I följetongen ”grönsaker jag gillar” har vi kommit till kronärtskockan. Det brukar höra till höstnjutningarna hemma att köpa varsin kronärtskocka, koka dem länge och väl och sedan gnaga loss det ätliga från varje blad innan man slutligen når ner till skatten och överraskningen: själva botten.

Här är det redan säsong, och det finns såväl ”carciofi” (kronärtskockor) som ”carciofini” (små kronärtskockor). Den mindre varianten brukar vi äta inlagda hemma, men då köps de i allmänhet färdiga.

Jag skäms att erkänna det, men första gången vi köpte kronärtskockor här trodde vi att de fungerade som svenska. Det tog inte lång tid att inse vårt misstag. Italienska kronärtskockor äter man nämligen rätt av. Den yttersta biten av bladen är oätlig och skärs bort innan man äter, men annars är det bara att kalasa. Inget småtuggande på bladroten här, inte. Till och med skaftet är gott.

Ellen Rydelius var självfallet kronärtskocksälskare. Vem hade kunnat tro annat om en sådan livsnjutare? I Rom på 8 dagar tar hon med läsaren på en restaurang i det gamla ghettot, Piperno a Monte Cenci. ”En elektrisk skylt i form av en jättekronärtskocka strålar som en ledfyr, så att vi finna vägen till den rätt undangömda trattorian, enkelt inredd som de flesta goda matställen i Rom.” Bland de många rätterna föreslår hon carciofi alla giudea:

Sedan ni hämtat er från den angenäma chocken över de judiska kronärtskockorna, som komma in frasiga och guldbruna, ätbara till sista smulan, och beställt portion numro två – ja, min fru, ni kan få receptet, jag har det, men det är ingen billig mat, man får ta bort hälften av skalen, och våra svenska skockor kunna inte tävla med Italiens – så kan jag äntligen få hålla mitt lilla föredrag om den intressanta trakt, där vi nu befinna oss.

Berättelsen om ghettot får dock vänta, ty just nu är grönsaker vårt ämne. Jag har ätit carciofi alla giudea tidigare och alltid tyckt det var gott. I söndags kväll begav vi oss till ghettot för att pröva dem på plats. En googling visar att Piperno fortfarande finns kvar, men har stängt söndag kväll. Istället hamnade vi på Nonna Betta, nära Oktavias portik. Kronärtskockorna var ljuvliga, knapriga som chips och alldeles möra i mitten. Till huvudrätt åt jag aubergine med parmesan, som utan överdrift smalt som smör i munnen. Jag uppskattar verkligen aubergine, men aldrig har de smakat så förut! Som avslutning tog vi varsin tårtbit. Alltsammans var mycket gott och värt att rekommendera. Trevlig betjäning, förståelse för allergier, en fullpoängare till toalett. Restaurangen var inte den billigaste vi varit på, men inte heller vansinnigt dyr. Vi vacklade ut, berusade av maten, och begav oss hem över Tiberön.