// you're reading...

Hela alltet

Tre festdagar

Våren är här och det festas i dagarna tre.

Det började igår med prinsbröllopet i Westminster Abbey, då hela Storbritannien festade. Visserligen hade The Guardian ett republikanskt alternativ till sin entusiastiska hemsida, men det tycks som om de flesta britter firade, även om de inte är glödande rojalister. På King’s College i Cambridge tog studenterna ner sovjetflaggan ur baren (den som det nyligen var bråk om) och projicerade bröllopet på väggen. För en riktigt bra fest kan man rucka på sina principer.

Inte heller jag kunde hålla mig från bröllopet. Det visade sig gå på italiensk tv och jag kom in precis när bruden och hennes far var på väg uppför altargången. Alltsammans var mycket vackert och stämningsfullt – fram tills det bröts för reklam. Jag blev aningen förvånad, men eftersom jag inte kände något större behov av ny ansiktskräm skrev jag en stund, och när jag kom in igen var de unga tu vigda och ärkebiskopen av Canterbury tog just på sig mitran för att förklara dem man och hustru. Han var märkvärdigt odubbad – men textad – fast när psalmsången började drogs volymen ned, hertigparet förminskades i storlek, italienska kommentatorer dök upp och började diskutera. Själv återgick jag till skrivandet.

Idag klockan tre kom våren till Uppsala. Det är Valborg, och då inträffar våren officiellt klockan tre när rektor magnificus viftar med sin studentmössa från Carolinas balkong. Vi brukar ha glädjen att stå där uppe (tillsammans med en väldig massa människor) och se ner på ännu fler människor som myllrar i backen. Sedan blir det champagnegalopp för studenterna. Det kändes lite märkligt att inte vara där. Vi gick upp på Gianicolo istället och såg ut över Rom i regnet. Sedan tog vi en prosecco på Bar S. Calisto (som jag ska återkomma till) innan vi tog en sväng på stan.

Imorgon är den första maj, vilket överallt är arbetarnas dag. Vänsterpartierna är traditionellt starka i Italien, och jag minns den där våren i Toscana, när vi gick på kommunisternas fest i Asciano, dansade och åt pizza. På den tiden fanns det tre kommunistpartier – ett gammalt, ett utbrytarparti samt ett som inget av de andra ens ville erkänna som kommunister. Imorgon kommer de flesta affärerna att vara stängda i Rom, och socialisterna i Trastevere utlovar fest på Piazza S. Cosimato – som alltså är ”vårt” torg, där vi sitter på barer och handlar ibland – med musik, tal och mat.

I år har dock det traditionella förstamajfirandet hård konkurrens. Klockan tio i morgon saligförklaras påven Johannes Paulus II. Ungefär en miljon pilgrimer och ett femtiotal statschefer har kommit till Rom. Sedan flera veckor tillbaka är staden prydd av plakat om festligheterna. De inleds ikväll med ett massmöte på Circus Maximus och fortsätter alltså i morgon på Petersplatsen.

Rom är fullt med pilgrimer. Turister finns här ju alltid, men det är fler än vanligt – och på andra ställen. Man känner igen dem på att de alltid har flaggor med sig, rör sig i stora grupper och ofta leds av en präst. Vissa tycks också passa på att turista, när de nu ändå är här – vi såg till exempel åtta nunnor i blå regnponchos som köade framför Bocca della Verità. Kanske hade de också sett Prinsessa på vift. Det tycks som om privattrafiken inne i Rom är avstängd. Då och då slussas dock någon statschef förbi med poliseskort och tjutande sirener. Man kan ju tänka sig hur det blir imorgon, när alla ska till Petersplatsen. Lite nyfiken är jag, förstås, men eftersom säkerhetsansvariga tänker slå en järnring kring Vatikanen och enbart släppa in folk på paradgatan Via della Concilazione avstår vi. Istället ska vi på äventyr i en helt annan del av Rom – men mera om det en annan gång

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd