Gatuförsäljaren har väl alltid funnits i Rom. Jag undrar vad de kursade under antiken – knappast strumpor, som vissa gör idag, och inte heller paraplyer. Så fort första regndroppen faller dyker dagens paraplyförsäljare upp. Ingen vet varifrån de kommer eller var de håller hus soliga dagar, men jag har hört folk påstå att de är frystorkade.
Blommor, däremot – det tror jag att försäljarna stack fram under näsan på Horatius och Catullus och Sulpicia… fast inte på Maecenas, för han hade nog den där rika, överlägsna attityden, som folk skyggar lite för.
Blommor var i varje fall vad som såldes 1927. Ellen Rydelius rapporterar från Spanska trappan:
Vid trappans fot stå svartögda blomsterförsäljare, som ropa sitt Vuole? – Vill ni ha blommor? – och äro tillfredsställda, om man betalar dem hälften av de pris, de först begära.
Fortfarande händer det att blommor utbjuds, om än inte med samma romantiska skimmer som i Rom på 8 dagar. Oftast händer det när man har herrsällskap.
Annars kan man se hur modet växlar bland gatuförsäljarna. Sådär 2009 såldes genomskinliga kuber med tredimensionella bilder av sevärdheter. År 2011 hade de till stor del ersatts av färggranna slajmgrisar, som pep och flöt ut när man slängde dem i marken, men snart återfick sin ursprungliga form. Grisarna säljs fortfarande här och där – ett under, för jag har aldrig sett någon köpa dem.
Mera lättsåld är årets fluga – selfiepinnen. På väg förbi Viktor Emanuel-monumentet räknade dottern och jag till elva försäljare på ungefär lika många meter. Pinnarna används sedan flitigt – man kan se ungdomar vandra genom Rom med mobilen fastsatt i selfiepinnen så att inget tillfälle till självdokumentation går förlorat. På Bar S. Calisto hamnade jag en gång bredvid ett helt gäng berusade ungdomar, som med hjälp av selfiepinne och mobil filmade sitt innerliga men falska framförande av spansk schlager. Det var faktiskt rätt kul.
Citronsur uppsyn när fontänbad förhindras, men utan selfiepinne.
Dock måste jag å det bestämdaste protestera mot selfiepinnen som sådan. Jag är helt och hållet för selfies – jag tar dem av och till själv, ensam och med vänner och ibland tilll och med ihop med mamma (85). Problemet med pinnen är att den strider mot selfiens idé. En selfie ska vara sned och vind, uppenbart tagen av en själv med utsträckt arm, och den är nästan alltid ironisk. Inte blir det så med selfiepinne. Dessutom ser man ju ut som ett fån när man går omkring med den.
Att det också finns andra invändningar mot selfiepinnar anas av att både Vatikanmuseet och en del amerikanska museer förbjudit ”telescopic ’selfie sticks’”, som det heter på det förras hemsida. En artikel i New York Times (14.2 2015) beskriver farorna, både för konstverken och för den selfiepinnefixerade, som kan ramla nedför trappor eller till och med dratta ner till krokodilerna (förhoppningsvis inte i Vatikanen). Däremot uppmuntrar många museer selfies. Det finns t.o.m. en hemsida för konstverkens egna selfies, http://museumofselfies.tumblr.com.
Ja till selfies, nej till selfiepinne är alltså budskapet.
Det känns frestande att underteckna detta ”Sur Docent” – fast det vore ju onödigt. Ni vet ju vem jag är.
Faktum är att jag inte har ett enda foto där selfiepinnar förekommer. Den här gången bifogar jag alltså bara en enda illustration – tagen i Rom en het junidag, när man mest av allt längtade efter vatten. Den presenterades för mina vänner med texten: ”Blev lite badsugen vid Acqua Paola, men det var folk i vägen.”
