// archives

Romvandringar

This category contains 71 posts

Bibliotek som fanns

Semester. Jag nämnde att vi är här på semester, inte sant? Nu finns det olika slags semester. I England talar man om busman’s holiday – och vad gör busschauffören på sin semester? Kör buss. Dorothy L. Sayers sista bok om lord Peter Wimsey heter Busman’s Honeymoon – på sin smekmånad löser förstås lord Peter och Harriet Vane mysterier.

Grönska på Palatinen

Grönska på Palatinen

Själv är jag på semester med en bibliotekarie. Inte nog med att vi sitter på ett bibliotek och arbetar – vi har också varit på jakt efter antika bibliotek. Inom projeketet Topos and Topography sätter vi en stolthet i att visa varandra saker som inte finns, och nu gjorde också maken och jag detsamma. Han hade läst en inspirerande skrift, där bl.a. Ovidius inledning till diktsamlingen Tristia behandlas: där går den nya lilla boken omkring och söker sig ett bibliotek, men blir utslängd från alla. Vi följde nu i bokens spår – till biblioteket i Apollotemplet, som låg tätt inpå Augustus hus på Palatinen, till Asinius Pollios bibliotek vid Atrium Libertatis vid kejsarfora och till biblioteket vid Octavias portik. Inget av dem fanns kvar, och av de första två finns av allt att döma inga spår. Det senare tycks ha legat precis bakom Octavias portik, så kanske, kanske kan det finnas spår av biblioteket i den lilla kyrkan S. Angelo in Pescheria, där tydligen delar av portiken byggts in.

Augustus hus. Med blommor

Augustus hus. Med blommor

På det här äventyret fick Ellen Rydelius följa med. Eftersom det här skulle föreställa semester har jag bara med mig nionde upplagan, Med Ellen Rydelius i Rom (1954), som varit min följeslagare på de senaste tolv årens Romresor. S. Angelo in Pescheria nämner Rydelius bara i förbigående – ”den lilla förfallna kyrkan” har den 1954 kallats i trettio års tid – men om Palatinen och kejsarfora är hon vältalig. Fortfarande tycker jag faktiskt att hennes vägvisning till Forum Romanum är den mest begripliga, även om det förstås finns andra guider som tar upp modernare rön.

Augustus hus. Utsikt mot Aventinen.

Augustus hus. Utsikt mot Aventinen.

Med tanke på min förtjusning i ruiner var jag förstås särskilt glad över en chans att besöka Palatinen och Forum Romanum. Inte blev det sämre av att det var en solig novemberdag, då den romerska temperaturen låg på tjugo grader och det regnade i Uppsala. På Palatinen blommade alla möjliga slags blomster. Nu begav vi oss till Augustus hus och lokaliserade var biblioteket kan ha legat – man var osäker på detta fram till 1960-talet, när det gjordes en ny utgrävning, så när Ellen Rydelius talar om ”ett stort tempel utan marmorbeklädnad, som kanske var det Apollottempel som Augustus lät bygga” har hon alltså fel. Uppenbarligen hittade man ytterst få lämningar av biblioteket.

Fragment på Forum Romanum. Vi fortsätter på Augustustemat.

Fragment på Forum Romanum. Vi fortsätter på Augustustemat.

Det var dock morgon, ruinerna var förhållandevis folktomma (maken lyckades till och med ta en bild utan en enda människa på) och det var behagligt att vandra utmed Palatinen. Nere på Forum Romanum tittade vi på utställningen om Juturnas källa, som jag såg redan i våras (väl värd att se och förlängd ännu ett tag), begrundade några fragment och mötte en av de karakteristiska romerska ödlorna. Sedan blev det kaffe och cornetto på en bar på Via Cavour, ty ruiner gör en människa hungrig.

Trajanuskolonnen.

Trajanuskolonnen.

Nästa bibliotek låg i slutet av kejsarfora. Ellen Rydelius skriver: ”Till vänster om Ulpia […] och på ömse sidor om Trajanuskolonnen höjde sig de båda biblioteken, det grekiska och det romerska”. Lite oklart är det väl om hon har rätt om bibliotekets placering. Romerska bibliotek var förresten alltid uppdelade i en latinsk och en grekisk avdelning – det var ett påfund av Julius Caesar, som fått den ursprungliga idén till biblioteket och som ville visa att latinet var ett lika viktigt litteraturspråk som grekiskan. Rom var fortfarande en ganska ung stormakt, och Horatius hade ännu inte lärt de grekiska sånggudinnorna sjunga och dansa på latin. Det erinrar för övrigt om att Stiernhielms diktsamling Musæ Suethizantes hade underrubriken ”thet är sång-gudinnor, nu först lärande dichta och spela på svenska”. Då befinner vi oss på svensk stormaktstid, men romarna har som så ofta ett finger med i spelet.

Ödla på Forum Romanum

Ödla på Forum Romanum

På vår vandring återstod nu bara Octavias portik och en diskussion om när man skulle äta carciofi alla giudea, eftersom de allra bästa sådana finns hos Nonna Betta intill portiken. Detta är förstås helt subjektivt – andra har andra favoriter – men när vi omsider kom dit visade de sig lika goda som alltid.

Utställning om Juturnas källa, Forum Romanum.

Utställning om Juturnas källa, Forum Romanum.

Offentliga bibliotek finns fortfarande i Rom. De vore värda sin egen blogg. Jag har nosat runt lite bland dem. Stadsdelsbibliotek finns i princip överallt, utom i Trastevere (det är på många sätt en märklig stadsdel), och sådana påminner ofta om svenska biblioteksfilialer. Vid ett tillfälle kikade jag in på det i Testaccio, och det erinrade rätt starkt om Enebybiblioteket, min barndoms boktempel. Rom vore dock inte Rom om det inte funnes ståtliga, glamorösa bibliotek – inte bara sådana som är för de lyckliga få, utan också öppna för allmänheten. Bland dessa märks Biblioteca Angelica, som ligger strax intill Piazza Navona och går tillbaka på en sextonhundratalsdonation. Där satt jag en del i våras – för ibland måste man ju våga sig över Tibern.

Det är bra med bibliotek som finns, även om det är roligt att leta efter sådana som inte längre kan anas.

Detta kan ses som andra halvan av en dubbelblogg. Den första hittar ni på överbibliotekariens blogg: http://ob-blogg.ub.uu.se/author/larsburman/

Inte sätter jag punkt…

Många städer har jag sett, men jag fastnade för Rom. Skälen är säkert många, och vissa vet jag kanske inte ens själv. En plats förknippas med minnen, människor, litteratur och historia, och sakta blir den betydelsefull för en.

Rom, sett från Aventinen förut idag.

Rom, sett från Aventinen förut idag.

Nu går tiden i Rom mot sitt slut, och jag tänker på alla de promenader jag gjort och alla saker jag sett. Har jag berättat allt jag velat? Nej, inte har jag det. Jag tänkte skriva om hur jag började springa – jag som alltid talat föraktfullt om löpning – och hur olika Villa Borghese och Giannicolo såg ut när man sprang igenom dem, svettig och utpumpad, mot när man promenerade i sakta mak. Rubriken skulle ha varit något i stil med ”Lejonen jag inte såg”, för det var först under en av de sista rundorna i Villa Borghese som jag märkte att jag under tre veckors tid passerat ett antal egyptiska lejon. Jag skulle ha berättat om känslan när man kommer upp på Giannicolo och ser Rom, andlöst vacker och lustigt nog alldeles vit, nedanför sina fötter – och hur lätt det är att hämta andan också fysiskt efter en sådan syn. Av den bloggen blev intet. Inte heller skrev jag om den trevliga hipstermarknaden Mercato Monti, strax intill tunnelbanestationen Cavour, och den gången när en mås dök ner och snodde min glass på vägen därifrån. Det gjorde förresten inte så mycket, för jag hade redan ätit både pistaschen och chokladen. Jag skrev inte ens om när min lingvistdotter och jag hela tre gånger försökte ta oss till den lilla hålan Fara in Sabina, där hon skulle studera en inskription på sabinska, men förhindrades av strejk, oväntad stängning samt (slutligen) av en plötslig attack av sunt förnuft. Det är ingen smart idé att göra utflykter ut i det blå på avresedagen.

Rom: En grön ödla idag på Aventinen.

Rom: En grön ödla idag på Aventinen.

Den här terminen är den sista då jag forskar om Ellen Rydelius Rom på 8 dagar. På hennes 125-årsdag i februari publicerade jag en understreckare om henne (http://www.svd.se/kultur/understrecket/proffsresenar-gjorde-guideboken-njutbar_4365801.svd), och en bok om henne och Rom ligger färdig i manuskript. Några dagar i mars hade vi projektmöte och gjorde en ny tur på Capitolium, denna gång med renässansens glasögon. Det var också i samband med det som jag kom till Scipionernas grav.

Rom: Musikanter nere i gränden för en stund sen.

Rom: Musikanter nere i gränden för en stund sen.

Även om jag vid det här laget läst många böcker om Rom har Rydelius lagt grunden. På det tänker jag varje gång jag går till Svenska institutet, för då tar mig vägen över Piazza Navona, ut på Via dell’ Orso (där Fioravante Martinelli på sextonhundratalet började dagsturerna i sin guidebok) och så ut på Via dei Portoghesi. Där dyker alltid denna historia upp i minnet:

Med detta torn, som kallas Torre della Scimmia – apans torn – är en gammal legend förknippad. En gång under medeltiden bodde högst uppe i tornet en ung mor med sitt barn. En dag fick hon från sin upphöjda bostad se en festprocession, och skådelysten störtade hon ned för att få se den på närmare håll. Plötsligt lyfter hon ögonen mot tornet och får se en apa, som klättrat upp och satt högt uppe på tinnarna med hennes eget barn på armen. Då kastar sig den förskräckta kvinnan ned på knä och anropar förvivlad madonnan: ”Du kan rädda mitt barn, om du vill! Om du räddar barnet, skall jag evigt dyrka dig och sätta upp en bild åt dig, där lampan skall brinna ständigt. Rädddar du det inte, vill jag aldrig mer tro på dig. Så rusar hon uppför trapporna för att finna, att apan snällt lagt hennes skatt tillbaka i vaggan. Sedan dess brinner alltid en lampa framför madonnan på Torre della Scimmia. Endast under krigsåren hölls lampan släckt.

Lyktan och madonnan.

Lyktan och madonnan.

Så skrev Rydelius i sin första upplaga 1927, och så stod det ännu i nionde upplagan 1954.

Varje gång jag går förbi höjer jag blicken och betraktar madonnan. Lampan brinner ännu. Inget i Rom är lättföränderligt.

Lite större bit av tornet.

Lite större bit av tornet.

Jag hade täntk att nu skulle jag åka mera sällan till Rom och börja hitta nya platser. Det senare låter ju som en god idé, men det förra? Nej. Jag hade fullkomligt fel. Självklart kommer jag tillbaka – snart och ofta. Som Rydelius säger: Man återvänder alltid.

Det blir inte ett adjö, det blir (som vanligt) ett på återseende. Och nu går jag ut i Rom.

Caffè Greco

Detta skrivs på café. Jag tycker om att jobba på café, här och hemma, och om stugan känns trång kan man slå sig lös och för en gångs skull inta sitt kaffe sittande. När det är vackert väder sker detta med fördel ute – jag har inget utomhus till min lägenhet – och när det som nu har åskat och regnat hela natten är ett mörkt, murrigt tillhåll att rekommendera. Man kan tjuvlyssna på folk också, om man vill – som den arme amerikan som nyss försökte få ”whipped cream” och försäkrades att visst skulle han få ”white cream”.

Caffè Greco. Mindre suddigt i verkligheten.

Caffè Greco. Mindre suddigt i verkligheten.

Gårdagen innebar dock en caféupplevelse av betydligt ädlare halt. På väg till Svenska institutet stannade vi till på Via dei Condotti – närmare bestämt nr 86 – närmare bestämt på det berömda Caffè Greco. Jag har tänkt gå dit sedan jag satt på Svenska institutet och skrev Vit som marmor, och med tanke på att boken kom 2006 förstår ni att jag ibland tar väldigt lång tid på mig att komma till skott. Söligheten har väl främst berott på aversion mot alltför stora turistsamlingar – och kanske lite, lite inbyggd snålhet. Nu beslöt vi i varje fall att ta vägen uppför Spanska trappan till institutet, och då ligger Via dei Condotti utmärkt till.

Caffè Greco är ett verkligt litterärt tillhåll. Kanske inte nu – kanske hålls ynglingar som författar på servetter borta av priserna – men under den epok som ofta betecknas som ”förr i tiden”. Stället grundades 1760, och man skulle kunna leka kändisreporter och förklara att alla var där. Redan Atterbom kunde berätta att det var tillhåll för tyska romantiker (något han förstås uppskattade), Gogol skrev Döda själar här, Goethe hade stambord, Ibsen kom också hit. Så många kända namn nämns att jag undrar om man ibland överdriver lite. Hit gick också tonsättare som Wagner, Liszt och Mendelsohn, hit gick konstnärer och t.o.m. den blivande påven Leo XIII. Euthanasia Bondeson besöker det dock inte i Vit som marmor, utan förklarar att man numera hellre går till Caffè Africano. Påståendet har belägg i källskrifterna, men författarens försummelser kan ju också ha bidragit till detta.

Strudel. Serverat lite elegantare än på andra caféer.

Strudel. Serverat lite elegantare än på andra caféer.

Ellen Rydelius var förstås också på Caffè Greco. Hon konstaterar att det har ”en alldeles speciell traditionsrik stämning” och gick dit varje gång hon var i staden. I första upplagan av Rom på 8 dagar föreslår hon te där på fredagseftermiddagen. Elva år senare – 1938 – har skildringen av konstnärscafét utökats med en redogörelse för de stora författare, konstnärer och kompositörer som suttit där. Hon berättar att Thorvalsen kom dit i nattrock och umgicks med H.C. Andersen, som skrev flera av sina sagor där och bodde i huset, men visar också att även detta vattenhål uppsöktes av samtidens omstörtare.

Då Mussolini förberedde marschen mot Rom, reste han ned från Milano och diskuterade planen med sina partikamrater på Caffè Greco. ”Omnibussen”, som en av de långa smala salarna kallas, är nästan förvandlat till ett helt museum.

Ännu ett rum på Greco

Ännu ett rum på Greco

Så kunde förstås inte skildringen sluta, utan Rydelius berättar att cafét skaffat espressobar och att det nu går att få ”äkta danska wienerbröd”.

Igår intog vi alltså våra förfriskningar al banco vid denna espressobar – varsin espresso och varsin sötsak. Jag tog en äppelstrudel – frasig, doftande, saftig och så god att den inte var av denna världen – och sällskapet hittade något som såg ut som en krona i smördeg och som var fyllt med choklad och ricotta. Jag tjuvsmakade. Också den var gudomlig. Kalaset gick på nio euro, vilket förstås var betydligt dyrare än en vanlig ståkaffe, men å andra sidan billigare vanligt svenskt fika. Prisvärt, på min ära!

Sedan gick jag en sväng genom lokalerna och tittade på minnen av kändisar som suttit där. Där fanns en tavla med brev från Andersen och en skiss av hans bostad, men mera anslående var ett stort uppdraget fotografi av Buffalo Bil och delar av hans trupp, som besökte cafét. Jag undar just vad Atterbom sagt… men Byron (som visst också gick dit) hade blivit förtjust över det sällsamma klientelet.

установка кабельного телевидения витебск

Ferramenta

Man kan förundras över stora saker, sånt som rymdens storhet eller Roms skönhet. Man kan också förundras över små futtiga saker, som säkert har en vettig förklaring.

Här köptes saxen.

Här köptes saxen.

Under de här månaderna i Rom har jag gått och tänkt på järnhandlar Inom en omkrets på sådär 500 meter från där jag bor finns det nämligen minst fem järnhandlar – och då har jag inte räknat den som säljer rörmokeriutrustning och kranar. Bäst man kommer gående utmed gatan ligger där en Ferramenta.

Jag har varit inne i ett par av dem och köpt sånt man upptäcker att man saknar – som en sax. Den förvarades i en pappkartong (märkt med en sax, inte med ordet ”sax” utan en faktisk, fasttejpad sax) och befanns till belåtenhet. Mest används den till att klippa upp förpackningar, befria nyinköpta tröjor från tvättmärkning och rensa agrettin.

En sådan järnhandel är rätt lik sådana jag släpades in i som barn, där det såldes sextumsspik och annat som behövdes till föräldrarnas husbehovsbyggande, och som var rätt fascinerande. Jag brukade betrakta alla dessa hammare och tänger och undra över hur en sådan mängd av verktyg ens kunde behövas. Litegrann av samma känsla återupplever jag i dessa romerska ferramenta – och inför dessa romerska ferramenta.

Hur kan romarna behöva så många järnhandlar? Är förklaringen helt enkelt att de inte har Clas Ohlson?

Scipionernas grav

Ingången till Scipionernas grav.

Ingången till Scipionernas grav.

inte att jag försummat mina promenader i Rydelius fotspår så här under våren. Jag har bara inte skrivit om dem, mest för att jag tyckte att de blev rätt tråkiga bloggtexter. Troget har jag traskat på stadens gator med Rom på 8 dagar från 1927 i nypan. I boken finns en dedikation till Rydelius vän och journalistkollega Célie Brunius, och jag köpt den antikvariskt efter Célies son Teddy Brunius död. Boken börjar bli alltmera trasig, och jag hanterar den numera med silkesvantar.
Gula hjälmar väntade på oss.

Gula hjälmar väntade på oss.

Under mina vandringar har det varit onsdag och jag och Rydelius har vandrat genom Centro Storico och ghettot i en vindlande bana, som verkade märklig tills jag insåg att den alls inte avsåg att vara vägvinnande, utan istället leda läsaren på en släntrande promenad, där det inte främst var målet som var mödan värt. Vi har varit på måndagsutflykt till Ostia och Tivoli, men det har också varit tisdag och vi har befunnit oss på Palatinen och Forum Romanum. Jag hade mina misstankar om att dagsrutterna var för långa, men jag hade fel. Med ett undantag var alla görliga. Ostia var dock i mastigaste laget, men det kan förstås ha berott på min förkärlek för ruiner.

Efter detta turistande i Rydelius fotspår var det roligt när en god vän frågade om jag och projektkompisarna ville följa med till Scipionernas grav, som inte alls nämns i guideboken. Scipionerna var en betydande aristokratisk familj i antikens Rom, och den förste som begravdes här var Lucius Cornelius Scipio Barbatus (den skäggige Scipio), som var konsul 298 f.Kr. Släktens mest kända medlem är väl annars Scipio Africanus, som besegrade Hannibal. Märkligt nog tycks han inte ligga i familjegraven. Här begravdes en rad andra släktingar – däribland åtminstone en kvinna – och Livius berättar att i graven fanns statyer över både Scipio Africanus och poeten Ennius, som brukar kallas den romerska litteraturens fader.

Den tomma vägen.

Den tomma vägen.

Det hade regnat de senaste dagarna, och jag och en kompis tog en taxi från Trastevere. Graven ligger vid Via di Porta di San Sebastiano, vilket också kan beskrivas som början på Via Appia – utanför den republikanska stadsmuren, men innanför den aurelianska.

Fragment av målningar.

Fragment av målningar.

Antagligen låg många antika aristokratiska gravar en gång här, men de övriga har förstörts eller inte hittats. Nu är vägen avstängd, så känslan av ödslighet är betydande.

Scipionernas var känd redan på sextonhundratalet, men upptäcktes på riktigt 1780 när traktens vinbönder gjorde ett försök att utvidga sin vinkällare och istället ramlade rakt på graven. För det sena sjuttonhundratalets och tidiga artonhundratalets unga rika män på Grand Tour blev den ett självklart mål.

En vakt var där och öppnade. Vi satte på oss våra gula skyddshjälmar och steg in. Ingen följde oss, ingen övervakade oss. Ledda av vår antikarkeolog gick vi in och betraktade sarkofagen, men spridde oss sedan mellan rum och gångar.

Inskription över kvinnlig Scipio samt stöttor

Inskription över kvinnlig Scipio samt stöttor


Där fanns inskriptioner, men också graffitti – uppenbarligen ända från antiken – och jag betraktade fascinerat de olika sätten att stötta upp gångarna. Vi enades om att vi hade älskat detta som elvaåringar, och att vi tyckte det var rätt spännande också som vuxna. På gården kunde man också gå ned till ett columbarium, alltså en uppställningsplats för askurnor. Medan få målningar syntes vid den republikanska graven var färgerna tydliga här. Golvet var dock täckt med vatten efter regnen.
Lucius Cornelius Scipio Barbatus grav.

Lucius Cornelius Scipio Barbatus grav.

Graven hör inte till Roms främsta monument, så det är inte konstigt att Rydelius inte nämner den. Det gör inte heller Rough Guide från 2014. Scipionernas grav ansågs inte intressant för 1900-talets turister, och inte heller för 2000-talets. I min Baedeker från 1909 uppmärksammas den, men utan att få någon av de berömda stjärnorna. Boken påpekar att allt är kopior (originalen fördes på ett tidigt stadium till Vaticanmuseet) och ger både beskrivning och praktisk information: ”Adm. daily 10-5; candels required, 25 c.; closed July-Sept.” Graven få dock rejält med utrymme i den grundliga och moderna italienska Guida rossa (2013), där det också finns en plan. Nu är också Scipionernas grav nyrenoverad, och man kan kontakta Sovrintendenza Capitolina (tel. 060608) för att se den.

Columbariet.

Columbariet.

Om man ägnar sig åt guideböcker och turism är det inte minst viktigt att påminnas om att målen inte är konstanta. Visst berättade jag en gång att 1800-talets Baedeker inte alls nämner Piazza Navona? Barocken var fullkomligt ute på den tiden, så det fanns inga skäl att ta upp den. Medan sjuttonhundratalets romantiskt lagda unga adelsmän kunde uppleva tidens flykt i Scipionernas grav och kanske dra paralleller mellan sin släkt och de mäktiga Scipionerna kändes dessa mörka gångar antagligen irrelevanta för mellankrigstidens medelklassturister. Det kändes som en förmån att komma dit och se ett gammalt turistmål, som inte längre ses som särskilt intressant. Några ljus behövde vi inte köpa.

Columbariet.

Columbariet.

kali muscle

Museo Napoleonico

Ibland drabbas man av historiska svärmerier. Det finns gestalter som engagerar en, fast de är döda sedan länge. Jag har mött folk som är smått förtjusta i drottning Victoria (den brittiska, inte Gustaf V:s fru), Julius Cæsar, Carl von Linné och hans lärjunge Pehr Kalm (det var två olika personer) och Fredrika Bremer. Själv har jag J.H. Kellgren.

Gosskulptur och ofrivillig selfie

Gosskulptur och ofrivillig selfie

I värsta fall leder såna böjelser till att man börjar samla, och snart sitter man där omgiven av gravyrer föreställande en allt surare drottning och kejsarinna. Vill det sig riktigt illa anammar man också viktoriansk heminredningstil. Faktum är att jag en gång kände en ung man som inredde sitt studentrum efter Pusjkins novell ”Spader dam”. Dessvärre tillät inte principerna någon säng, så han sov på en madrass, som dagtid förvarades hoprullad under schäslongen. Hans värsta fasa var att någon skulle upptäcka madrassen.

En gång hörde jag också berättas om en präst som hade hela sitt hem belamrat med Napoleonmemorabilia – eller snarare, två gånger hörde jag ungefär samma historia om två olika präster, som i den ena hade ett Napoleonmuseum, men i den andra förlorat all kontroll över sin passion och knappt fick rum i prästgården för alla byster av korsikanen. Något säger mig att den förra historien var mer sann.

Napoleon ser dolsk ut

Napoleon ser dolsk ut

Napoleon har jag inga större känslor för. Han faller mellan mina perioder – för sen för Kellgren och för tidig för Fredrika Bremer – och jag förknippar honom därför mest med Hornblower, Krig och fred och marskalk Bernadotte. Vid mina promenader utmed Tibern har jag dock noterat att Rom har ett Napoleonmuseum. Efter att nog många gånger ha sett skyltarna blev jag lite nyfiken. Jag tänkte mig ett litet museum, knappt större än ett dockskåp, som inretts av någon galen Napoloeondyrkare och skänkts till staden Rom.

Jag hade fullkomligt fel.

Napoleon med son i sitt arbetsrum (eller, lite roligare: Napoleon läser godnattsaga).

Napoleon med son i sitt arbetsrum (eller, lite roligare: Napoleon läser godnattsaga).

Härom dagen gick vi nämligen dit. Den första salongen var full av möbler, porträtt av Napoleons släkt, Napoleons generaler (dock inte Bernadotte, så vitt vi kunde se), Napoleon själv. Fortfarande passade det rätt bra med min uppfattning om dockskåpsmuseet. Sedan upptäckte vi fanns sal efter sal, inredda med gyllene möbler och med röda sidentapeter på väggarna. Vartefter blev det allt mera uppenbart att detta inte rörde sig om en privatpersons passion, utan var något betydligt mer omfattande. Där fanns eleganta möbler, klockor, skisser på bordsuppsättningar, bokskåp fyllda med all slags litteratur – däribland den populära engelskan Fanny Burney i fransk översättning.

Museet visade sig bestå av en donation till staden Rom från en släkting till Napoleon, greve Giuseppe Primoli, som också lät det inhysas i sitt eget palats. En inskription från 1927 dokumenterar donationen och är undertecknad inte endast av Italiens kung utan också Mussolini. Museet rymmer alltså släktens samlingar. Efter Napoleons fall flyttade en stor del av familjen Bonaparte till Rom. Hans mamma, Letizia, bodde förresten på Corson i Palazzo Bonaparte, vilket Ellen Rydelius uppmärksammar i Rom på 8 dagar. ”Aldrig bländad av framgången förblev hon alltid sig själv, klok och sparsam och en öm mor”, berättar hon i nionde upplagan. Modern är en av många släktingar som kan se porträtterade, ensamma eller flera tillsammans och ibland till och med iklädda tartan eller burnus. Man måste ju variera sig.

Om donationen.

Om donationen.

Om man gillar knäppa museer ska man gå hit. Här finns t.o.m. en cykel från 1860-talet, som såg synnerligen obekväm ut. Toalettstolarna var förresten specialdesignade och kallades för Napoleons toalett. Och om inte detta övertygar er att gå dit kan jag berätta att det är gratis. Museo Napoleonico, alltså, på Piazza di Ponte Umberto I. Det är alldeles sant – trots att jag var där 1 april.

Shoppen. Klart tematiserat urval.

Shoppen. Klart tematiserat urval.

Bland konstiga små museer kan jag också rekommendera Museo Barracco, som ligger på Corso Vittorio Emanuele 166/A, strax intill Piazza Navona, och som jag tycker mycket om. Det är ett litet museum med en privatsamlares konst från framför allt antiken. Donatorn föredrog fragment framför statyer, och gossar och hermafroditer är överrepresenterade. Museet presenteras närmare i en blogg från februari 2011.

Glassigt om våren

Det är nu defiinitvt vår i Rom. Platanerna längs Tibern har börjat få blad, och igår såg jag en elegant dam bära sin pälsbrämade kappa över armen. Faktum är att det är flera dagar sedan jag senast såg en minkpäls.

Hos nordbon föder våren en längtan efter glass. I Rom behöver ingen längta länge. Det finns ett glasställe i vartannat hörn – nästan lika många som det finns barer – och så gott som all glass är fantastisk. Förra gången jag bodde i Rom planerade jag ett blogginlägg med bedömning av olika glasställen, men jag gav upp eftersom det nästan alltid var gott. För ”nästan” står kedjan Blue Ice, vars glass väl inte är dålig men rätt likgiltig. Ändå har de hela två butiker på den lilla snutten mellan Campo de’ Fiore och Piazza Farnese.

Vår i Rom (här på Trajanus forum).

Vår i Rom (här på Trajanus forum).

Kedjor gör en ju överhuvudtaget misstänksam. En som jag tycker har bra glass är Grom, som finns nära Pantheon och på Piazza Navona (och antagligen på en massa andra ställen) och som har månadens smaker, vilket är lite kul. En annan är Ciuri-ciuri (vid Piazza S. Cosimato och snett emot S. Andrea della Valle), som har siciliansk glass och kanske den bästa pistaschglass jag ätit.

Jag är nämligen särskilt förtjust i pistaschglass. Orsaken till det där ”kanske” är glassens verkliga tempel i Rom, Giolitti, en bar och pasticcieria med gamla anor, belägen nära Corson. Deras champagneglass är legendarisk. En bekants bekant råkade köra upp champagneglassen i glasögonen och kände sig sedan tvingad att slicka av dem – och jag vill här poängtera att jag talar om en vuxen människa. Å andra sidan finns det faktiskt folk som finner champagneglassen i suraste laget. Giolittis chokladglas är för övrigt himmelsk, och jag har ätit en suverän citronglass där.

Piazza Navona. Det suddiga i förgrunden är min glass. Choklad och citron var godast.

Piazza Navona. Det suddiga i förgrunden är min glass. Choklad och citron var godast.

Tre Scalini på Piazza Navona är berömt för sina tartuffi, alltså tryffelglass, men deras chokladglass går inte heller av för hackor. Pistaschen är däremot ganska ointressant. Den lilla Gelateria della Scala på Piazza della Scala i Trastevere har också alldeles utmärkt glass. Dessutom ligger den så bra till på vägen mot S. Maria in Trastevere, så att man hinner fundera på om man vill sätta sig ner ett tag vid fontänen eller fortsätta promenaden.

Om inspirationen anfaller.

Om inspirationen anfaller.

Här har ni alltså en dålig och fem bra. Ett hedersomnämnande får Venchi på Via della Croce, som utöver god glass hade servetter med utrymme för anteckningar. Vi har ju alla hört om unga poeter som tar in en slät kopp kaffe och en packe servetter för att ha något att dikta på. Att inspireras av glass ger ett helt annat intryck, mera mulligt och livsnjutande och mindre präglat av svartklädd melankoli. Glassdiktare, det är mitt folk, det.

”Vuole?” – ”Inte för allt smör i Småland.”

Gatuförsäljaren har väl alltid funnits i Rom. Jag undrar vad de kursade under antiken – knappast strumpor, som vissa gör idag, och inte heller paraplyer. Så fort första regndroppen faller dyker dagens paraplyförsäljare upp. Ingen vet varifrån de kommer eller var de håller hus soliga dagar, men jag har hört folk påstå att de är frystorkade.

Blommor, däremot – det tror jag att försäljarna stack fram under näsan på Horatius och Catullus och Sulpicia… fast inte på Maecenas, för han hade nog den där rika, överlägsna attityden, som folk skyggar lite för.

Blommor var i varje fall vad som såldes 1927. Ellen Rydelius rapporterar från Spanska trappan:

Vid trappans fot stå svartögda blomsterförsäljare, som ropa sitt Vuole? – Vill ni ha blommor? – och äro tillfredsställda, om man betalar dem hälften av de pris, de först begära.

Fortfarande händer det att blommor utbjuds, om än inte med samma romantiska skimmer som i Rom på 8 dagar. Oftast händer det när man har herrsällskap.

Annars kan man se hur modet växlar bland gatuförsäljarna. Sådär 2009 såldes genomskinliga kuber med tredimensionella bilder av sevärdheter. År 2011 hade de till stor del ersatts av färggranna slajmgrisar, som pep och flöt ut när man slängde dem i marken, men snart återfick sin ursprungliga form. Grisarna säljs fortfarande här och där – ett under, för jag har aldrig sett någon köpa dem.

Mera lättsåld är årets fluga – selfiepinnen. På väg förbi Viktor Emanuel-monumentet räknade dottern och jag till elva försäljare på ungefär lika många meter. Pinnarna används sedan flitigt – man kan se ungdomar vandra genom Rom med mobilen fastsatt i selfiepinnen så att inget tillfälle till självdokumentation går förlorat. På Bar S. Calisto hamnade jag en gång bredvid ett helt gäng berusade ungdomar, som med hjälp av selfiepinne och mobil filmade sitt innerliga men falska framförande av spansk schlager. Det var faktiskt rätt kul.

Citronsur uppsyn när fontänbad förhindras, men utan selfiepinne.

Citronsur uppsyn när fontänbad förhindras, men utan selfiepinne.

Dock måste jag å det bestämdaste protestera mot selfiepinnen som sådan. Jag är helt och hållet för selfies – jag tar dem av och till själv, ensam och med vänner och ibland tilll och med ihop med mamma (85). Problemet med pinnen är att den strider mot selfiens idé. En selfie ska vara sned och vind, uppenbart tagen av en själv med utsträckt arm, och den är nästan alltid ironisk. Inte blir det så med selfiepinne. Dessutom ser man ju ut som ett fån när man går omkring med den.

Att det också finns andra invändningar mot selfiepinnar anas av att både Vatikanmuseet och en del amerikanska museer förbjudit ”telescopic ’selfie sticks’”, som det heter på det förras hemsida. En artikel i New York Times (14.2 2015) beskriver farorna, både för konstverken och för den selfiepinnefixerade, som kan ramla nedför trappor eller till och med dratta ner till krokodilerna (förhoppningsvis inte i Vatikanen). Däremot uppmuntrar många museer selfies. Det finns t.o.m. en hemsida för konstverkens egna selfies, http://museumofselfies.tumblr.com.

Ja till selfies, nej till selfiepinne är alltså budskapet.

Det känns frestande att underteckna detta ”Sur Docent” – fast det vore ju onödigt. Ni vet ju vem jag är.

Faktum är att jag inte har ett enda foto där selfiepinnar förekommer. Den här gången bifogar jag alltså bara en enda illustration – tagen i Rom en het junidag, när man mest av allt längtade efter vatten. Den presenterades för mina vänner med texten: ”Blev lite badsugen vid Acqua Paola, men det var folk i vägen.”

click

Solen och skärselden

Det var solförmörkelse. Malla Silfverstolpe lät sota fönsterglasen och samlade alla vännerna i salongen för att gemensamt förundras över detta himlafenomen. En höstdag 1996 betraktade jag en partiell solförmörkelse genom en filmremsa. Vi befann oss i Cambridge, och en ungersk fysiker hade omtänksamt försett remsor med pappershandtag åt sina vänner. I förrgår stod jag ute på Ponte Sisto.

Solförmörkelse över Tibern 20 mars 2015.

Solförmörkelse över Tibern 20 mars 2015.


Vi var några stycken där, men det var uppenbart att varken romare eller Romturister var tillnärmelsevis lika intresserade som svenskarna. Så var också vår förmörkelse mindre omfattande. Tidigare på dagen såg jag ändå folk som kånkade upp kameror, stativ och extremt långa objektiv på Gianicolo. Antagligen fick de fantastiska bilder. Själv använde jag telefonen.
Ful bild på den omnämnda kyrkan

Ful bild på den omnämnda kyrkan

När jag skriver detta regnar det, men i förrgår var en strålande dag. Vartefter solen doldes blev det liksom disigt, och vårdagen vart kylig. Också vid denna ganska blygsamma solförmörkelse begrep man hur sådana kunnat väcka skräck och misstankar att solen slukats av ett illvilligt monster. Människan tror gärna det hon vill tro.

Så tar jag mig alltså från fenomen på himlavalvet till ett minst sagt udda museibesök. I Rom finns nämligen ett skärseldsmuseum, och det kan man ju inte missa. Eller snarare – jag har missat det under ganska många Rombesök. Äldsta dottern och jag lyckades faktiskt inte hitta det så tidigt som när hon var här som gymnasiestipendiat 2006. Sedan dess har vi båda ökat i mognad och vetande, så nu hamnade vi rätt.

Skärseldsmuseet

Skärseldsmuseet

Museet är verkligen inte lättlokaliserat. Det ligger i ett inre rum i den nygotiska kyrkan Sacro Cuore in Prati, inte långt från Castel Sant’ Angelo (Lungotevere Prati 12). Man går tvärs genom kyrkan, hittar en vaktmästare, skänker en slant och ställs så inför ett skåp fullt med föremål. Det är hela museet.

Abbedissans särk.

Abbedissans särk.

Om museers uppgift endast vore att förundra vore detta perfekt.. Alla föremålen är skadade, och enligt uppgift visar alla spår av döda människor, som påmint efterlevande om att de befinner sig i skärselden. Alla inblandade är namngivna och tidpunkter för dödsfall och återbesök noggrant angivna. Ibland meddelas också ett budskap från den döda.

Brännheta fingrar i böckerna.

Brännheta fingrar i böckerna.

Här finns fingeravtryck på psalmböcker och en tioliressedel som överlämnats från det hinsides som betalning för mässor. Vissa märken ska visa skärseldens hetta. Den bortgångna belgiskan madame Leleux brände 1789 ett hål i sin sons skjorta och fick honom att ägna sitt liv åt kyrkliga välgärningar. Han dog ”in the odour of sanctity” 1825. Abboten Olivetano från Mantua besökte (också han efter döden) abbedissan Isabella Fornari och placerade en brännhet hand på ett bord, ett papper samt hennes klädnad och särk – det senare en förvånansvärt intim gest av en kyrkans man. Ett knappt halvsekel senare lämnade lotringaren Joseph Schitz liknande märken på sin brors bönebok och beklagade det syndiga leverne han fört.

Abbotens handavtryck.

Abbotens handavtryck.

Häpna stod vi där. Så öppnades dörren och ett par visades in. Mannen såg uttråkat ironisk ut, kvinnan var uppenbarligen där av fromma orsaker.

Det finns mer mellan himmel och jord än filosofin kan drömma om, säger Hamet då han sett sin faders våldnad. Också detta handlade om en slags spöken, märkliga och svårbegripliga för den som främst förknippar skärselden med Dante och medeltida kyrkomålningar. Känslan när vi gick därifrån var också en slags blandning mellan skepsis, som bättre passat Hamlets kamrat Horatius, och känslan när man suttit i sommarstugans mörker en augustinatt och skrämt varann med spökhistorier.

Två scener, men mest Tosca

Rom har sina teatrala drag, och minsta småsak kan bli till en föreställning. I lördags satt vi exempelvis på en uteservering och betraktade gatujobbare som la om stenläggningen på Via S. Dorotea. Efter mina skriverier om sampietrini häromsistens var det givande att se hur det gick till på nära håll – de siktade sand, satte ner stenarna och högg vid behov till dem så de passade bättre. Arbetet sköttes av tre unga män, av vilka en lastade stenarna i en skottkärra. Han hade skyddshandske på vänster hand och lastade med höger, men i vänsterhanden höll han en cornetto som han då och då bet en tugga av. En medelålders arbetsledare lutade sig mot avspärrningarna och kollade att allt gick rätt till. När stenen var färdiglagd var det han som bar bort avspärrningnarna, medan de andra vinschade ner en speciell stampmaskin från lastbilen och använde den för att pressa ner den nya stenläggningen. De unga arbetarna hade hörselskydd, men inte arbetsledaren. Som svensk växlade man mellan fascination och mummel om säkerhetsföreskrifter, arbetsställningar och sådant. Nu lärde jag mig också att det där lagret som ibland ligger över stenarna inte är asfalt, utan tjära.

Taket i S. Andrea della Valle

Taket i S. Andrea della Valle

Som Oscar Wilde sa: Arbete fascinerar mig. Jag kan titta på det timvis. Antagligen var det också han som sa: ”Italien har 60 miljoner skådespelare. De sämsta av dem står på scen.”

Det är något berusande när man får till en bra formulering – så till den grad att orden kan gå en åt huvudet och få en att offra sanningen. Varför skulle italiensk teater vara sämre än annan? Förresten – här ska det vara opera.

Kanske låg Scarpias arbetsrum bakom något av dessa fönster? Fast var låg tortyrkammaren?

Kanske låg Scarpias arbetsrum bakom något av dessa fönster? Fast var låg tortyrkammaren?

Också på aftoen upplevde vi nämligen en föreställning, denna gång en verklig sådan. Teatro dell’ Opera i Rom har en ny uppsättning av Tosca, och redan i januari bokade vi biljetter. Finns det någon opera man bör se i Rom måste det var just Tosca, detta passionerade stycke som i början av 1900-talet avfärdades som en ”shabby little shocker”, men som blivit en klassiker genom musiken och sin blandning av kärlek, politik och ond bråd död. Få operor har en så tydlig anknytning till specifika platser – som bekant börjar den i kyrkan S. Andrea della Valle, fortsätter i Palazzo Farnese och slutar på Castel S. Angelo. Redan för fyra år sedan skrev jag en blogg om vår vandring mellan platserna. Vad gäller opera är jag en enkel själ, som tycker om Mozart och Puccini, och för Tosca har jag en särskild känsla – inte minst efter den uppsättning som Uppsala Universitet gjorde 2008 i domkyrkan, universitetshuset och rikssalen på slottet. Det kan rekommenderas att sitta mitt i körerna i första aktens slut.

Castel Sant' Angelo.

Castel Sant’ Angelo.

I förrgår tog vi en omväg till operan och passerade Castel S. Angelo, Palazzo Farnese och S. Andrea della Valle. Det blev alltså motsatt ordning mot i operan, men topografiskt passade det bäst så.

Teatro dell’ Opera (eller Teatro Costanzi) är en ståtlig byggnad, vars fasad restaurerades på femtiotalet men där inkråmet är svulstigt 1880-tal, fullt med guld och kristall. Vi satt i en loge för fyra, med egen tambur och rosa sammetstapet, som sett bättre dagar. Jag är svag för gamla teatrar. Loger var en särskild bonus – har man ägnat sitt liv åt sjuttontalet får de ett romantiskt skimmer, med alla sina möjligheter till intrig och kurtis. Dessutom var det lika viktigt att ses som att bli sedd. Så var det också på Teatro dell’ Opera.

Operan inifrån - loger hela vägen.

Operan inifrån – loger hela vägen.

Uppsättningen var uppenbarligen inspirerad av den allra första uppsättningen av Tosca år 1900. Det innebar att den var fullkomligt ren och faktiskt utspelade sig i Rom år 1800 och inte i exempelvis ett kök eller en modern förort. Kreativa regilösningar kan få fram många nya aspekter av en pjäs, men ibland längtar jag efter att exempelvis se en Hamlet som faktiskt utspelar sig vid ett danskt renässanshov. Faktum är att jag inte kan erinra mig att jag gjort det, även om jag sett en hel del goda uppsättningar.

Denna Tosca var däremot så klassisk det gick. Titelrollen spelades av den ukrainska sångerskan Oksana Dyka, Cavaradossi sjöngs av Stefano La Colla och Donato Renzetti dirigerade. Scenografin visade just de platser den skulle, och kyrkan var sig förunderligt lik mot den vi besökt ett par timmar tidigare. Eftersom vi satt längst bak i vår loge såg vi ungefär 80% av scenen, men regissören hade varit hänsynsfull nog att placera alla arior mitt på scenen – det kändes nästan lite barockt. Dessutom såg vi orkesterdiket och noterade när en musiker försvann ut under andra akten. Grannen i stämman undrade vad som hände, varpå en av de andra gjorde den karakteristiska italienska gest som betydde ”han dricker”. Antagligen var det ett skämt – ett sätt att jävlas vänner emellan – men det var märkligt att se detta vardagsdrama parallellt med scenens dramatik. Och för den som undrar: den försvunne kom raskt tillbaka och spelade på som om ingenting hänt.

Jag i logen.

Jag i logen.

Publiken var också en upplevelse. När ljuset släckts – först i salongen, sen i logerna – började de ge luft åt sina åsikter. Så jublade de varje gång dirigenten kom in och ropade ”maestro!”, de applåderade länge efter arior och visade mycket tydligt att konsten är beroende av sin publik. Särskilt uppskattade de Cavaradossi. I sista akten, när han strax före avrättningen sjunger arian till livet (”E lucevan le stelle”), blev det blickstilla – och så bröt applåderna loss! Aldrig har jag hört en så lång applåd. Sångaren stannade upp, lyste upp – och så sa regisssören: ”Lo faccio!” – Jag gör det! – och tog om sången från början. Det är det som heter omstart i studentspex. I opera trodde jag inte det förekom, i varje fall inte på den här sidan år 1800.

Vi hörde publiken, och vi såg den också. Nere på parkett var man inriktad på att umgås under pauserna, så man promenerade runt och konverserade varandra, vinkade (bakvänt, som Ria Wägner) och pratade högljutt. Vid baren studerade vi de olika människorna och klädstilarna. Där fanns allt från smoking ner till jeans och fläckig t-tröja. De flesta äldre damer uppträdde i päls, företrädesvis från minkar och andra blanka djur, och rätt många av dessa damer var mindre än jag. Ett vackert par stod bredvid oss med en flaska champagne – han var en stilig engelsman, som klagade på hur han på public school tvingats titta på opera varje vecka och hatat det, men numera formligen älskade opera, hon var elegant, smal som en vidja och hade antagligen den dyraste klänning jag sett i levande livet. Djärvt skuren var den också. Det var uppenbart att de inte var gifta. Ett ungt par, som vi tog för tillresta studenter, promenerade omkring med nöjt utseende. Han var en av jeansgossarna, hon hade klänning och en fascinator i håret. Senare såg vi dem kyssas uppe på femte radens lyssnarplatser, kanske eldade av operans passioner. Till och med våra logegrannar blev ömma, och hon lade upp sina stövelklädda ben i hans knä.

Det var en upplevelserik dag, som började med stenar och slutade med sång. Vi lämnade taxiköerna bakom oss, gick till Via Nazionale och fångade en taxi där. Vår chaufför var inte ensam – han hade pappa med sig. Kanske fick han inte vara ensam ute så sent.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd