// you're reading...

Hela alltet

Capitolium. Guidad tur med mig och Rydelius

När ska man egentligen åka till Rom? frågade sig Ellen Rydelius 1954, och jag upprepade frågan i somras. Då besökte jag staden i 32 graders värme, vilket var i mesta laget. I slutet av oktober pekade termometern istället på dryga 20 grader, men eftersom det var höst också i Italien var mornar och kvällar kyliga. Oktober är alltså en bra tid att besöka staden.
Men Rydelius fråga kan omformuleras.

”När ska man egentligen se Rom?”

Det frågade jag mig själv när jag en tidig morgon passerade den tomma Piazza S. Maria in Trastevere. ”På morgonen”, lyder svaret. Turisterna är ofta morgonsömniga – de har ju ledigt och ligger väl och drar innan de tuggar i sig hotellfrukosten – och på morgonen är Rom ganska tomt. Också i detta följer vi dock i Rydelius fotspår:

På väg genom Trastevere på morgonen.

På väg genom Trastevere på morgonen.

Det var för resten tur, att vi kommo hastigt ur sängen, både ni och jag, ty för att på åtta dagar få essensen av Rom, måste vi vara morgontidiga. Låt oss genast vid åttatiden ta en tur i droska kring de sju kullarna, från vilken världen en gång styrdes […].

Så lät det 1927, och liknande formulerar hon sig 1954: ”Redan vid åttatiden dricker vi vårt morgonkaffe, antingen det nu sker på pensionatet eller vid en bardisk.”

Rom är staden där också en tedrickare som jag intar morgonkaffe, och efter ett sådant stod jag och mina kolleger vid foten av Capitolium. Som jag nämnt i tidigare bloggar ägnar vi oss inom projektet Topos & Topography åt att forska om guideböcker (inte att skriva dem, vilket många tror), och som en del i våra workshoppar guidar vi varandra med utgångspunkt våra böcker. Jag har tidigare berättat om hur vi rörde oss genom Trastevere, ledda av författare från 800- och 1600-talet. Nu var det Ellen Rydelius tur.

Fredag morgon. Jag anländer till Capitolium för att förbereda guidningen.

Fredag morgon. Jag anländer till Capitolium för att förbereda guidningen.

Stämningen kunde i och för sig ha varit bättre denna lördagsmorgon – vi levde under hotet av Medelhavsinstitutens nedläggning och var allvarligt oroliga – men solen sken, och vi hade ju en bra guidebok att tillgå.

”Kapitolium, som vi i dag skola utforska, var det antika Roms minsta men viktigaste kulle.” Så inleds avsnittet om Capitolium. Besöket sker i boken på en fredag.

Det är en märklig känsla att följa en åttiosju år gammal guidebok troget i spåren. Det är en sak att använda boken för fakta – en helt annan att följa de rutter som föreslås.

Redan i trappan mot Capitolium kom den första eftertanken, som aldrig märkts av hemma vid skrivbordet. Rydelius skriver:

Varginnan har spelat en viktig roll i Roms historia, och som en påminnelse härom finner man alltid en levande varghona i buren strax ovan Rienzistoden bredvid den romerska örnens bur, liksom bronsvarginnan till höger om trappan erinrar om Roms ursprung.

Projektgruppen samlas vid Capitolium

Projektgruppen samlas vid Capitolium

Omnämndandet sker så där i förbigående, innan hon leder läsaren vidare in i Capitolinska museet. När jag förberedde guidningen stannade jag däremot upp. Jag hade förstås läst detta förr – det lever kvar genom upplagorna, så småningom som ett påpekande att vargen och örnen en gång fanns där – men på plats blev påståendet tydligare. Varje gång man på tjugo- och trettiotalen gick uppför trappan till Capitolium passerade man inte endast den ganska obetydliga statyn av Cola di Rienzo, utan också två levande rovdjur i bur. Hur uppförde de sig? Vankade vargen fram och åter i sin bur och röt åt turisterna? Försökte örnen flaxa med vingarna? Satt den på en pinne, likt en papegoja, fjättrad med en kedja? Själv skulle jag bli upprörd av att se dessa fängslade djur – jag skulle tänka på djurplågeri, jag skulle bli rädd, jag skulle kanske skygga för djurlukten – men reagerade Rydelius läsare på samma sätt?

Ett visst mått av djuriskhet fick vi dock. Vid foten av trappan mumsade en mås glatt på en mindre fågel så blodet skvätte på oss.

Rydelius leder in sin läsare på museet, men vi ställde oss vid Marcus Aureliusstatyns fötter och betraktade Piazza Capitolini. Där såg det mesta ut som på tjugotalet. Sedan följde vi Rydelius råd att gå fram till ”Tabularium, det antika Roms arkiv”. Hon gick inte in där, och det gjorde inte heller vi – ett starkt bidragande skäl var att man måste ta vägen genom museet, men dessutom började gruppen ropa om att det var kallt, och kunde vi inte ställa oss i solen istället?Castor och Pollux med hårfagra hästar

En klok guide lyssnar på gruppen, och jag lyssnade på Rydelius:

I de väldiga valven finns ej mycket att se, varför vi vika av på den lilla gatan mitt emot Tabularium, Via Monte Tarpeio. Genom en grind gå vi in i en trädgård och stå vid krönet av den beryktade tarpejiska klippan, från vilken i forntiden förrädare kastades ned.

Vägen hittade vi, och en stängd grind mot något som möjligen var eller hade varit en trädgård. Den här delen av Capitolium är nämligen starkt förändrat – på tjugotalet var den full av bostadshus, men dessa revs under Mussolinis tid. Fascisterna ville frilägga klippan och få fram dess ursprungliga, primitiva utseende. Det enda som byggdes till var ett altare för fascismens martyrer. Nu rymmer denna del av klippan endast officiella byggnader.

Vi kikade dock ner mot den tarpejiska klippan och rös en smula, trots att vi stod i solen. Rydelius uppmanar sedan läsaren:

Är det här den trädgården?

Är det här den trädgården?

Den, som vill studera klippan på ännu närmare håll, kan gå trappan ned från klippans fot. Där ligger en vinstuga med antika fragment insatta i väggen, och ett par trappor ned i klippan kan med vid en mezzo di vino, en halv liter vin, begrunda Monte Tarpeios blodiga historia.

Vår klocka visade på 9.20, och eftersom Rydelius drog igång lite tidigare än vi torde hennes läsare ha stått på samma ställa kring halv nio. Det kanske säger något om tjugotalets alkoholsyn. Vinstugan försvann dock ganska snart efter att första upplagan kommit ut, och snart berättar Rydelius att den ”fordom” låg här.

Vinstugan var en av de saker som inte längre fanns kvar. De skulle bli fler under guidningen. Nu förde jag mina kolleger över torget igen, avstod från att (som Rydelius) gå in i S. Maria in Aracoeli och gick trappan ned igen. Där blir vi stående, tills nästa del av bloggen läggs ut.

I nästa del: Piazza Montanara!

see

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd