// you're reading...

Hela alltet

Caffè Greco

Detta skrivs på café. Jag tycker om att jobba på café, här och hemma, och om stugan känns trång kan man slå sig lös och för en gångs skull inta sitt kaffe sittande. När det är vackert väder sker detta med fördel ute – jag har inget utomhus till min lägenhet – och när det som nu har åskat och regnat hela natten är ett mörkt, murrigt tillhåll att rekommendera. Man kan tjuvlyssna på folk också, om man vill – som den arme amerikan som nyss försökte få ”whipped cream” och försäkrades att visst skulle han få ”white cream”.

Caffè Greco. Mindre suddigt i verkligheten.

Caffè Greco. Mindre suddigt i verkligheten.

Gårdagen innebar dock en caféupplevelse av betydligt ädlare halt. På väg till Svenska institutet stannade vi till på Via dei Condotti – närmare bestämt nr 86 – närmare bestämt på det berömda Caffè Greco. Jag har tänkt gå dit sedan jag satt på Svenska institutet och skrev Vit som marmor, och med tanke på att boken kom 2006 förstår ni att jag ibland tar väldigt lång tid på mig att komma till skott. Söligheten har väl främst berott på aversion mot alltför stora turistsamlingar – och kanske lite, lite inbyggd snålhet. Nu beslöt vi i varje fall att ta vägen uppför Spanska trappan till institutet, och då ligger Via dei Condotti utmärkt till.

Caffè Greco är ett verkligt litterärt tillhåll. Kanske inte nu – kanske hålls ynglingar som författar på servetter borta av priserna – men under den epok som ofta betecknas som ”förr i tiden”. Stället grundades 1760, och man skulle kunna leka kändisreporter och förklara att alla var där. Redan Atterbom kunde berätta att det var tillhåll för tyska romantiker (något han förstås uppskattade), Gogol skrev Döda själar här, Goethe hade stambord, Ibsen kom också hit. Så många kända namn nämns att jag undrar om man ibland överdriver lite. Hit gick också tonsättare som Wagner, Liszt och Mendelsohn, hit gick konstnärer och t.o.m. den blivande påven Leo XIII. Euthanasia Bondeson besöker det dock inte i Vit som marmor, utan förklarar att man numera hellre går till Caffè Africano. Påståendet har belägg i källskrifterna, men författarens försummelser kan ju också ha bidragit till detta.

Strudel. Serverat lite elegantare än på andra caféer.

Strudel. Serverat lite elegantare än på andra caféer.

Ellen Rydelius var förstås också på Caffè Greco. Hon konstaterar att det har ”en alldeles speciell traditionsrik stämning” och gick dit varje gång hon var i staden. I första upplagan av Rom på 8 dagar föreslår hon te där på fredagseftermiddagen. Elva år senare – 1938 – har skildringen av konstnärscafét utökats med en redogörelse för de stora författare, konstnärer och kompositörer som suttit där. Hon berättar att Thorvalsen kom dit i nattrock och umgicks med H.C. Andersen, som skrev flera av sina sagor där och bodde i huset, men visar också att även detta vattenhål uppsöktes av samtidens omstörtare.

Då Mussolini förberedde marschen mot Rom, reste han ned från Milano och diskuterade planen med sina partikamrater på Caffè Greco. ”Omnibussen”, som en av de långa smala salarna kallas, är nästan förvandlat till ett helt museum.

Ännu ett rum på Greco

Ännu ett rum på Greco

Så kunde förstås inte skildringen sluta, utan Rydelius berättar att cafét skaffat espressobar och att det nu går att få ”äkta danska wienerbröd”.

Igår intog vi alltså våra förfriskningar al banco vid denna espressobar – varsin espresso och varsin sötsak. Jag tog en äppelstrudel – frasig, doftande, saftig och så god att den inte var av denna världen – och sällskapet hittade något som såg ut som en krona i smördeg och som var fyllt med choklad och ricotta. Jag tjuvsmakade. Också den var gudomlig. Kalaset gick på nio euro, vilket förstås var betydligt dyrare än en vanlig ståkaffe, men å andra sidan billigare vanligt svenskt fika. Prisvärt, på min ära!

Sedan gick jag en sväng genom lokalerna och tittade på minnen av kändisar som suttit där. Där fanns en tavla med brev från Andersen och en skiss av hans bostad, men mera anslående var ett stort uppdraget fotografi av Buffalo Bil och delar av hans trupp, som besökte cafét. Jag undar just vad Atterbom sagt… men Byron (som visst också gick dit) hade blivit förtjust över det sällsamma klientelet.

установка кабельного телевидения витебск

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd