// archives

Bakgrund

This category contains 4 posts

Rom på 100 dagar

Igår skrev jag min sista krönika i lokaltidningen därhemma. Ämnet var bokslut – mest i överförd bemärkelse om böckers slut, men också om årsslutet som sammanfattning och ny början. Idag är det dags för något nytt, eller åtminstone nygammalt: en längre Romvistelse. Klockan fyra i morse klev vi alltså ut i det kalla, snöiga Uppsala, och redan på förmiddagen var vi framme i Rom. Här är mulet och småkyligt, men man småler ändå en smula åt italienarnas tjocka rockar. De skulle bara veta!

Framför mig ligger forskningsuppgifter – arbetet med Rydelius ska intensifieras – och flera månader i Rom. Mycket kommer att bli gjort. Med bloggen hoppas jag vara flitig.

En av dagens rätt få bilder.

En av dagens rätt få bilder.

Just nu känner jag mig mest exalterad. Det är sommarlovets känsla av att allt kan hända och all tid i världen finns till ens förfogande, kombinerad med en aningen vuxnare lust att bita tag i ett ämne och grävlinglikt vägra släppa taget. Dessutom börjar tröttheten göra sig påmind.
Nyss var det 2011 och vi bodde en hel vår i Rom. Snart är det 2015 och dags igen.

Välkomna, mina vänner, till Rom på 100 dagar. Jag hörs snart av igen.

http://www.unt.se/kultur-noje/gott-slut-och-god-borjan-3526703.aspx

Bloggen väcks till liv

En majdag 2011 satte jag punkt för Rombloggen. Det hade regnat, men solen kom fram när vi packat ihop vår lägenhet i Monteverde – bara uppför trappan från Trastevere – och så tryckte jag på knappen, skickade ut bloggen i världen och gick själv ut i Rom för sista gången.

San Lorenzo in Lucina häromdagen. Julgranen formgiven av Louis Vuitton.

San Lorenzo in Lucina häromdagen. Julgranen formgiven av Louis Vuitton.

Det kändes som sista gången, men så var det förstås inte. Redan när jag satte punkt visste jag att jag skulle komma tillbaka – ”ty man återvänder alltid till Rom, det är vissare än att man återvänder till sin första kärlek”. Så skrev Ellen Rydelius i förordet till Rom på 8 dagar (1927). Rydelius var min andliga reskamrat våren 2011, och bloggen uppstod med henne som ett slags frånvarande bollplank. Två och ett halvt år senare träder nu Rydelius, hennes guidebok och jag in i ett nytt slags förhållande – sedan igår forskar jag nämligen om Rom på 8 dagar inom projektet Topos and Topography, där sju forskare studerar guideböcker från olika perioder. Rent praktiskt är vi knutna till Svenska institutet här i staden.

Detta skrivs nämligen i Rom. Jag har varit tillbaka flera gånger, men det kändes alltid så futtigt efter den där långa, underbara vistelsen 2011. I februari året därpå bodde vi på Svenska institutet, när det snöade i Rom och total kaos uppstod. Pinjerna i Villa Borghese brast av snötrycket, halkan var svår och borgmästaren förbjöd all biltrafik utan snökedjor. Jag minns när man förberedde sig genom att ställa sandsäckar utmed hela Spanska trappan, när en man här i närheten försökte spola bort snön och när en liten svart katt ute i parken förundrad konfronterades med sitt livs första snö. Vi frös en hel del.

En hel del blev skrivet både då och vid andra vistelser, men bloggen vågade jag inte röra. Och så häromdagen, när jag vandrade genom staden, fick jag lust att börja på nytt.

Spanska trappan i februari 2012.

Spanska trappan i februari 2012.

Man kan öppna hus som varit igenlåsta. Man kan bygga upp ruiner. Att gräva upp en gammal blogg borde inte vara omöjligt. Huvudpersonerna är desamma: Först och främst Rom, därnäst Ellen Rydelius – och så (i enlighet med genrekraven) jag själv.

Kanske kan detta ses som en informell rapport från ett forskningsprojekt. Kanske blir det också nu mycket reflexioner kring staden och sådant jag sett på mina vandringar. Klart är väl att inläggen blir mera sporadiska. Det vore konstigt att skriva Romblogg från Uppsala, även om jag förstås inte utesluter något. Mitt första ämne hänger dock nära ihop med forskningen. Jag har börjat följa Rydelius i spåren – inte av och till, as my whimsey takes me, utan enligt hennes itinerarier, för att se vad som skiljer sig idag. Om det återkommer jag alltså rätt snart.

Det känns bra att vara tillbaka.

what are the effects of steroids?

2 x Norrköping-Uppsala-Rom

Första dagen i Rom bör man se sig om bland de sju kullarna, säger Ellen Rydelius.
Vem Ellen Rydelius är? Min följeslagare här i Rom. Inte min kompis, inte mitt ressällskap, ingen jag tar en cappuccino eller en panino med. Vår gemenskap är av annat slag. Vi är nämligen inte här samtidigt.
Litteraturkritikern Klara Johanson – som jag ägnade biografin K.J. (2007) – höll sig med ”eviga följeslagare”. Mestadels var det stora författare, där Goethe var den främste, men hon hade också förkärlek för litteraturens andra- eller t.o.m. tredjerangsfigurer, som levde sitt liv nära litteraturen men inte skrev mycket själva. Dit hörde Malla Silfverstolpe och Per Ulrik Kernell. Jag ser nu, när jag skriver detta, att två av de tre jag nämnt också var romresenärer. Goethe flydde hit undan det litterära kändisskapet och låtsades vara konstnär, Kernell kom hit för att botas från lungsoten, överväldigades av staden och dog på vägen hem. Det var lite som Keats, fast utan poesin.
De flesta läsande människor har sådana följeslagare, även om inte alla har ett lika passionerat förhållande till dem som K.J. Hon är förstås en av mina, liksom Kellgren och Bremer, Oscar Levertin och Dorothy L. Sayers… jag kunde fortsätta länge, men då kommer jag ännu längre från ämnet. Bloggens lite pratiga stil gör att jag glider iväg – det handlar visst om hal prosa här.
En av mina litterära följeslagare heter alltså Ellen Rydelius (1884-1957). Hon var en språkbegåvad köpmannadotter från Norrköping, studerade i Uppsala vid en tid när det fanns få kvinnliga studenter och blev sedan journalist. Under några år var hon gift med Elin Wägners bror Harald och fick dottern Ria, som i min barndom brukade vinka så fånigt i tv. Först som vuxen begrep jag att den bakvända vinkningen var italiensk…
Ellen Rydelius bodde utomlands under stor del av sitt liv. Som studentska vistades hon i Ryssland, med maken bodde hon i Berlin under första världskriget och efter skilsmässan bosatte hon sig i Rom. Där ägnade hon sig åt olika litterära göromål – bland annat översatte hon Dostojevskij – och så småningom kom hon på tanken att skriva resehandböcker. Den första var Rom på 8 dagar (1927), som kom i åtta upplagor innan hon 1954 arbetade om den till Med Ellen Rydelius i Rom. Mallen ”8 dagar” använde hon sedan för en rad städer, alltid lika inlevelsefullt och noggrant. För den, som likt den walesiska författaren Jan Morris uppskattar den distans äldre resehandböcker ger, är Rydelius böcker användbara än i dag, och när man kommer till Forum Romanum är hon faktiskt en säkrare ledsagare The Rough Guide, som jag annars favoriserar.
Jag stötte på Rydelius när jag var student – fråga mig inte hur – och fascinerades särskilt av hennes memoarer, Leva randigt (1951). När jag 2003 reste hit för att hälsa på en väninna köpte jag Med Ellen Rydelius i Rom, som sedan följde mig under många resor hit, och förra våren började jag fundera på att skriva en biografi över Rydelius. Tanken föll dock på att hon är för okänd. Hennes rombok kunde man däremot göra något med – jag funderade på en kommenterad nyutgåva, gled över till tanken på en parallellutgåva, med henens Rom på ena sidan och mitt på den andra, men beslöt till sist att anknytningen borde vara lösare och friheten större.
Denna romblogg kommer således inte bara att handla om mig, utan också om Rydelius. Jag tänker ingalunda följa henne slaviskt i spåren, men ha hennes om dialogpartner och bollplank. Dessutom kommer förstås många andra romare romresenärer att dyka upp – ganska få levande, men desto fler historiska. Rom är nu inte bara den plats dit alla vägar bär, utan också ett sinnestillstånd.
Och vart jag gick igår? Det kan vi väl ta om en stund.

bodybuilding-blog.fr

Rom. Staden dit alla vägar bär. Och så en blogg.

Om vi börjar med det förra. Rom hör till mina favoritstäder. Den är stor och bullrig och smutsig och full med människor – mitt i smeten får man tränga sig förbi turister, och på Piazza Navona talas alla språk. Ändå är det där romarna flanerar efter maten, och där de romerska barnen leker. Tar man ett steg utanför de mest kända gatorna är det plötsligt tomt. Fortfarande hör man turistgrupperna på gatan bredvid, men inne i gränderna är det nästan ödsligt. I kvarteren blir det lite av bykänsla. Sådant tilltalar mig.
Rom är dessutom en hanterlig stad. Här bor närmare tre miljoner människor, och myller är det ingen brist på, men från ena sidan centrum till den andra går man på ungefär trekvart. Är man rask i benen hinner man då med en ståespresso på någon bar. Själv promenerar jag gärna.
Om ett par dagar åker vi till Rom och stannar i fyra månader. Aldrig har jag bott där så länge! Första gången kom jag dit som tonåring (två veckors sistaminuten med mamma och pappa), och kom sedan tillbaka ett par gånger. Rom hade mycket som tilltalade mig – antika ruiner, god mat, skor i nog små storlek – men bekantskapen gick trevande, som om jag inte riktigt blev klok på staden. Passade vi egentligen ihop? Och så, när det blivit nytt årtusende, kom övertygelsen. Plötsligt tyckte jag Rom var fantastiskt, och jag kände mig övertygad om att böjelsen var ömsesidig. Kanske bidrog det att jag lät en roman utspela sig i staden och alltså måste ägna mig åt bakgrundsstudier. Kunskap har sina fördelar. Också sedan Vit som marmor kom 2006 har jag varit där minst en gång om året – längst 2009, när jag tillbringade en hel månad (visserligen februari, men dock) på Skandinaviska konstnärsföreningen.
Snart befinner jag mig i en lägenhet inne i Rom. Trädgård ska det också finnas. Om väderleksrapporterna är att lita på blir det nästan sommarvärme vid ankomsten – vilket ju känns bra. Jag tittar ut genom fönstret på mitt kontor i Uppsala och ser ett högst idylliskt snöfall, som jag gärna kunde vara utan. Ute på gatan är det alldeles tyst, utom en förvirrad fågel som börjat kvittra. Undrar om jag hör fåglar i vår trädgård? Tyst kommer det inte att vara, så mycket vet jag. Bilar och människor och kyrkklockor kommer att föra ett väldigt liv. Ja – det återkommer jag väl till.


Bloggen ska handla om min vistelse i Rom, men mer om Rom än om mig. Jag tänker inte skriva om tvättmaskinens eventuella egenheter, om uppvärmningen som antagligen är rätt dålig så här i januari eller om den bästa rean. Rom och människorna där ska jag däremot skriva om – och då tänker jag inte begränsa mig till våren 2011. Rom är som bekant evig, och det gäller ju åt båda hållen. Självklart blir det mycket kultur och litteratur. Sedan har jag ytterligare en tanke med det hela – men den väntar jag med tills jag kommit dit. Lite hemlighetsfull får man väl vara.

flawless raspberry ketone in stores

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd