// you're reading...

Hela alltet

Glassigt om våren

Det är nu defiinitvt vår i Rom. Platanerna längs Tibern har börjat få blad, och igår såg jag en elegant dam bära sin pälsbrämade kappa över armen. Faktum är att det är flera dagar sedan jag senast såg en minkpäls.

Hos nordbon föder våren en längtan efter glass. I Rom behöver ingen längta länge. Det finns ett glasställe i vartannat hörn – nästan lika många som det finns barer – och så gott som all glass är fantastisk. Förra gången jag bodde i Rom planerade jag ett blogginlägg med bedömning av olika glasställen, men jag gav upp eftersom det nästan alltid var gott. För ”nästan” står kedjan Blue Ice, vars glass väl inte är dålig men rätt likgiltig. Ändå har de hela två butiker på den lilla snutten mellan Campo de’ Fiore och Piazza Farnese.

Vår i Rom (här på Trajanus forum).

Vår i Rom (här på Trajanus forum).

Kedjor gör en ju överhuvudtaget misstänksam. En som jag tycker har bra glass är Grom, som finns nära Pantheon och på Piazza Navona (och antagligen på en massa andra ställen) och som har månadens smaker, vilket är lite kul. En annan är Ciuri-ciuri (vid Piazza S. Cosimato och snett emot S. Andrea della Valle), som har siciliansk glass och kanske den bästa pistaschglass jag ätit.

Jag är nämligen särskilt förtjust i pistaschglass. Orsaken till det där ”kanske” är glassens verkliga tempel i Rom, Giolitti, en bar och pasticcieria med gamla anor, belägen nära Corson. Deras champagneglass är legendarisk. En bekants bekant råkade köra upp champagneglassen i glasögonen och kände sig sedan tvingad att slicka av dem – och jag vill här poängtera att jag talar om en vuxen människa. Å andra sidan finns det faktiskt folk som finner champagneglassen i suraste laget. Giolittis chokladglas är för övrigt himmelsk, och jag har ätit en suverän citronglass där.

Piazza Navona. Det suddiga i förgrunden är min glass. Choklad och citron var godast.

Piazza Navona. Det suddiga i förgrunden är min glass. Choklad och citron var godast.

Tre Scalini på Piazza Navona är berömt för sina tartuffi, alltså tryffelglass, men deras chokladglass går inte heller av för hackor. Pistaschen är däremot ganska ointressant. Den lilla Gelateria della Scala på Piazza della Scala i Trastevere har också alldeles utmärkt glass. Dessutom ligger den så bra till på vägen mot S. Maria in Trastevere, så att man hinner fundera på om man vill sätta sig ner ett tag vid fontänen eller fortsätta promenaden.

Om inspirationen anfaller.

Om inspirationen anfaller.

Här har ni alltså en dålig och fem bra. Ett hedersomnämnande får Venchi på Via della Croce, som utöver god glass hade servetter med utrymme för anteckningar. Vi har ju alla hört om unga poeter som tar in en slät kopp kaffe och en packe servetter för att ha något att dikta på. Att inspireras av glass ger ett helt annat intryck, mera mulligt och livsnjutande och mindre präglat av svartklädd melankoli. Glassdiktare, det är mitt folk, det.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd