// you're reading...

Hela alltet

Piazza Montanara. Guidningen med mig och Rydelius fortsätter

Vad är en stadsrundtur utan karta? Självfallet hade jag med kartor åt mina kolleger. Igår stannade jag upp vid foten av Capitolium. Vi befinner oss mitt i en guidning i Ellen Rydelius fotspår – inget hattande kring platser hon rekommenderar, utan en guidning warts and all, där vi följer hennes rutt.

En karta var alltså av nöden.

Marcellusteatern i den vinkel vi såg den.

Marcellusteatern i den vinkel vi såg den.

Problemet var förstås att kartan inte stämde. Jag hade lånat den ur Baedeker – Rydelius själv har inte så detaljerade kartor – men det var inte detta som var bekymret. Inte heller var det några svårigheter med instruktionerna:

Nu lämna vi detta imposanta parti av Rom, gå nedför den branta kyrktrappan och fortsätta den lilla gränden till vänster in mot Piazza Montanara, judekvarterets centrum.

Kruxet var att ”den lilla gränden” inte längre fanns, och inte heller Piazza Montanara. Där de en gång låg byggdes under tjugotalet den stora bilgatan Via del Mare. Under Mussolinis tid utfördes (som jag säkert har nämnt då och då) ett antal större byggnadsprojekt i Rom, som gick ut på att bygga breda genomfartsleder och ”frilägga” antika monument. Hela stadsdelar revs. Här kunde två sidor av den italienska fascismen samsas – fascinationen för modern teknik och betonandet av det antika Rom. I fråga om det senare talar man om ”romanità”, romerskhet. Självklart drog man stora växlar på Augustus, och när han kom till makten utlovade Mussolini medborgarna ”ett nytt, kejserligt Rom”.

Piazza Montanara under karnevalen, c. 1775. Gravyr av David Allen.

Piazza Montanara under karnevalen, c. 1775. Gravyr av David Allen.

Via del Mare börjar vid Piazza Venezia, går förbi Capitolium och fortsätter förbi S. Maria in Cosmedin, nedanför Aventinen. Den del av gatan som vi stod på, mina kolleger och jag, heter numera Via Teatro del Marcello. Det var den vi fick gå istället för ”den lilla gränden”, Via Tor de’ Specchi, som utplånats från kartan. Vid staketet mot Marcellusteatern ställde jag mig (i solen, för det var fortfarande småkyligt) och berättade om teatern och Piazza Montanara. Rydelius och hennes läsare stod istället på torget, som låg mellan Marcellusteatern och Capitolium, där gatan numera drar fram. ”Vilka vålnader från olika tider möta oss icke på detta lilla torg!” utropar hon och beskriver den antika teatern och det lilla torget:

Här möter oss anblicken av en obeskrivlig mängd färdiggjorda kläder, som äro till salu i de svarta butikshålorna, byxben och hängslen fladdra för vinden. I vinstugan mittemot brunnen påstås det, att Goethe hade sin älsklingskrog, men ack, det säges om så många krogar här i Rom, och de romerska elegiernas diktare är bra att använda som reklam – åtminstone för turisterna.

Utsikt mot det tomrum, där Piazza Montanara låg.

Utsikt mot det tomrum, där Piazza Montanara låg.

Redan när första upplagan av Rom på 8 dagar kom ut hade ”friläggningen” av Marcellusteatern börjat – de kol- och lumpbodar som funnits i valven försvann, marknivån sänktes till den antika (vilken är rätt mycket lägre än dagens) och de hus som omgav teatern revs. Detta innebar också dödsstöten för Piazza Montanara. Det var ett litet, folkligt torg, som ”myllrar av krushåriga kvinnor, tiggande barn och schackrande månglare, blandade med bönder från Albanerbergen och herdar från Maremmerna.” Dessutom bedrevs där tydligen kreaturshandel.

Jag vet inte om Rydelius hade någon särskild bindning till Piazza Montanara och vinstugan La Campana. Kanske hon suttit med goda vänner där, kanske hon svärmat där med den konstnär hon hade en romans med under Romtiden. Kanske tyckte hon bara om torget, som man utan skäl kan fastna för torg och gatstumpar i en stad. För Rydelius blev i varje fall förlusten av detta smutsiga torg vid ghettots rand en symbol för Roms förstörelse under Mussolinis tid. I senare upplagor får Piazza Montanara större utrymme än när det fanns kvar, och vinstugan har verkligen blivit den, där Goethe huserade.

Också för mig, som aldrig sett Piazza Montanara, har platsen blivit viktigt genom Rydelius försorg.

"Där låg Piazza Montanara!" Jag visar kollegerna på baren. Foto: Anna Blennow.

”Där låg Piazza Montanara!” Jag visar kollegerna på baren. Foto: Anna Blennow.

Jag lade undan min förberedda engelska guidning och spontanöversatte den passage, där Rydelius 1954 berättar om vinstugan, där Goethe ”med förväntansfullt klappande hjärta såg den mörkhåriga Fasutina i det utspillda vinet rita klockslaget för mötet”. Sedan bytte jag språk. Lite kallt stål kunde väl ändå kollegerna tåla?

Stumm war ich sitzen geblieben und biss die glühende Lippe,
Halb aus Schalkheit und Lust, halb aus Begierde mir wund!
Erst noch so lange bis Nacht! dann noch vier Stunden zu warten.

Så citerar Rydelius Goethes Romerska Elegier, och så läste jag. Sedan blev jag lite sentimental över min egen och Rydelius förenta vältalighet – och så följde vi hennes anda, ty även om ingen vinstuga fanns så låg där det en bar tvärs över gatan, och det var dags för Romresenärens två viktiga B:n: Bar och Bagno.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd