// you're reading...

Hela alltet

Tankar på Idus Martii

Idag har vi varit halva tiden i Rom. Dessutom är det Idus Martii, den dag som Julius Caesar skulle ha aktat sig för. Enligt erfarna Romresenärer får han idag en krans på sin grav på Forum. Själv har jag inte varit där och tittat, eftersom vi har besök. Och imorgon är det årsdagen av skottet på operamaskeraden. Tanken ledde vidare till andra funderingar om mecenater och kultursponsring. Liksom kejsar Augustus hade Gustaf III sina fördelar, men han ställde också krav på sina skyddslingar – som att de skulle versifiera hans operor. Dessutom har det sina nackdelar när välgöraren plötsligt dör. Det svenska kulturlivets förfall ganska snabbt efter mars 1792.

Neddragningar inom kultursektorn är alltså ingen nyhet. Vi som hör till den grupp, som ibland kallats kulturarbetare, är numera så vana att vi ständigt känner oss mörbultade, ungefär som om vi dagligen trillat av hästen. Från Sverige erfar jag uppgivna suckar över kulturministerns olika utspel – som påståendet att det kulturjournalisternas fel att näringslivet sponsrar idrott hellre än kultur. Om vi kunde skriva mer lättfattligt skulle det visst inte se så ut. Själv tycker jag ju att kultursidan är betydligt begripligare än en ishockeymatch (jag säger inte bandy, för en gång gick jag på bandyfinalen).

Också den italienska kulturen ligger illa till. Det klagas lite här och var. I lördags tog demondirigenten Riccardo Muti till krafttag här på Romoperan. När publiken jublade över framförandet av ”Fångarnas kör” i Verdis Nabucco avbröt han föreställningen och frågade om publiken önskade en repris. Självklart ville de ha det – det är eggande kör som man gärna kör på repetera – och han uppmanade den fulltaliga publiken att sjunga med.

http://open.spotify.com/track/1lZZ6vSkW9X3kC8SLIQHkm

Just denna kör ses traditionellt (fast kanske inte helt riktigt) som det italienska enandets nationalsång. Verdi var mycket aktiv i kampen för ett enat Italien, och liksom många av hans verk innehåller Nabucco en protest mot Österrike. Lördagens allsång var en protest mot nedskärningarna inom kulturen, men också en hyllning av ”fosterlandets anda”. ”Jag vill inte att detta vackra land skall gå under”, sa Muti – och så sjöng man så det dånade, korister och publik tillsammans, medan flygblad i den italienska flaggans färger regnade från första raden. De lovordade Verdi, gamle president Napolitano (inte premiärminister Berlusconi) och förstås Muti själv.

Efter detta intermezzo – berättade La Repubblica i söndags – fortsatte operan till slut utan några vidare avbrott.

Jag undrar om någon svensk dirigent skulle komma på tanken att protestera på detta vis? I varje fall skulle det inte ske med sådana fosterländska ord. Det vore lite pinsamt och nästan politiskt inkorrekt. Svenska fosterländska operor är det ganska ont om, och Naumanns, Kellgrens och Gustaf III:s Gustaf Wasa ges inte längre särskilt ofta. Annars kunde man ju tänka sig att en fullsatt stockholmsopera skrålade ”Ädla skuggor, vördade fäder” till stöd för kulturen.

<”>a href=”http://open.spotify.com/track/41mr3FpgBYdp0QLLgHgu0e”>

Här i Italien blir man nu alltmer nationalistisk. Om två dagar – den 17 mars – firas Italiens enande. Det drar ihop sig, som Laokoon sa….

McBride renowned Kelly

http://vidaverdemobile.com

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd