Tidigare på dagen såg jag ändå folk som kånkade upp kameror, stativ och extremt långa objektiv på Gianicolo. Antagligen fick de fantastiska bilder. Själv använde jag telefonen.
Ful bild på den omnämnda kyrkan

Ful bild på den omnämnda kyrkan

När jag skriver detta regnar det, men i förrgår var en strålande dag. Vartefter solen doldes blev det liksom disigt, och vårdagen vart kylig. Också vid denna ganska blygsamma solförmörkelse begrep man hur sådana kunnat väcka skräck och misstankar att solen slukats av ett illvilligt monster. Människan tror gärna det hon vill tro.

Så tar jag mig alltså från fenomen på himlavalvet till ett minst sagt udda museibesök. I Rom finns nämligen ett skärseldsmuseum, och det kan man ju inte missa. Eller snarare – jag har missat det under ganska många Rombesök. Äldsta dottern och jag lyckades faktiskt inte hitta det så tidigt som när hon var här som gymnasiestipendiat 2006. Sedan dess har vi båda ökat i mognad och vetande, så nu hamnade vi rätt.

Skärseldsmuseet

Skärseldsmuseet

Museet är verkligen inte lättlokaliserat. Det ligger i ett inre rum i den nygotiska kyrkan Sacro Cuore in Prati, inte långt från Castel Sant’ Angelo (Lungotevere Prati 12). Man går tvärs genom kyrkan, hittar en vaktmästare, skänker en slant och ställs så inför ett skåp fullt med föremål. Det är hela museet.

Abbedissans särk.

Abbedissans särk.

Om museers uppgift endast vore att förundra vore detta perfekt.. Alla föremålen är skadade, och enligt uppgift visar alla spår av döda människor, som påmint efterlevande om att de befinner sig i skärselden. Alla inblandade är namngivna och tidpunkter för dödsfall och återbesök noggrant angivna. Ibland meddelas också ett budskap från den döda.

Brännheta fingrar i böckerna.

Brännheta fingrar i böckerna.

Här finns fingeravtryck på psalmböcker och en tioliressedel som överlämnats från det hinsides som betalning för mässor. Vissa märken ska visa skärseldens hetta. Den bortgångna belgiskan madame Leleux brände 1789 ett hål i sin sons skjorta och fick honom att ägna sitt liv åt kyrkliga välgärningar. Han dog ”in the odour of sanctity” 1825. Abboten Olivetano från Mantua besökte (också han efter döden) abbedissan Isabella Fornari och placerade en brännhet hand på ett bord, ett papper samt hennes klädnad och särk – det senare en förvånansvärt intim gest av en kyrkans man. Ett knappt halvsekel senare lämnade lotringaren Joseph Schitz liknande märken på sin brors bönebok och beklagade det syndiga leverne han fört.

Abbotens handavtryck.

Abbotens handavtryck.

Häpna stod vi där. Så öppnades dörren och ett par visades in. Mannen såg uttråkat ironisk ut, kvinnan var uppenbarligen där av fromma orsaker.

Det finns mer mellan himmel och jord än filosofin kan drömma om, säger Hamet då han sett sin faders våldnad. Också detta handlade om en slags spöken, märkliga och svårbegripliga för den som främst förknippar skärselden med Dante och medeltida kyrkomålningar. Känslan när vi gick därifrån var också en slags blandning mellan skepsis, som bättre passat Hamlets kamrat Horatius, och känslan när man suttit i sommarstugans mörker en augustinatt och skrämt varann med spökhistorier.

Sampietrini eller Sten på sten eller Hellre smart stenstaty än stendum huligan

När man bott ett tag på ett ställe börjar fötterna själva hitta vägen. De vet var de ska svänga, och de vet var ojämnheter och plötsliga hinder dyker upp. Ute vid stugan på landet hittar jag vägen upp till huset också i höstmörkret. Stigen finns lagrad inom mig.

Gatuarbeten i Trastevere

Gatuarbeten i Trastevere

Riktigt så är det inte här i Rom, men det finns ställen där jag väjer utan att fundera. Så vet jag att det brukar vara mycket trafik utanför gränden och smiter därför tätt inpå de parkerade vesporna, liksom jag undviker den uppstickande gatsten, som jag snavade över i början. Där finns för övrigt en lägligt placerad papperskorg, som man kan hugga tag i så man inte faller. Det skulle nog göra rätt ont att smälla i de romerska gatstenarna.

Varning! Hål!

Varning! Hål!

Det finns förstås asfalt i Rom, men mest på de större gatorna. I de mera pittoreska kvarteren är det gatsten – svarta, kvadratiska stenar, som kallas sampietrini (eller sanpietrini). Traditionen är viktig här, men jag är inte riktigt säker på om det beror på pietet eller slentrian. Sampietrini har använts som gatubeläggning sedan femtonhundratalet, men fick inte sitt namn förrän ett par hundra senare. De är inte bara betydligt snyggare än svensk gatsten utan har också fördelen att vatten lätt rinner av dem. Antagligen beror det på att de går på djupet och är spetsiga, vilket gör att de klarar stora påfrestningar. Nackdelen är dock det lätt blir ojämnheter och att de är hala när det regnar. Dessutom händer det rätt ofta att enstaka stenar saknas. I kvarteren Ponte, nära Piazza Navona, såg jag förra veckan två hål i gatan, där sampietrini saknades. Någon hade märkt ut det ena med ”Varning! Första hålet!” och det andra med ”Varning! Andra hålet!”

Piazza di Spagna strax efter huliganframfarten

Piazza di Spagna strax efter huliganframfarten

Det var väl tur att inga gatstenar låg i vägen igår, när holländska fotbollshuliganer löpte amok vid Spanska trappan och uppe i Villa Borghese. De skulle kunna bli farliga tillhyggen.

Sten på sten - utställning på ett museum?

Sten på sten – utställning på ett museum?

Jag var själv där, och det var inte roligt – torget var kladdigt av öl och fullt med glassplitter, och vägen genom parken kantades av berusade holländare och karabinjärer i kravallutrusning. Över alltsammans surrade en polishelikopter.

Vi backar från parken och håller oss på gatan. Stenläggningens hållbarhet motsägs av ständiga gatuarbeten – det kan förstås vara så att man lägger bredband eller ändrar elledningar, men ofta tycks det bara vara gatubeläggningen som åtgärdas. Här i Trastevere höll man på med gatuarbeten vid Piazza S. Calisto (mitt emot kultsunkbaren) redan när jag var i stan i oktober. Det enda som tycks ha hänt sen dess är att de upprivna gatstenarna lagts på hög och hägnats in. Inte är det någon liten hög, heller, och frågan är om inte ytterligare stenar kommit till från annat håll. I varje fall är den kvarterets stora skandal.

Något måste göras åt stenhögen!

Något måste göras åt stenhögen!

Sådant kan man hantera på olika sätt. De senaste veckorna har en skylt suttit på stängslet. Den meddelar att detta är S. Calistomuseet, närmare bestämt installationen ”Sten på sten”. På väg till marknaden idag såg jag att en ny skylt kommit upp, där en boendegrupp protesterar mot denna skamfläck i stadsdelen. Oss emellan tycker jag nog att den humoristiska varianten är bättre.

Pasquino. Gammal är ändå äldst.

Pasquino. Gammal är ändå äldst.

Romare kan vara roliga. Det händer gång på gång, inte bara genom anslag och plakat, utan också genom burdus skämtsamhet på barer och i affärer. Redan under renässansen dök ju de talande statyerna upp, som jag skrivit om förut. På den skulptur, som kallas Pasqunio och står vid Piazza Navonas sydvästra hörn, sätter folk fortfarande upp satiriska plakat, ibland till och med i versform. Förr slängde Pasquino och hans vänner – den jättelika flodguden Marforio och den inte särskilt småväxta Madama Lucrezia – käft om politik och andra saker, som man annars var rädd att dryfta offentligt. Så är det åtminstone inte vid vår stenhög. Jag väntar spänt på vad som ska hända – ska den försvinna, eller kommer nya plakat? Rapport kanske följer.

Länk till tidigare artikel om de talande statyerna: http://carinaburman.se/rom/?p=403

Piazza Montanara. Guidningen med mig och Rydelius fortsätter

Vad är en stadsrundtur utan karta? Självfallet hade jag med kartor åt mina kolleger. Igår stannade jag upp vid foten av Capitolium. Vi befinner oss mitt i en guidning i Ellen Rydelius fotspår – inget hattande kring platser hon rekommenderar, utan en guidning warts and all, där vi följer hennes rutt.

En karta var alltså av nöden.

Marcellusteatern i den vinkel vi såg den.

Marcellusteatern i den vinkel vi såg den.

Problemet var förstås att kartan inte stämde. Jag hade lånat den ur Baedeker – Rydelius själv har inte så detaljerade kartor – men det var inte detta som var bekymret. Inte heller var det några svårigheter med instruktionerna:

Nu lämna vi detta imposanta parti av Rom, gå nedför den branta kyrktrappan och fortsätta den lilla gränden till vänster in mot Piazza Montanara, judekvarterets centrum.

Kruxet var att ”den lilla gränden” inte längre fanns, och inte heller Piazza Montanara. Där de en gång låg byggdes under tjugotalet den stora bilgatan Via del Mare. Under Mussolinis tid utfördes (som jag säkert har nämnt då och då) ett antal större byggnadsprojekt i Rom, som gick ut på att bygga breda genomfartsleder och ”frilägga” antika monument. Hela stadsdelar revs. Här kunde två sidor av den italienska fascismen samsas – fascinationen för modern teknik och betonandet av det antika Rom. I fråga om det senare talar man om ”romanità”, romerskhet. Självklart drog man stora växlar på Augustus, och när han kom till makten utlovade Mussolini medborgarna ”ett nytt, kejserligt Rom”.

Piazza Montanara under karnevalen, c. 1775. Gravyr av David Allen.

Piazza Montanara under karnevalen, c. 1775. Gravyr av David Allen.

Via del Mare börjar vid Piazza Venezia, går förbi Capitolium och fortsätter förbi S. Maria in Cosmedin, nedanför Aventinen. Den del av gatan som vi stod på, mina kolleger och jag, heter numera Via Teatro del Marcello. Det var den vi fick gå istället för ”den lilla gränden”, Via Tor de’ Specchi, som utplånats från kartan. Vid staketet mot Marcellusteatern ställde jag mig (i solen, för det var fortfarande småkyligt) och berättade om teatern och Piazza Montanara. Rydelius och hennes läsare stod istället på torget, som låg mellan Marcellusteatern och Capitolium, där gatan numera drar fram. ”Vilka vålnader från olika tider möta oss icke på detta lilla torg!” utropar hon och beskriver den antika teatern och det lilla torget:

Här möter oss anblicken av en obeskrivlig mängd färdiggjorda kläder, som äro till salu i de svarta butikshålorna, byxben och hängslen fladdra för vinden. I vinstugan mittemot brunnen påstås det, att Goethe hade sin älsklingskrog, men ack, det säges om så många krogar här i Rom, och de romerska elegiernas diktare är bra att använda som reklam – åtminstone för turisterna.

Utsikt mot det tomrum, där Piazza Montanara låg.

Utsikt mot det tomrum, där Piazza Montanara låg.

Redan när första upplagan av Rom på 8 dagar kom ut hade ”friläggningen” av Marcellusteatern börjat – de kol- och lumpbodar som funnits i valven försvann, marknivån sänktes till den antika (vilken är rätt mycket lägre än dagens) och de hus som omgav teatern revs. Detta innebar också dödsstöten för Piazza Montanara. Det var ett litet, folkligt torg, som ”myllrar av krushåriga kvinnor, tiggande barn och schackrande månglare, blandade med bönder från Albanerbergen och herdar från Maremmerna.” Dessutom bedrevs där tydligen kreaturshandel.

Jag vet inte om Rydelius hade någon särskild bindning till Piazza Montanara och vinstugan La Campana. Kanske hon suttit med goda vänner där, kanske hon svärmat där med den konstnär hon hade en romans med under Romtiden. Kanske tyckte hon bara om torget, som man utan skäl kan fastna för torg och gatstumpar i en stad. För Rydelius blev i varje fall förlusten av detta smutsiga torg vid ghettots rand en symbol för Roms förstörelse under Mussolinis tid. I senare upplagor får Piazza Montanara större utrymme än när det fanns kvar, och vinstugan har verkligen blivit den, där Goethe huserade.

Också för mig, som aldrig sett Piazza Montanara, har platsen blivit viktigt genom Rydelius försorg.

"Där låg Piazza Montanara!" Jag visar kollegerna på baren. Foto: Anna Blennow.

”Där låg Piazza Montanara!” Jag visar kollegerna på baren. Foto: Anna Blennow.

Jag lade undan min förberedda engelska guidning och spontanöversatte den passage, där Rydelius 1954 berättar om vinstugan, där Goethe ”med förväntansfullt klappande hjärta såg den mörkhåriga Fasutina i det utspillda vinet rita klockslaget för mötet”. Sedan bytte jag språk. Lite kallt stål kunde väl ändå kollegerna tåla?

Stumm war ich sitzen geblieben und biss die glühende Lippe,
Halb aus Schalkheit und Lust, halb aus Begierde mir wund!
Erst noch so lange bis Nacht! dann noch vier Stunden zu warten.

Så citerar Rydelius Goethes Romerska Elegier, och så läste jag. Sedan blev jag lite sentimental över min egen och Rydelius förenta vältalighet – och så följde vi hennes anda, ty även om ingen vinstuga fanns så låg där det en bar tvärs över gatan, och det var dags för Romresenärens två viktiga B:n: Bar och Bagno.

Capitolium. Guidad tur med mig och Rydelius

När ska man egentligen åka till Rom? frågade sig Ellen Rydelius 1954, och jag upprepade frågan i somras. Då besökte jag staden i 32 graders värme, vilket var i mesta laget. I slutet av oktober pekade termometern istället på dryga 20 grader, men eftersom det var höst också i Italien var mornar och kvällar kyliga. Oktober är alltså en bra tid att besöka staden.
Men Rydelius fråga kan omformuleras.

”När ska man egentligen se Rom?”

Det frågade jag mig själv när jag en tidig morgon passerade den tomma Piazza S. Maria in Trastevere. ”På morgonen”, lyder svaret. Turisterna är ofta morgonsömniga – de har ju ledigt och ligger väl och drar innan de tuggar i sig hotellfrukosten – och på morgonen är Rom ganska tomt. Också i detta följer vi dock i Rydelius fotspår:

På väg genom Trastevere på morgonen.

På väg genom Trastevere på morgonen.

Det var för resten tur, att vi kommo hastigt ur sängen, både ni och jag, ty för att på åtta dagar få essensen av Rom, måste vi vara morgontidiga. Låt oss genast vid åttatiden ta en tur i droska kring de sju kullarna, från vilken världen en gång styrdes […].

Så lät det 1927, och liknande formulerar hon sig 1954: ”Redan vid åttatiden dricker vi vårt morgonkaffe, antingen det nu sker på pensionatet eller vid en bardisk.”

Rom är staden där också en tedrickare som jag intar morgonkaffe, och efter ett sådant stod jag och mina kolleger vid foten av Capitolium. Som jag nämnt i tidigare bloggar ägnar vi oss inom projektet Topos & Topography åt att forska om guideböcker (inte att skriva dem, vilket många tror), och som en del i våra workshoppar guidar vi varandra med utgångspunkt våra böcker. Jag har tidigare berättat om hur vi rörde oss genom Trastevere, ledda av författare från 800- och 1600-talet. Nu var det Ellen Rydelius tur.

Fredag morgon. Jag anländer till Capitolium för att förbereda guidningen.

Fredag morgon. Jag anländer till Capitolium för att förbereda guidningen.

Stämningen kunde i och för sig ha varit bättre denna lördagsmorgon – vi levde under hotet av Medelhavsinstitutens nedläggning och var allvarligt oroliga – men solen sken, och vi hade ju en bra guidebok att tillgå.

”Kapitolium, som vi i dag skola utforska, var det antika Roms minsta men viktigaste kulle.” Så inleds avsnittet om Capitolium. Besöket sker i boken på en fredag.

Det är en märklig känsla att följa en åttiosju år gammal guidebok troget i spåren. Det är en sak att använda boken för fakta – en helt annan att följa de rutter som föreslås.

Redan i trappan mot Capitolium kom den första eftertanken, som aldrig märkts av hemma vid skrivbordet. Rydelius skriver:

Varginnan har spelat en viktig roll i Roms historia, och som en påminnelse härom finner man alltid en levande varghona i buren strax ovan Rienzistoden bredvid den romerska örnens bur, liksom bronsvarginnan till höger om trappan erinrar om Roms ursprung.

Projektgruppen samlas vid Capitolium

Projektgruppen samlas vid Capitolium

Omnämndandet sker så där i förbigående, innan hon leder läsaren vidare in i Capitolinska museet. När jag förberedde guidningen stannade jag däremot upp. Jag hade förstås läst detta förr – det lever kvar genom upplagorna, så småningom som ett påpekande att vargen och örnen en gång fanns där – men på plats blev påståendet tydligare. Varje gång man på tjugo- och trettiotalen gick uppför trappan till Capitolium passerade man inte endast den ganska obetydliga statyn av Cola di Rienzo, utan också två levande rovdjur i bur. Hur uppförde de sig? Vankade vargen fram och åter i sin bur och röt åt turisterna? Försökte örnen flaxa med vingarna? Satt den på en pinne, likt en papegoja, fjättrad med en kedja? Själv skulle jag bli upprörd av att se dessa fängslade djur – jag skulle tänka på djurplågeri, jag skulle bli rädd, jag skulle kanske skygga för djurlukten – men reagerade Rydelius läsare på samma sätt?

Ett visst mått av djuriskhet fick vi dock. Vid foten av trappan mumsade en mås glatt på en mindre fågel så blodet skvätte på oss.

Rydelius leder in sin läsare på museet, men vi ställde oss vid Marcus Aureliusstatyns fötter och betraktade Piazza Capitolini. Där såg det mesta ut som på tjugotalet. Sedan följde vi Rydelius råd att gå fram till ”Tabularium, det antika Roms arkiv”. Hon gick inte in där, och det gjorde inte heller vi – ett starkt bidragande skäl var att man måste ta vägen genom museet, men dessutom började gruppen ropa om att det var kallt, och kunde vi inte ställa oss i solen istället?Castor och Pollux med hårfagra hästar

En klok guide lyssnar på gruppen, och jag lyssnade på Rydelius:

I de väldiga valven finns ej mycket att se, varför vi vika av på den lilla gatan mitt emot Tabularium, Via Monte Tarpeio. Genom en grind gå vi in i en trädgård och stå vid krönet av den beryktade tarpejiska klippan, från vilken i forntiden förrädare kastades ned.

Vägen hittade vi, och en stängd grind mot något som möjligen var eller hade varit en trädgård. Den här delen av Capitolium är nämligen starkt förändrat – på tjugotalet var den full av bostadshus, men dessa revs under Mussolinis tid. Fascisterna ville frilägga klippan och få fram dess ursprungliga, primitiva utseende. Det enda som byggdes till var ett altare för fascismens martyrer. Nu rymmer denna del av klippan endast officiella byggnader.

Vi kikade dock ner mot den tarpejiska klippan och rös en smula, trots att vi stod i solen. Rydelius uppmanar sedan läsaren:

Är det här den trädgården?

Är det här den trädgården?

Den, som vill studera klippan på ännu närmare håll, kan gå trappan ned från klippans fot. Där ligger en vinstuga med antika fragment insatta i väggen, och ett par trappor ned i klippan kan med vid en mezzo di vino, en halv liter vin, begrunda Monte Tarpeios blodiga historia.

Vår klocka visade på 9.20, och eftersom Rydelius drog igång lite tidigare än vi torde hennes läsare ha stått på samma ställa kring halv nio. Det kanske säger något om tjugotalets alkoholsyn. Vinstugan försvann dock ganska snart efter att första upplagan kommit ut, och snart berättar Rydelius att den ”fordom” låg här.

Vinstugan var en av de saker som inte längre fanns kvar. De skulle bli fler under guidningen. Nu förde jag mina kolleger över torget igen, avstod från att (som Rydelius) gå in i S. Maria in Aracoeli och gick trappan ned igen. Där blir vi stående, tills nästa del av bloggen läggs ut.

I nästa del: Piazza Montanara!

see

Ett torg, en budgetproposition och en workshop.

I morse vaknade jag tidigt. Jag är i Rom, och jag bor vid Piazza San Cosimato i Trastevere, där invånarna samlas på kvällen, där barn sparkar boll på torget och där man står utanför trattorian och tittar på storbilds-tv när Roma spelar i Champion’s League. Roma förlorade, men jublet när de gjorde sitt enda mål lyfte taket på huset. I natt stod några tonåringar utanför och pratade, och plötsligt började en av dem sjunga Barbara Ann – Ba-Ba-Ba- – dock föga melodiskt. Ungefär där somnade jag, och sedan vaknade jag när man började sätta upp marknaden på morgonen. Det var verkligen mycket tidigt.

Så här har torgen fungerat sedan antiken (bortsett från storbilds-tv:n), och det är svårt att inte känna kontinuiteten.

Svenska institutet i snö, februari 2012

Svenska institutet i snö, februari 2012

När jag väl vaknat tog jag fram datorn och skrev en bloggtext. Den handlar om en workshop på Finska institutet, i den vackra renässansvillan Villa Lante, och den följer här nedanför. Men första ett par ord om något annat:

Rom har 30 utländska institut och akademier. Alla nordiska länder utom Island är representerade här. Dessa ord skrivs på American Academy, som har ett utmärkt bibliotek. De utländska instituten är inte bara betydelsefulla för klassiska arkeologer och filologer, utan också för folk inom andra discipliner. Under mina många besök på Svenska institutet har jag mött historiker, litteraturforskare, moderna lingvister, etnologer, museologer, naturvetare, konstnärer – samt förstås många konsthistoriker, där det nästan är ett måste att tillbringa en tid i Rom. Det är också till institutet som guideboksprojetet Topos and Topography, där jag är verksam nu, är förlagt.

Tak på Villa Lante

Tak på Villa Lante

I regeringens budgetproposition för 2015 meddelas det att anslagen till de svenska medelhavsinstituten kommer att upphöra. Detta drabbar alltså inte enbart Rom, utan också Athen och Istanbul. Ett sådant beslut är mig obegripligt. I dessa dagar när internationalisering och förståelse mellan människor och kulturer är central verkar det korttänkt att stänga instituten – vilket rimligen är vad som måste ske om anslagen upphör. Det var för övrigt det greppet Gustaf Vasa använde för att stänga Uppsala universitet. Besparingar är säkert påkallade, men man måste kunna hitta en annan lösning.

Och här är texten jag skrev i morse:

Det är det där med lådan – ni vet, den man ska tänka utanför. Hur mycket man än talar om tvärvetenskap och gränsöverskridande tenderar man ändå att sitta kvar i sin lilla kartong, där man verkligen får sträcka på nacken för att se något utanför. Vårt guideboksprojekt är ju tvärvetenskapligt, vilket innbär att språkforskare, litteraturvetare, konstvetare och historiker samarbetar. Det är ju inte som om humanister och kvantfysiker skulle försöka förstå varandra, men skillnader finns ändå. Vår gemensamma nämnare är Rom, och ett par gånger varje år möts vi på Svenska institutet.

Utsikt från Villa Lantes loggia

Utsikt från Villa Lantes loggia

Igår kikade jag ännu lite mer utanför kartongkanten. Genom en medlem i projektets referensgrupp hade vi nämligen bjudits in på en endags workshop om de skandinaviska expeditionerna till Vatikanen, arrangerad av Svenskt Diplomatarium och Finska institutet i Rom. Säger man ”expedition” ser man (eller åtminstone jag) för sitt inre öga någon slags André eller Nansen, som utmattade släpar sig över Ponte S. Angelo för att utforska den fjärran Vatikanen. Riktigt så var det inte. Expeditionerna bestod av historiker och filologer, som 1919-1939 bedrev ett samnordiskt projekt där man gick igenom Vatikanarkivets samlingar och kopierade (eller åtminstone noterade) sådant som rörde Norden.

Till och med stensättningen är vacker på Villa Lante

Till och med stensättningen är vacker på Villa Lante

Några pionjärer hade berett mark redan under andra hälften av 1800-talet – faktiskt innan Vatikanarkivet hade öppnats för forskare. Ännu idag kallas det ju Archivio Segreto Vaticano – Vatikanens hemliga arkiv – och från mitt enda besök där minns jag att det var rätt krångligt att ta sig in ännu på 1990-talet. Det krävdes särskilt pass till Vatikanen, välliknande fotografier samt vältalig tunga. Särskilda problem hade vi med den tjänsteman som tilltalade oss på italienska och inte föreföll förstå vare sig engelska eller tyska. Däremot erbjöd han sig att istället tala latin. En återklang av besöket märks för övrigt i Den tionde sånggudinnan, en roman jag skrev innan jag egentligen visste särskilt mycket om Rom.

I går fick jag alltså höra om arkivmaterial av ett slag, som jag aldrig ägnat mig åt. Här var det pergament och sigill, där till och med materialet i sigillets band hade symbolisk betydelse, och de tidigaste brev som diskuterades skrevs på 800-talet. Man fick också en känsla av att nordborna var rätt besvärliga och svårbemästrade sådär under tidig medeltid.

Vetenskapliga konferenser inger ofta en känsla av att befinna sig i en avskild trädgård, eller kanske i en sval loggia med milsvid utsikt. Så var det faktiskt denna gång. Denna workshop ägde rum på Villa Lante, en av de få bevarade romerska renässansvillorna – man skiljer nämligen på villa och palats, och en villa är lite mera lantlig och avslappnad. Här huserar Finska institutet i skön miljö – här finns fresker av Rafaels skola, här finns renässansstuckatur och senare tillägg i nyklassicism – och när jag nu säger ”senare” så är det sent 1700-tal jag menar. En inristad mening i putsen avslöjar att villan var byggd före Sacco di Roma 1527.

Milles Solglitter i snö, Svenska institutet, februari 2012

Milles Solglitter i snö, Svenska institutet, februari 2012

Och milsvid utsikt, det har man från Villa Lante, ty den ligger högst upp på Gianicolo. Som Ellen Rydelius säger (i ett tillägg, gjort 1954): ”På denna kulle ligger Roms skönaste studiehem, finska institutet i Villa Lante.” När man vandrar nere i Trastevere ser man villan sticka upp på kullens kant. Då kan man tänka på att det högst upp i huset bor forskare, studenter och konstnärer från Finland – och bli en liten, liten smula avundsjuk.

alpha pharma steroids

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd