// you're reading...

Hela alltet

Sampietrini eller Sten på sten eller Hellre smart stenstaty än stendum huligan

När man bott ett tag på ett ställe börjar fötterna själva hitta vägen. De vet var de ska svänga, och de vet var ojämnheter och plötsliga hinder dyker upp. Ute vid stugan på landet hittar jag vägen upp till huset också i höstmörkret. Stigen finns lagrad inom mig.

Gatuarbeten i Trastevere

Gatuarbeten i Trastevere

Riktigt så är det inte här i Rom, men det finns ställen där jag väjer utan att fundera. Så vet jag att det brukar vara mycket trafik utanför gränden och smiter därför tätt inpå de parkerade vesporna, liksom jag undviker den uppstickande gatsten, som jag snavade över i början. Där finns för övrigt en lägligt placerad papperskorg, som man kan hugga tag i så man inte faller. Det skulle nog göra rätt ont att smälla i de romerska gatstenarna.

Varning! Hål!

Varning! Hål!

Det finns förstås asfalt i Rom, men mest på de större gatorna. I de mera pittoreska kvarteren är det gatsten – svarta, kvadratiska stenar, som kallas sampietrini (eller sanpietrini). Traditionen är viktig här, men jag är inte riktigt säker på om det beror på pietet eller slentrian. Sampietrini har använts som gatubeläggning sedan femtonhundratalet, men fick inte sitt namn förrän ett par hundra senare. De är inte bara betydligt snyggare än svensk gatsten utan har också fördelen att vatten lätt rinner av dem. Antagligen beror det på att de går på djupet och är spetsiga, vilket gör att de klarar stora påfrestningar. Nackdelen är dock det lätt blir ojämnheter och att de är hala när det regnar. Dessutom händer det rätt ofta att enstaka stenar saknas. I kvarteren Ponte, nära Piazza Navona, såg jag förra veckan två hål i gatan, där sampietrini saknades. Någon hade märkt ut det ena med ”Varning! Första hålet!” och det andra med ”Varning! Andra hålet!”

Piazza di Spagna strax efter huliganframfarten

Piazza di Spagna strax efter huliganframfarten

Det var väl tur att inga gatstenar låg i vägen igår, när holländska fotbollshuliganer löpte amok vid Spanska trappan och uppe i Villa Borghese. De skulle kunna bli farliga tillhyggen.

Sten på sten - utställning på ett museum?

Sten på sten – utställning på ett museum?

Jag var själv där, och det var inte roligt – torget var kladdigt av öl och fullt med glassplitter, och vägen genom parken kantades av berusade holländare och karabinjärer i kravallutrusning. Över alltsammans surrade en polishelikopter.

Vi backar från parken och håller oss på gatan. Stenläggningens hållbarhet motsägs av ständiga gatuarbeten – det kan förstås vara så att man lägger bredband eller ändrar elledningar, men ofta tycks det bara vara gatubeläggningen som åtgärdas. Här i Trastevere höll man på med gatuarbeten vid Piazza S. Calisto (mitt emot kultsunkbaren) redan när jag var i stan i oktober. Det enda som tycks ha hänt sen dess är att de upprivna gatstenarna lagts på hög och hägnats in. Inte är det någon liten hög, heller, och frågan är om inte ytterligare stenar kommit till från annat håll. I varje fall är den kvarterets stora skandal.

Något måste göras åt stenhögen!

Något måste göras åt stenhögen!

Sådant kan man hantera på olika sätt. De senaste veckorna har en skylt suttit på stängslet. Den meddelar att detta är S. Calistomuseet, närmare bestämt installationen ”Sten på sten”. På väg till marknaden idag såg jag att en ny skylt kommit upp, där en boendegrupp protesterar mot denna skamfläck i stadsdelen. Oss emellan tycker jag nog att den humoristiska varianten är bättre.

Pasquino. Gammal är ändå äldst.

Pasquino. Gammal är ändå äldst.

Romare kan vara roliga. Det händer gång på gång, inte bara genom anslag och plakat, utan också genom burdus skämtsamhet på barer och i affärer. Redan under renässansen dök ju de talande statyerna upp, som jag skrivit om förut. På den skulptur, som kallas Pasqunio och står vid Piazza Navonas sydvästra hörn, sätter folk fortfarande upp satiriska plakat, ibland till och med i versform. Förr slängde Pasquino och hans vänner – den jättelika flodguden Marforio och den inte särskilt småväxta Madama Lucrezia – käft om politik och andra saker, som man annars var rädd att dryfta offentligt. Så är det åtminstone inte vid vår stenhög. Jag väntar spänt på vad som ska hända – ska den försvinna, eller kommer nya plakat? Rapport kanske följer.

Länk till tidigare artikel om de talande statyerna: http://carinaburman.se/rom/?p=403

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd