Många städer har jag sett, men jag fastnade för Rom. Skälen är säkert många, och vissa vet jag kanske inte ens själv. En plats förknippas med minnen, människor, litteratur och historia, och sakta blir den betydelsefull för en.

Rom, sett från Aventinen förut idag.

Nu går tiden i Rom mot sitt slut, och jag tänker på alla de promenader jag gjort och alla saker jag sett. Har jag berättat allt jag velat? Nej, inte har jag det. Jag tänkte skriva om hur jag började springa – jag som alltid talat föraktfullt om löpning – och hur olika Villa Borghese och Giannicolo såg ut när man sprang igenom dem, svettig och utpumpad, mot när man promenerade i sakta mak. Rubriken skulle ha varit något i stil med ”Lejonen jag inte såg”, för det var först under en av de sista rundorna i Villa Borghese som jag märkte att jag under tre veckors tid passerat ett antal egyptiska lejon. Jag skulle ha berättat om känslan när man kommer upp på Giannicolo och ser Rom, andlöst vacker och lustigt nog alldeles vit, nedanför sina fötter – och hur lätt det är att hämta andan också fysiskt efter en sådan syn. Av den bloggen blev intet. Inte heller skrev jag om den trevliga hipstermarknaden Mercato Monti, strax intill tunnelbanestationen Cavour, och den gången när en mås dök ner och snodde min glass på vägen därifrån. Det gjorde förresten inte så mycket, för jag hade redan ätit både pistaschen och chokladen. Jag skrev inte ens om när min lingvistdotter och jag hela tre gånger försökte ta oss till den lilla hålan Fara in Sabina, där hon skulle studera en inskription på sabinska, men förhindrades av strejk, oväntad stängning samt (slutligen) av en plötslig attack av sunt förnuft. Det är ingen smart idé att göra utflykter ut i det blå på avresedagen.

Rom: En grön ödla idag på Aventinen.

Den här terminen är den sista då jag forskar om Ellen Rydelius Rom på 8 dagar. På hennes 125-årsdag i februari publicerade jag en understreckare om henne (http://www.svd.se/kultur/understrecket/proffsresenar-gjorde-guideboken-njutbar_4365801.svd), och en bok om henne och Rom ligger färdig i manuskript. Några dagar i mars hade vi projektmöte och gjorde en ny tur på Capitolium, denna gång med renässansens glasögon. Det var också i samband med det som jag kom till Scipionernas grav.

Rom: Musikanter nere i gränden för en stund sen.

Även om jag vid det här laget läst många böcker om Rom har Rydelius lagt grunden. På det tänker jag varje gång jag går till Svenska institutet, för då tar mig vägen över Piazza Navona, ut på Via dell’ Orso (där Fioravante Martinelli på sextonhundratalet började dagsturerna i sin guidebok) och så ut på Via dei Portoghesi. Där dyker alltid denna historia upp i minnet:

Med detta torn, som kallas Torre della Scimmia – apans torn – är en gammal legend förknippad. En gång under medeltiden bodde högst uppe i tornet en ung mor med sitt barn. En dag fick hon från sin upphöjda bostad se en festprocession, och skådelysten störtade hon ned för att få se den på närmare håll. Plötsligt lyfter hon ögonen mot tornet och får se en apa, som klättrat upp och satt högt uppe på tinnarna med hennes eget barn på armen. Då kastar sig den förskräckta kvinnan ned på knä och anropar förvivlad madonnan: ”Du kan rädda mitt barn, om du vill! Om du räddar barnet, skall jag evigt dyrka dig och sätta upp en bild åt dig, där lampan skall brinna ständigt. Rädddar du det inte, vill jag aldrig mer tro på dig. Så rusar hon uppför trapporna för att finna, att apan snällt lagt hennes skatt tillbaka i vaggan. Sedan dess brinner alltid en lampa framför madonnan på Torre della Scimmia. Endast under krigsåren hölls lampan släckt.

Lyktan och madonnan.

Så skrev Rydelius i sin första upplaga 1927, och så stod det ännu i nionde upplagan 1954.

Varje gång jag går förbi höjer jag blicken och betraktar madonnan. Lampan brinner ännu. Inget i Rom är lättföränderligt.

Lite större bit av tornet.

Jag hade täntk att nu skulle jag åka mera sällan till Rom och börja hitta nya platser. Det senare låter ju som en god idé, men det förra? Nej. Jag hade fullkomligt fel. Självklart kommer jag tillbaka – snart och ofta. Som Rydelius säger: Man återvänder alltid.

Det blir inte ett adjö, det blir (som vanligt) ett på återseende. Och nu går jag ut i Rom.