I morse vaknade jag tidigt. Jag är i Rom, och jag bor vid Piazza San Cosimato i Trastevere, där invånarna samlas på kvällen, där barn sparkar boll på torget och där man står utanför trattorian och tittar på storbilds-tv när Roma spelar i Champion’s League. Roma förlorade, men jublet när de gjorde sitt enda mål lyfte taket på huset. I natt stod några tonåringar utanför och pratade, och plötsligt började en av dem sjunga Barbara Ann – Ba-Ba-Ba- – dock föga melodiskt. Ungefär där somnade jag, och sedan vaknade jag när man började sätta upp marknaden på morgonen. Det var verkligen mycket tidigt.
Så här har torgen fungerat sedan antiken (bortsett från storbilds-tv:n), och det är svårt att inte känna kontinuiteten.
När jag väl vaknat tog jag fram datorn och skrev en bloggtext. Den handlar om en workshop på Finska institutet, i den vackra renässansvillan Villa Lante, och den följer här nedanför. Men första ett par ord om något annat:
Rom har 30 utländska institut och akademier. Alla nordiska länder utom Island är representerade här. Dessa ord skrivs på American Academy, som har ett utmärkt bibliotek. De utländska instituten är inte bara betydelsefulla för klassiska arkeologer och filologer, utan också för folk inom andra discipliner. Under mina många besök på Svenska institutet har jag mött historiker, litteraturforskare, moderna lingvister, etnologer, museologer, naturvetare, konstnärer – samt förstås många konsthistoriker, där det nästan är ett måste att tillbringa en tid i Rom. Det är också till institutet som guideboksprojetet Topos and Topography, där jag är verksam nu, är förlagt.
I regeringens budgetproposition för 2015 meddelas det att anslagen till de svenska medelhavsinstituten kommer att upphöra. Detta drabbar alltså inte enbart Rom, utan också Athen och Istanbul. Ett sådant beslut är mig obegripligt. I dessa dagar när internationalisering och förståelse mellan människor och kulturer är central verkar det korttänkt att stänga instituten – vilket rimligen är vad som måste ske om anslagen upphör. Det var för övrigt det greppet Gustaf Vasa använde för att stänga Uppsala universitet. Besparingar är säkert påkallade, men man måste kunna hitta en annan lösning.
Och här är texten jag skrev i morse:
Det är det där med lådan – ni vet, den man ska tänka utanför. Hur mycket man än talar om tvärvetenskap och gränsöverskridande tenderar man ändå att sitta kvar i sin lilla kartong, där man verkligen får sträcka på nacken för att se något utanför. Vårt guideboksprojekt är ju tvärvetenskapligt, vilket innbär att språkforskare, litteraturvetare, konstvetare och historiker samarbetar. Det är ju inte som om humanister och kvantfysiker skulle försöka förstå varandra, men skillnader finns ändå. Vår gemensamma nämnare är Rom, och ett par gånger varje år möts vi på Svenska institutet.
Igår kikade jag ännu lite mer utanför kartongkanten. Genom en medlem i projektets referensgrupp hade vi nämligen bjudits in på en endags workshop om de skandinaviska expeditionerna till Vatikanen, arrangerad av Svenskt Diplomatarium och Finska institutet i Rom. Säger man ”expedition” ser man (eller åtminstone jag) för sitt inre öga någon slags André eller Nansen, som utmattade släpar sig över Ponte S. Angelo för att utforska den fjärran Vatikanen. Riktigt så var det inte. Expeditionerna bestod av historiker och filologer, som 1919-1939 bedrev ett samnordiskt projekt där man gick igenom Vatikanarkivets samlingar och kopierade (eller åtminstone noterade) sådant som rörde Norden.
Några pionjärer hade berett mark redan under andra hälften av 1800-talet – faktiskt innan Vatikanarkivet hade öppnats för forskare. Ännu idag kallas det ju Archivio Segreto Vaticano – Vatikanens hemliga arkiv – och från mitt enda besök där minns jag att det var rätt krångligt att ta sig in ännu på 1990-talet. Det krävdes särskilt pass till Vatikanen, välliknande fotografier samt vältalig tunga. Särskilda problem hade vi med den tjänsteman som tilltalade oss på italienska och inte föreföll förstå vare sig engelska eller tyska. Däremot erbjöd han sig att istället tala latin. En återklang av besöket märks för övrigt i Den tionde sånggudinnan, en roman jag skrev innan jag egentligen visste särskilt mycket om Rom.I går fick jag alltså höra om arkivmaterial av ett slag, som jag aldrig ägnat mig åt. Här var det pergament och sigill, där till och med materialet i sigillets band hade symbolisk betydelse, och de tidigaste brev som diskuterades skrevs på 800-talet. Man fick också en känsla av att nordborna var rätt besvärliga och svårbemästrade sådär under tidig medeltid.
Vetenskapliga konferenser inger ofta en känsla av att befinna sig i en avskild trädgård, eller kanske i en sval loggia med milsvid utsikt. Så var det faktiskt denna gång. Denna workshop ägde rum på Villa Lante, en av de få bevarade romerska renässansvillorna – man skiljer nämligen på villa och palats, och en villa är lite mera lantlig och avslappnad. Här huserar Finska institutet i skön miljö – här finns fresker av Rafaels skola, här finns renässansstuckatur och senare tillägg i nyklassicism – och när jag nu säger ”senare” så är det sent 1700-tal jag menar. En inristad mening i putsen avslöjar att villan var byggd före Sacco di Roma 1527.
Och milsvid utsikt, det har man från Villa Lante, ty den ligger högst upp på Gianicolo. Som Ellen Rydelius säger (i ett tillägg, gjort 1954): ”På denna kulle ligger Roms skönaste studiehem, finska institutet i Villa Lante.” När man vandrar nere i Trastevere ser man villan sticka upp på kullens kant. Då kan man tänka på att det högst upp i huset bor forskare, studenter och konstnärer från Finland – och bli en liten, liten smula avundsjuk.