// you're reading...

Hela alltet

Rom firar Italiens enande

Det ösregnade nästan hela dagen igår. Jag tyckte synd om italienarna. Det var la notte tricolore, när firandet av de hundrafemtio åren skulle börja. Enligt programmet förekom konserter och uppträdanden av alla de slag, ett särskilt firartåg anlände till Termini och på tv hade man särskilda jubileumsprogram. Sophia Loren förekom både länge och väl (”hon måste vara äldre än jag”, sa mamma), vilket var lite roligt eftersom vi såg En alldeles särskild dag i förrgår. Där framgick tydligt att en man med mjuk ullig slipover egentligen är intressantare än en hårding i uniform. För övrigt en klart sevärd film med underbar rollbesättning.

Och idag är den stora dagen! Vännerna där hemma talar om St Patrick’s day och undrar varför jag tagit helgdag. Här finns det ingen tvekan om saken. Officiella byggnader har alltid en italiensk flagga och en EU-flagga, men privata småflaggor förekommer inte alls. Idag har Rom varit randigt i grönt, vitt och rött. Jag tänker ibland på den italienska flaggans likhet med den italienska maten – som mozzarellasallad eller (kanske mera avsiktligt) pizza Margherita. Nu såg man små flaggor, ryggsäckar med flaggor, halsdukar i flaggans färger – samt förstås fanor av alla de slag.

På förmiddagen var vi nere och bunkrade sötsaker på pasticcerian. En strid ström människor gick åt vårt håll, och vi insåg att det var dags att fira 1849 års män (och kvinnor). Det tycktes på väg att klarna, luften var varm och alla var glada. En knapp timme senare öste det ner. En italiensk flagga kunde då användas som regncape, vilket vi såg flera exempel på. Vid minnesmonumentet över de fallna flammade små eldar, Garibaldi hade äntligen fått sin krans, och kvinnogruppen Aspettare stanca (trött på att vänta) passade på att demonstrera för en mera jämlik politik – men självfallet inte utan det obligatoriska grön-vit-röda inslaget. Det var trängsel på kullen och mycket publik. Där såg jag också en ung kille utklädd till Garibaldi, med brunt lösskägg och mössa av Bengt Berg-stuk. Också grupper av nunnor var fosterländska.

Vädret verkade inte störa någon, även om vår lägenhet väl inte är den enda i Rom där det hänger blöta kläder på tork. På eftermiddagen tog vi en promenad genom Trastevere för att visa upp Tiberön – och upptäckte att hela fören låg under vatten (jfr ”Någon håller ett öga på mig”, 24 januari). Samma sak gällde de kajer, där jag brukar promenera. Så mycket har det alltså regnat! Det kan inte vara så högt att det går genom ögat på Ponte Sisto, men det myckna regnandet märks av. Samtidigt börjar växterna skjuta nya skott och träden har musöron. Jag hoppas att den verkliga våren är på väg. I väntan på den ska vi nu laga helgdagsmiddag och servera etthundrafemtio rätter. Nej, jag skojar. Men det blir absolut mer än en.


checker Although automated Home Graphic Design

anabolic steroids for sale

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd