// you're reading...

Bakgrund

2 x Norrköping-Uppsala-Rom

Första dagen i Rom bör man se sig om bland de sju kullarna, säger Ellen Rydelius.
Vem Ellen Rydelius är? Min följeslagare här i Rom. Inte min kompis, inte mitt ressällskap, ingen jag tar en cappuccino eller en panino med. Vår gemenskap är av annat slag. Vi är nämligen inte här samtidigt.
Litteraturkritikern Klara Johanson – som jag ägnade biografin K.J. (2007) – höll sig med ”eviga följeslagare”. Mestadels var det stora författare, där Goethe var den främste, men hon hade också förkärlek för litteraturens andra- eller t.o.m. tredjerangsfigurer, som levde sitt liv nära litteraturen men inte skrev mycket själva. Dit hörde Malla Silfverstolpe och Per Ulrik Kernell. Jag ser nu, när jag skriver detta, att två av de tre jag nämnt också var romresenärer. Goethe flydde hit undan det litterära kändisskapet och låtsades vara konstnär, Kernell kom hit för att botas från lungsoten, överväldigades av staden och dog på vägen hem. Det var lite som Keats, fast utan poesin.
De flesta läsande människor har sådana följeslagare, även om inte alla har ett lika passionerat förhållande till dem som K.J. Hon är förstås en av mina, liksom Kellgren och Bremer, Oscar Levertin och Dorothy L. Sayers… jag kunde fortsätta länge, men då kommer jag ännu längre från ämnet. Bloggens lite pratiga stil gör att jag glider iväg – det handlar visst om hal prosa här.
En av mina litterära följeslagare heter alltså Ellen Rydelius (1884-1957). Hon var en språkbegåvad köpmannadotter från Norrköping, studerade i Uppsala vid en tid när det fanns få kvinnliga studenter och blev sedan journalist. Under några år var hon gift med Elin Wägners bror Harald och fick dottern Ria, som i min barndom brukade vinka så fånigt i tv. Först som vuxen begrep jag att den bakvända vinkningen var italiensk…
Ellen Rydelius bodde utomlands under stor del av sitt liv. Som studentska vistades hon i Ryssland, med maken bodde hon i Berlin under första världskriget och efter skilsmässan bosatte hon sig i Rom. Där ägnade hon sig åt olika litterära göromål – bland annat översatte hon Dostojevskij – och så småningom kom hon på tanken att skriva resehandböcker. Den första var Rom på 8 dagar (1927), som kom i åtta upplagor innan hon 1954 arbetade om den till Med Ellen Rydelius i Rom. Mallen ”8 dagar” använde hon sedan för en rad städer, alltid lika inlevelsefullt och noggrant. För den, som likt den walesiska författaren Jan Morris uppskattar den distans äldre resehandböcker ger, är Rydelius böcker användbara än i dag, och när man kommer till Forum Romanum är hon faktiskt en säkrare ledsagare The Rough Guide, som jag annars favoriserar.
Jag stötte på Rydelius när jag var student – fråga mig inte hur – och fascinerades särskilt av hennes memoarer, Leva randigt (1951). När jag 2003 reste hit för att hälsa på en väninna köpte jag Med Ellen Rydelius i Rom, som sedan följde mig under många resor hit, och förra våren började jag fundera på att skriva en biografi över Rydelius. Tanken föll dock på att hon är för okänd. Hennes rombok kunde man däremot göra något med – jag funderade på en kommenterad nyutgåva, gled över till tanken på en parallellutgåva, med henens Rom på ena sidan och mitt på den andra, men beslöt till sist att anknytningen borde vara lösare och friheten större.
Denna romblogg kommer således inte bara att handla om mig, utan också om Rydelius. Jag tänker ingalunda följa henne slaviskt i spåren, men ha hennes om dialogpartner och bollplank. Dessutom kommer förstås många andra romare romresenärer att dyka upp – ganska få levande, men desto fler historiska. Rom är nu inte bara den plats dit alla vägar bär, utan också ett sinnestillstånd.
Och vart jag gick igår? Det kan vi väl ta om en stund.

bodybuilding-blog.fr

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd