// you're reading...

Hela alltet

Solen och skärselden

Det var solförmörkelse. Malla Silfverstolpe lät sota fönsterglasen och samlade alla vännerna i salongen för att gemensamt förundras över detta himlafenomen. En höstdag 1996 betraktade jag en partiell solförmörkelse genom en filmremsa. Vi befann oss i Cambridge, och en ungersk fysiker hade omtänksamt försett remsor med pappershandtag åt sina vänner. I förrgår stod jag ute på Ponte Sisto.

Solförmörkelse över Tibern 20 mars 2015.

Solförmörkelse över Tibern 20 mars 2015.


Vi var några stycken där, men det var uppenbart att varken romare eller Romturister var tillnärmelsevis lika intresserade som svenskarna. Så var också vår förmörkelse mindre omfattande. Tidigare på dagen såg jag ändå folk som kånkade upp kameror, stativ och extremt långa objektiv på Gianicolo. Antagligen fick de fantastiska bilder. Själv använde jag telefonen.
Ful bild på den omnämnda kyrkan

Ful bild på den omnämnda kyrkan

När jag skriver detta regnar det, men i förrgår var en strålande dag. Vartefter solen doldes blev det liksom disigt, och vårdagen vart kylig. Också vid denna ganska blygsamma solförmörkelse begrep man hur sådana kunnat väcka skräck och misstankar att solen slukats av ett illvilligt monster. Människan tror gärna det hon vill tro.

Så tar jag mig alltså från fenomen på himlavalvet till ett minst sagt udda museibesök. I Rom finns nämligen ett skärseldsmuseum, och det kan man ju inte missa. Eller snarare – jag har missat det under ganska många Rombesök. Äldsta dottern och jag lyckades faktiskt inte hitta det så tidigt som när hon var här som gymnasiestipendiat 2006. Sedan dess har vi båda ökat i mognad och vetande, så nu hamnade vi rätt.

Skärseldsmuseet

Skärseldsmuseet

Museet är verkligen inte lättlokaliserat. Det ligger i ett inre rum i den nygotiska kyrkan Sacro Cuore in Prati, inte långt från Castel Sant’ Angelo (Lungotevere Prati 12). Man går tvärs genom kyrkan, hittar en vaktmästare, skänker en slant och ställs så inför ett skåp fullt med föremål. Det är hela museet.

Abbedissans särk.

Abbedissans särk.

Om museers uppgift endast vore att förundra vore detta perfekt.. Alla föremålen är skadade, och enligt uppgift visar alla spår av döda människor, som påmint efterlevande om att de befinner sig i skärselden. Alla inblandade är namngivna och tidpunkter för dödsfall och återbesök noggrant angivna. Ibland meddelas också ett budskap från den döda.

Brännheta fingrar i böckerna.

Brännheta fingrar i böckerna.

Här finns fingeravtryck på psalmböcker och en tioliressedel som överlämnats från det hinsides som betalning för mässor. Vissa märken ska visa skärseldens hetta. Den bortgångna belgiskan madame Leleux brände 1789 ett hål i sin sons skjorta och fick honom att ägna sitt liv åt kyrkliga välgärningar. Han dog ”in the odour of sanctity” 1825. Abboten Olivetano från Mantua besökte (också han efter döden) abbedissan Isabella Fornari och placerade en brännhet hand på ett bord, ett papper samt hennes klädnad och särk – det senare en förvånansvärt intim gest av en kyrkans man. Ett knappt halvsekel senare lämnade lotringaren Joseph Schitz liknande märken på sin brors bönebok och beklagade det syndiga leverne han fört.

Abbotens handavtryck.

Abbotens handavtryck.

Häpna stod vi där. Så öppnades dörren och ett par visades in. Mannen såg uttråkat ironisk ut, kvinnan var uppenbarligen där av fromma orsaker.

Det finns mer mellan himmel och jord än filosofin kan drömma om, säger Hamet då han sett sin faders våldnad. Också detta handlade om en slags spöken, märkliga och svårbegripliga för den som främst förknippar skärselden med Dante och medeltida kyrkomålningar. Känslan när vi gick därifrån var också en slags blandning mellan skepsis, som bättre passat Hamlets kamrat Horatius, och känslan när man suttit i sommarstugans mörker en augustinatt och skrämt varann med spökhistorier.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd