// archives

Åsikter

This category contains 2 posts

”Vuole?” – ”Inte för allt smör i Småland.”

Gatuförsäljaren har väl alltid funnits i Rom. Jag undrar vad de kursade under antiken – knappast strumpor, som vissa gör idag, och inte heller paraplyer. Så fort första regndroppen faller dyker dagens paraplyförsäljare upp. Ingen vet varifrån de kommer eller var de håller hus soliga dagar, men jag har hört folk påstå att de är frystorkade.

Blommor, däremot – det tror jag att försäljarna stack fram under näsan på Horatius och Catullus och Sulpicia… fast inte på Maecenas, för han hade nog den där rika, överlägsna attityden, som folk skyggar lite för.

Blommor var i varje fall vad som såldes 1927. Ellen Rydelius rapporterar från Spanska trappan:

Vid trappans fot stå svartögda blomsterförsäljare, som ropa sitt Vuole? – Vill ni ha blommor? – och äro tillfredsställda, om man betalar dem hälften av de pris, de först begära.

Fortfarande händer det att blommor utbjuds, om än inte med samma romantiska skimmer som i Rom på 8 dagar. Oftast händer det när man har herrsällskap.

Annars kan man se hur modet växlar bland gatuförsäljarna. Sådär 2009 såldes genomskinliga kuber med tredimensionella bilder av sevärdheter. År 2011 hade de till stor del ersatts av färggranna slajmgrisar, som pep och flöt ut när man slängde dem i marken, men snart återfick sin ursprungliga form. Grisarna säljs fortfarande här och där – ett under, för jag har aldrig sett någon köpa dem.

Mera lättsåld är årets fluga – selfiepinnen. På väg förbi Viktor Emanuel-monumentet räknade dottern och jag till elva försäljare på ungefär lika många meter. Pinnarna används sedan flitigt – man kan se ungdomar vandra genom Rom med mobilen fastsatt i selfiepinnen så att inget tillfälle till självdokumentation går förlorat. På Bar S. Calisto hamnade jag en gång bredvid ett helt gäng berusade ungdomar, som med hjälp av selfiepinne och mobil filmade sitt innerliga men falska framförande av spansk schlager. Det var faktiskt rätt kul.

Citronsur uppsyn när fontänbad förhindras, men utan selfiepinne.

Citronsur uppsyn när fontänbad förhindras, men utan selfiepinne.

Dock måste jag å det bestämdaste protestera mot selfiepinnen som sådan. Jag är helt och hållet för selfies – jag tar dem av och till själv, ensam och med vänner och ibland tilll och med ihop med mamma (85). Problemet med pinnen är att den strider mot selfiens idé. En selfie ska vara sned och vind, uppenbart tagen av en själv med utsträckt arm, och den är nästan alltid ironisk. Inte blir det så med selfiepinne. Dessutom ser man ju ut som ett fån när man går omkring med den.

Att det också finns andra invändningar mot selfiepinnar anas av att både Vatikanmuseet och en del amerikanska museer förbjudit ”telescopic ’selfie sticks’”, som det heter på det förras hemsida. En artikel i New York Times (14.2 2015) beskriver farorna, både för konstverken och för den selfiepinnefixerade, som kan ramla nedför trappor eller till och med dratta ner till krokodilerna (förhoppningsvis inte i Vatikanen). Däremot uppmuntrar många museer selfies. Det finns t.o.m. en hemsida för konstverkens egna selfies, http://museumofselfies.tumblr.com.

Ja till selfies, nej till selfiepinne är alltså budskapet.

Det känns frestande att underteckna detta ”Sur Docent” – fast det vore ju onödigt. Ni vet ju vem jag är.

Faktum är att jag inte har ett enda foto där selfiepinnar förekommer. Den här gången bifogar jag alltså bara en enda illustration – tagen i Rom en het junidag, när man mest av allt längtade efter vatten. Den presenterades för mina vänner med texten: ”Blev lite badsugen vid Acqua Paola, men det var folk i vägen.”

click

Ett torg, en budgetproposition och en workshop.

I morse vaknade jag tidigt. Jag är i Rom, och jag bor vid Piazza San Cosimato i Trastevere, där invånarna samlas på kvällen, där barn sparkar boll på torget och där man står utanför trattorian och tittar på storbilds-tv när Roma spelar i Champion’s League. Roma förlorade, men jublet när de gjorde sitt enda mål lyfte taket på huset. I natt stod några tonåringar utanför och pratade, och plötsligt började en av dem sjunga Barbara Ann – Ba-Ba-Ba- – dock föga melodiskt. Ungefär där somnade jag, och sedan vaknade jag när man började sätta upp marknaden på morgonen. Det var verkligen mycket tidigt.

Så här har torgen fungerat sedan antiken (bortsett från storbilds-tv:n), och det är svårt att inte känna kontinuiteten.

Svenska institutet i snö, februari 2012

Svenska institutet i snö, februari 2012

När jag väl vaknat tog jag fram datorn och skrev en bloggtext. Den handlar om en workshop på Finska institutet, i den vackra renässansvillan Villa Lante, och den följer här nedanför. Men första ett par ord om något annat:

Rom har 30 utländska institut och akademier. Alla nordiska länder utom Island är representerade här. Dessa ord skrivs på American Academy, som har ett utmärkt bibliotek. De utländska instituten är inte bara betydelsefulla för klassiska arkeologer och filologer, utan också för folk inom andra discipliner. Under mina många besök på Svenska institutet har jag mött historiker, litteraturforskare, moderna lingvister, etnologer, museologer, naturvetare, konstnärer – samt förstås många konsthistoriker, där det nästan är ett måste att tillbringa en tid i Rom. Det är också till institutet som guideboksprojetet Topos and Topography, där jag är verksam nu, är förlagt.

Tak på Villa Lante

Tak på Villa Lante

I regeringens budgetproposition för 2015 meddelas det att anslagen till de svenska medelhavsinstituten kommer att upphöra. Detta drabbar alltså inte enbart Rom, utan också Athen och Istanbul. Ett sådant beslut är mig obegripligt. I dessa dagar när internationalisering och förståelse mellan människor och kulturer är central verkar det korttänkt att stänga instituten – vilket rimligen är vad som måste ske om anslagen upphör. Det var för övrigt det greppet Gustaf Vasa använde för att stänga Uppsala universitet. Besparingar är säkert påkallade, men man måste kunna hitta en annan lösning.

Och här är texten jag skrev i morse:

Det är det där med lådan – ni vet, den man ska tänka utanför. Hur mycket man än talar om tvärvetenskap och gränsöverskridande tenderar man ändå att sitta kvar i sin lilla kartong, där man verkligen får sträcka på nacken för att se något utanför. Vårt guideboksprojekt är ju tvärvetenskapligt, vilket innbär att språkforskare, litteraturvetare, konstvetare och historiker samarbetar. Det är ju inte som om humanister och kvantfysiker skulle försöka förstå varandra, men skillnader finns ändå. Vår gemensamma nämnare är Rom, och ett par gånger varje år möts vi på Svenska institutet.

Utsikt från Villa Lantes loggia

Utsikt från Villa Lantes loggia

Igår kikade jag ännu lite mer utanför kartongkanten. Genom en medlem i projektets referensgrupp hade vi nämligen bjudits in på en endags workshop om de skandinaviska expeditionerna till Vatikanen, arrangerad av Svenskt Diplomatarium och Finska institutet i Rom. Säger man ”expedition” ser man (eller åtminstone jag) för sitt inre öga någon slags André eller Nansen, som utmattade släpar sig över Ponte S. Angelo för att utforska den fjärran Vatikanen. Riktigt så var det inte. Expeditionerna bestod av historiker och filologer, som 1919-1939 bedrev ett samnordiskt projekt där man gick igenom Vatikanarkivets samlingar och kopierade (eller åtminstone noterade) sådant som rörde Norden.

Till och med stensättningen är vacker på Villa Lante

Till och med stensättningen är vacker på Villa Lante

Några pionjärer hade berett mark redan under andra hälften av 1800-talet – faktiskt innan Vatikanarkivet hade öppnats för forskare. Ännu idag kallas det ju Archivio Segreto Vaticano – Vatikanens hemliga arkiv – och från mitt enda besök där minns jag att det var rätt krångligt att ta sig in ännu på 1990-talet. Det krävdes särskilt pass till Vatikanen, välliknande fotografier samt vältalig tunga. Särskilda problem hade vi med den tjänsteman som tilltalade oss på italienska och inte föreföll förstå vare sig engelska eller tyska. Däremot erbjöd han sig att istället tala latin. En återklang av besöket märks för övrigt i Den tionde sånggudinnan, en roman jag skrev innan jag egentligen visste särskilt mycket om Rom.

I går fick jag alltså höra om arkivmaterial av ett slag, som jag aldrig ägnat mig åt. Här var det pergament och sigill, där till och med materialet i sigillets band hade symbolisk betydelse, och de tidigaste brev som diskuterades skrevs på 800-talet. Man fick också en känsla av att nordborna var rätt besvärliga och svårbemästrade sådär under tidig medeltid.

Vetenskapliga konferenser inger ofta en känsla av att befinna sig i en avskild trädgård, eller kanske i en sval loggia med milsvid utsikt. Så var det faktiskt denna gång. Denna workshop ägde rum på Villa Lante, en av de få bevarade romerska renässansvillorna – man skiljer nämligen på villa och palats, och en villa är lite mera lantlig och avslappnad. Här huserar Finska institutet i skön miljö – här finns fresker av Rafaels skola, här finns renässansstuckatur och senare tillägg i nyklassicism – och när jag nu säger ”senare” så är det sent 1700-tal jag menar. En inristad mening i putsen avslöjar att villan var byggd före Sacco di Roma 1527.

Milles Solglitter i snö, Svenska institutet, februari 2012

Milles Solglitter i snö, Svenska institutet, februari 2012

Och milsvid utsikt, det har man från Villa Lante, ty den ligger högst upp på Gianicolo. Som Ellen Rydelius säger (i ett tillägg, gjort 1954): ”På denna kulle ligger Roms skönaste studiehem, finska institutet i Villa Lante.” När man vandrar nere i Trastevere ser man villan sticka upp på kullens kant. Då kan man tänka på att det högst upp i huset bor forskare, studenter och konstnärer från Finland – och bli en liten, liten smula avundsjuk.

alpha pharma steroids

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd