Här köptes saxen.
Under de här månaderna i Rom har jag gått och tänkt på järnhandlar Inom en omkrets på sådär 500 meter från där jag bor finns det nämligen minst fem järnhandlar – och då har jag inte räknat den som säljer rörmokeriutrustning och kranar. Bäst man kommer gående utmed gatan ligger där en Ferramenta.
Jag har varit inne i ett par av dem och köpt sånt man upptäcker att man saknar – som en sax. Den förvarades i en pappkartong (märkt med en sax, inte med ordet ”sax” utan en faktisk, fasttejpad sax) och befanns till belåtenhet. Mest används den till att klippa upp förpackningar, befria nyinköpta tröjor från tvättmärkning och rensa agrettin.
En sådan järnhandel är rätt lik sådana jag släpades in i som barn, där det såldes sextumsspik och annat som behövdes till föräldrarnas husbehovsbyggande, och som var rätt fascinerande. Jag brukade betrakta alla dessa hammare och tänger och undra över hur en sådan mängd av verktyg ens kunde behövas. Litegrann av samma känsla återupplever jag i dessa romerska ferramenta – och inför dessa romerska ferramenta.
Hur kan romarna behöva så många järnhandlar? Är förklaringen helt enkelt att de inte har Clas Ohlson?
]]>
Gatuarbeten i Trastevere
Riktigt så är det inte här i Rom, men det finns ställen där jag väjer utan att fundera. Så vet jag att det brukar vara mycket trafik utanför gränden och smiter därför tätt inpå de parkerade vesporna, liksom jag undviker den uppstickande gatsten, som jag snavade över i början. Där finns för övrigt en lägligt placerad papperskorg, som man kan hugga tag i så man inte faller. Det skulle nog göra rätt ont att smälla i de romerska gatstenarna.
Varning! Hål!
Det finns förstås asfalt i Rom, men mest på de större gatorna. I de mera pittoreska kvarteren är det gatsten – svarta, kvadratiska stenar, som kallas sampietrini (eller sanpietrini). Traditionen är viktig här, men jag är inte riktigt säker på om det beror på pietet eller slentrian. Sampietrini har använts som gatubeläggning sedan femtonhundratalet, men fick inte sitt namn förrän ett par hundra senare. De är inte bara betydligt snyggare än svensk gatsten utan har också fördelen att vatten lätt rinner av dem. Antagligen beror det på att de går på djupet och är spetsiga, vilket gör att de klarar stora påfrestningar. Nackdelen är dock det lätt blir ojämnheter och att de är hala när det regnar. Dessutom händer det rätt ofta att enstaka stenar saknas. I kvarteren Ponte, nära Piazza Navona, såg jag förra veckan två hål i gatan, där sampietrini saknades. Någon hade märkt ut det ena med ”Varning! Första hålet!” och det andra med ”Varning! Andra hålet!”
Piazza di Spagna strax efter huliganframfarten
Det var väl tur att inga gatstenar låg i vägen igår, när holländska fotbollshuliganer löpte amok vid Spanska trappan och uppe i Villa Borghese. De skulle kunna bli farliga tillhyggen.
Sten på sten – utställning på ett museum?
Vi backar från parken och håller oss på gatan. Stenläggningens hållbarhet motsägs av ständiga gatuarbeten – det kan förstås vara så att man lägger bredband eller ändrar elledningar, men ofta tycks det bara vara gatubeläggningen som åtgärdas. Här i Trastevere höll man på med gatuarbeten vid Piazza S. Calisto (mitt emot kultsunkbaren) redan när jag var i stan i oktober. Det enda som tycks ha hänt sen dess är att de upprivna gatstenarna lagts på hög och hägnats in. Inte är det någon liten hög, heller, och frågan är om inte ytterligare stenar kommit till från annat håll. I varje fall är den kvarterets stora skandal.
Något måste göras åt stenhögen!
Sådant kan man hantera på olika sätt. De senaste veckorna har en skylt suttit på stängslet. Den meddelar att detta är S. Calistomuseet, närmare bestämt installationen ”Sten på sten”. På väg till marknaden idag såg jag att en ny skylt kommit upp, där en boendegrupp protesterar mot denna skamfläck i stadsdelen. Oss emellan tycker jag nog att den humoristiska varianten är bättre.
Pasquino. Gammal är ändå äldst.
Romare kan vara roliga. Det händer gång på gång, inte bara genom anslag och plakat, utan också genom burdus skämtsamhet på barer och i affärer. Redan under renässansen dök ju de talande statyerna upp, som jag skrivit om förut. På den skulptur, som kallas Pasqunio och står vid Piazza Navonas sydvästra hörn, sätter folk fortfarande upp satiriska plakat, ibland till och med i versform. Förr slängde Pasquino och hans vänner – den jättelika flodguden Marforio och den inte särskilt småväxta Madama Lucrezia – käft om politik och andra saker, som man annars var rädd att dryfta offentligt. Så är det åtminstone inte vid vår stenhög. Jag väntar spänt på vad som ska hända – ska den försvinna, eller kommer nya plakat? Rapport kanske följer.
Länk till tidigare artikel om de talande statyerna: http://carinaburman.se/rom/?p=403
]]>
Men titta! Mängder av folk, som inte är turister. Utsikt från trappan till S. Maria in Aracoeli.
Jag kan inte riktigt vänja mig vid vinteråska. Åskväder är så intimt förknippade med ljusa sommarnätter och vistelse i sommarstugan, där man tappar upp vatten ifall elen skulle gå och ser till att alla elektroniska apparater är urdragna. En gång kom det en klotblixt ur telefonjacket, gjorde en sväng inne i storstugan och försvann upp genom skorstenen. Sådant väntar man sig inte i en gränd invid Tibern.
Morgonen därpå sken solen, och efter lunch insåg jag att detta inte var någon dag för jämförelser mellan texter eller skrivande över huvud taget. Det var en dag att gå ut.
Capitolium avstängt. Byggnaden i mitten är S. Maria in Aracoeli.
Redan för ganska länge sen började jag provgå dagsrutterna i Ellen Rydelius Rom på 8 dagar (1927), men så här i efterhand känns det som jag var dåligt systematiserad. Det märktes framför allt efter att jag guidat mina projektkolleger på Capitolium i höstas och begrep hur mycket en guidebok beordrar sin läsare i än den ena, än den andra riktningen. Så jag promenerade till Capitoliums fot, satte igång tidtagaruret och ägnade en stund åt att vandra fram och tillbaka efter Rydelius instruktioner medan jag simulerade att jag aldrig förr varit där. Dock hoppade jag även denna gång över Capitolinska museet – inte för att jag varit där många gånger, utan för att det var stängt (det var ju måndag). När jag för andra gången passerade piazzan på väg mot S. Maria in Aracoeli hörde jag oväsen vid kullens fot, visslingar och rop, men jag såg inget. Däremot var det avspärrat ned mot Forum Romanum.
När jag simulerat färdigt inne i kyrkan (som faktiskt är fin – jag kanske återkommer till den) och steg ut på trappavsatsen insåg jag att det verkligen hände något nedanför Capitolium. Jag gick nedför den branta trappan och konstaterade folksamling (mest män, av någon anledning) och poliser som blockerade den vanliga trappan till kullen. Eftersom min italiensklärare säger att jag ska ta alla tillfällen att prata italienska frågade jag en av poliserna vad som var på gång, men fick bara besked att kullen var stängd. Varför vet jag fortfarande inte. På Capitolium ligger ju den kommunala förvaltingen, så det verkade mindre troligt att det hade något med den nya presidenten att göra.
Italiensk flagga över Porta del Popolo
Idag på förmiddagen, däremot, var delar av Centro Storico avspärrat eftersom Sergio Mattarella skulle installeras i presidentämbetet. Just som jag kommit igenom Porta del Popolo hördes ett buller, som vida översteg människornas vid Capitolium, och ett antal stridsflygplan sköt fram över porten. Efter dem kom ett rökmoln i italienska flaggans färger.
Kapitäl i S. Maria in Cosmedin.
Och min provpromenad? Jo, den fortsatte nedåt ghettot, där jag låtsasbesökta den försvunna Piazza Montanara, titttade på Octavias portik och ”den lilla förfallna kyrkan S. Angelo in Pescheria”, som inte längre är förfallen, och som min Baedeker från 1909 uppgivet konstaterar har restaurerats åtskilliga gånger. Sedan fortsatte jag ner mot S. Maria in Cosmedin, där också Bocca della Verità finns. Rydelius skriver 1927:
Via Bocca della Verità för oss fram till en liten stilla plats, som ligger så fridfullt slumrande mellan en kristen kyrka och två hedniska tempel. Endast någon vinkärra, som skramlar fram på höga hjul, stör då och då tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden, där svartnade tritoner lyfta en barockfontäns marmorsnäcka mot höjden.
…tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden…
Idag går här en bred bilgata, byggd under Mussolinis tid (vilket jag berört då och då), och varken ”fridfull” eller ”stilla” är ord man skulle använda om platsen.
Jag gick in i S. Maria in Cosmedin, men struntade i att stoppa handen i Bocca della Verità (det stod ungefär 200 turister i kö), och konstaterade att det lönar sig att lusläsa guideböcker. Aldrig förr hade jag tänkt på att högaltaret ”utgöres av ett antikt badkar i röd granit” – men jo, det var helt klart, när man visste det. Däremot hade jag ofta beundrat de antika kolonnerna.
För Rydelius läsare var nu klockan över tolv, och lunchbordet stod ”färdigdukat helt nära på Pastarellaro”. Vi begav oss alltså gemensamt mot Trastevere, Rydelius, läsaren och jag, för att leta upp Via di S. Crisogono 33. Adressen ”ligger rätt undangömd och är litet svår att hitta”, konstaterar hon – och det har hon rätt i. Också jag, som gått omkring mycket i Trastevere, fick titta på kartan innan jag hittade gatan. Pastarellaro hade dock flyttat, men det fanns en hänvisning. Sen stängde jag tidtagaruret, som visade på en timme och femtiofem minuter. Också om man räknar med två timmar på Capitolinska museet är det en fullt realistisk tur. Grattis, Ellen Rydelius! Du fick väl godkänt på fredagens förmiddagstur!
]]>
En ung Ekberg
Nyss kom nyheten att Anita Ekberg är död. Minuten efter kom kärleksförklaringarna på sociala media. Hon är en av de där ikoniska, La Ekberg. Bara för några dagar sedan började vi prata om henne här på institutet – det var en middag som fortsatte långt in på natten, och någon i sällskapet berättade om sitt möte med henne och citerade henne, på bredaste skånska. Ikonen blev med ens så påtagligt mänsklig. Liksom många symboler är hon bara ihågkommen för en bråkdel av vad hon gjort.
Avspärrad Fontana di Trevi
I Rom är hon lika närvarande som Audrey Hepburn, men medan prinsessan på vift är oskuldsfullheten själv står La Ekberg för det farliga, det glamouröst förargelseväckande. Antingen man sett La Dolce Vita eller ej känner man till scenen, där hon och Marcello Mastroianni badar i Fontana di Trevi. Jag tror inte lusten att bada i fontäner var lika stor före den filmen. Idag händer det rätt vad det är att turister tar ett dopp i Fontana di Trevi. Kanske är det därför det alltid står poliser där.
Det bekanta badet
Den här vistelsen har jag inte varit där, men innan jag åker hem slänger jag förstås i mitt mynt. Vidskeplig är jag inte, men det vore ju dumt att chansa. Numera vet jag exakt vilket ställe där det går att ta sig ned till vattnet. Där kan man också stå en stund och njuta av Berninis konstverk – för Fontana di Trevi är mycket vacker, i all sin barocka absurditet. Under mina senast besök har för övrigt fontänen varit avstängd – det pågår uppenbarligen restaureringsarbete – så istället har jag singlat in slanten genom avspärrningarna. Det är ju nästan samma sak.
Fontana di Trevi ur annan vinkel
Idag är det svårt att se Fontana di Trevi utan att tänka på Ekbergs dopp. Det gjorde inte Ellen Rydelius, ty filmen kom först tre år efter hennes död. Det är lite synd, för jag tror att hon hade uppskattat den sortens upptåg.
Så här skriver hon:
Ja, det är gott för oss alla, som behöver lycka, att Rom finns till. Men för denna gång är uppbrottets stund inne, vi ställer oss med ryggen mot fontänen, kastar enligt urgammal sed vår slant, tributen åt Neptunus, över vänstra axeln i sjögudens bassäng och dricker ur hand av det svala vattnet, som strilar ned över klippblocket. Sedan går vi vår väg utan att blicka tillbaka.
Så kan man också beskriva en sorti.
]]>
Fiat 500 – ett exempel på Romromantik
Egentligen började tankekedjan med min första Italienvistelse som vuxen. Först var jag här med föräldrarna ett par gånger – en gång på bilsemester efter nian, en gång på den mångomtalade sistaminutensemestern till Rom – men våren 1984 tågluffade vi ner till Italien och hälsade på våra vänner Paolo och Francesca. Till skillnad från Dantes gestalter med samma namn var de inte ett par, men hade varit det. Han var (och är) romare, hon bodde i en by utanför Pisa. Huset tillhörde egentligen hennes föräldrar och kom att bli en fast punkt för oss i Italien. Senast bodde vi där 2001, när vi mycket äldre och betydligt fler.
Francesca körde en Fiat 500, och hon älskade innerligt denna ”cinquecento”. På en bild i fotoalbumet där hemma står hon bredvid bilen och strålar av stolthet och ägarlycka. Hennes 500 var svart och så liten att också korta flickor som vi fick vika ihop oss för att stiga in. När vi körde upp i de toskanska bergen fick den lämnas innan lutningen blev för brant eftersom den inte orkade med backarna. Tur då att italienska ungdomar åtminstone på den tiden rörde sig i gäng.
Vid nästa besök hade inte Francesca längre kvar bilen. Hennes storasyster hade krockat med sin 500, och även om allt gått bra hade föräldrarna fått en tankeställare om trafiksäkerhet och uppgraderat döttrarnas fordon (så som uppenbarligen medelklassens italienska föräldrar kunde göra på åttiotalet). Francesca hade fått en Fiat Panda, som var modern men ytterst enkel och (förmodade vi) egentligen särskilt säker. Den hängde med länge, men känslan var inte densamma.
Nyfikna tittar på Fiat på Piazza del Popolo
Rätt ofta ser man gamla 500 i Rom, och då blir jag lite nostalgisk. På hemväg från dagens eftermiddagspromenad passerade vi Piazza del Popolo, och där var det ”promozione” för den nya Fiat 500. Den var rätt söt, och betydligt rejälare än Francescas bil. Runt bilarna svärmade folk och verkade helt uppfyllda av bilens nostalgiska associationer. En reklamfilm, som utspelade sig i sådan by eller liten stad där jag en gång åkte vespa, visar hur en viagratablett studsar ner i tanken och ger den lilla bilen kraft. Filmen är utformad med en rejäl dos italiensk självironi, men bygger ändå vidare på den romantiserade bilden av Italien.
Det är lätt att bli Italienromantisk när man sedan vandrar hemåt i solnedgången och ser hur himlen blir rosa över Rom. Då kan man få för sig saker och börja minnas vespaturer och bilfärder för länge sedan. Därefter kan man gå hem och stoppa en vårkyckling i ugnen. Jag tänkte mig rosmarin, peperoncino, vitlök och citron, om ni nu vill veta det.
Och så kom jag på det – brevvännen hette Alessandro, och han var faktiskt rätt tråkig.
]]>
Rött under till nyår!
Vid lunchpaninon (bressaola och mozzarella) tittade vi i en tidning som låg framme. Där berättades det om att romarna klär sig i rött på nyår, eftersom den röda färgen ger tur under det kommande året. Sedan går tillbaks på antiken, sas det. En sökning på nätet har bekräftat detta (även om vissa källor också nämner kinesiskt inflytande). Inte sällan är det just underkläderna som är röda. Därav skyltningen. Man lär sig saker av promenader.
De här ger nog också tur.
Nyårsafton firades av den lilla skaran inbyggare på Svenska institutet med en mumsig måltid, som jag kanske återkommer till. Det är svårt att inte laga god mat i Italien. Vi tittade på fyrverkerierna från institutets tak, men vi kastade inte ut gamla förbrukade grejor genom fönstren – något som också är en italienskt sed. Antingen är vi för svenskt hämmade, eller också har vi helt enkelt inte dragit på oss några gamla prylar. Alla är vi ju här tillfälligt. Visa av vår nyvunna kunskap utrustade vi oss också med röda detaljer – i mitt fall en ful, röd kofta över festklänningen.
Paradorkester på Piazza del Popolo
På nyårsdagen gick vi en sväng genom staden, för jag hade fått lust att kliva upp på Capitolium – Roms hjärta – på årets första dag. Detta skedde, och lusten att kika in på Capitolinska museet betvingades raskt, ty det var stängt. All världens turister hade för övrigt gått man ur huse och trängdes kring kullen. Vi blev litet irriterade på trängseln, men efter en rask promenad förbi Pantheon (som alltid gör mig glad) blev humöret bättre, och framme vid Piazza del Popolo hörde vi plötsligt paradorkestrar. Torget visade sig fullt av dem. Där fanns t.o.m. pompomflickor. Det händer mycket på Piazza del Popolo, och inte sällan förläggs offentliga spektakel dit.
Jazz på Pincio
Vi tog den branta trappan upp till Pincio och möttes av helt annan musik – där spelade ett jazzband. Musikerna dansade runt och svängde med instrumenten, tonerna livade upp, och ännu roligare blev det av att bandet hade med sig dockor från Sesame Street. I bakgrunden syntes Peterskyrkan. En aning om ur det lät ges i det här klippet:
Clip #2
Gott nytt år, mina vänner!
]]>
En klassisk Befana
Trettonhelgen är viktig i Rom. Den kallas Befana. Ordet är en förvrängning av ”epifania”, men det är också namnet på en häxa som på trettondagsafton kommer med presenter till barnen. Förr (d.v.s. när mina jämnåriga var barn) var det den dagen barnen fick sina julklappar, men utländskt inflytande har nu infört presenter även på juldagen – säkert till åtminstone ungarnas glädje.
Även om gårdagens vandring skedde vid skrivbordet kunde Ellen Rydelius vara till hjälp. I den omarbetade upplagan av Rom på 8 dagar, Med Ellen Rydelius i Rom (1954) räknar hon upp romerska fester:
Befanafirande på Piazza Navona
5 januari. Epifania, ”Befana”. Vattnet välsignas i S. Atanasio enligt grekisk kult, på eftermiddagen i S. Andrea della Valle enligt latinsk kult. På kvällen och natten folklig fest och marknad på Piazza Navona, där det säljs leksaker och sötsaker under öronbedövande larm.
Marknaden på Piazza Navona börjar numera långt före trettondagen. För italienare från andra delar av landet är Befana i Rom en särskild begivenhet, och den inhemska turismen är stor. Kanske är jag mindre känslig än Rydelius – eller avtrubbad av för mycket högljudd rockmusik – men så illa tycker jag inte att larmet är. Rom är knappast någon tyst stad – och just när skriver detta gnisslar en spårvagn i närheten så det gör ont i kroppen. Marknaden på Piazza Navona saluför inte bara godis och ballonger, utan alla möjliga saker – horoskop, ekologiska produkter, kläder sydda av folk som sitter i fängelse. Mat är nog ändå viktigast. Vi är ju i Italien. Barn kan dessutom ta chansen att fotograferas i en rendragen släde med både jultomten och La Befana.
Befana, jultomten och renen
Piazza Navona är över huvud taget det ställe där folkliga händelser äger rum – inte bara förr, utan även idag. Det är där man ser commedia dell’arte under karnevalen, och fast torget ofta är fullt med turister är det där romare flanerar en stund efter middagen. Så tycker jag ett torg ska användas.
Och eftersom solen skiner idag tänker jag strax sätta fötter under mig och flanera ut i staden. Vilken dags itinerarium jag ägnar mig åt tänker jag dock inte avslöja.
]]>
Dylan Dog är ett italienskt fenomen. ”Nu när ni läser Dylan Dog är ni italienare på riktigt”, sa tidningsförsäljaren i vår by. Det var en överdrift, men dessa seriealbum är verkligen stora här i landet. I snitt kommer varje nummer (alltid på ungefär 100 sidor) ut i 140.000 exemplar. Det är rätt mycket. Nu fyller serien tjugofem år, men detektiven själv är evigt trettiotre och råkar alltid ut för nya, hisnande äventyr. Det handlar om övernaturligheter, och liksom andra serieklassiker (som Fantomen, vårt svenska husorgan) söker de samtidigt skapa spänning och infria förväntningar. Äventyren består nästan alltid av övernaturligheter. Djävlar, vampyrer, varulvar och allt ont som kan drivas upp ur människan psyke är vardagsmat för Dylan.
Som namnet antyder är inte Dylan Dog själv italienare. Han bor i London, har ett förflutet vid Scotland Yard men är numera sin egen arbetsgivare. Den engelska anknytningen blir ibland oavsiktligt lustig, eftersom upphovsmännen inte är helt bevandrade i det brittiska. Liksom alla stora detektiver har Dylan sina egenheter – han bygger ständigt på sitt modellfartyg, han vägrar att flyga, äter inte kött och dricker inte sprit men förälskar sig däremot i så gott som vartenda äventyr. Hans klädsel är lika konstant som superhjältarnas trikåer: svart kavaj, röd skjorta och ljusnötta jeans.
Alla detektiver har sin medhjälpare – eller side kick, som det heter på utrikiska. Sherlock Holmes har Doktor Watson, lord Peter har Bunter, Fantomen har Guran och Läderlappen har Robin. Dylan Dogs medhjälpare heter Groucho och ser lustigt nog ut exakt som Groucho Marx. Han excellerar i långsökta skämt, som ibland också är roliga. Dylan själv säger ständigt ”Giuda ballerino!”, ett kraftuttryck som jag inte hittat någon lämplig svensk översättning på. Hur som helst är det typiskt för honom.
Det är intressant med nya konstformer. Under arbetet med Fredrika Bremer skrev jag mycket om hur tveksam man ansåg den unga romanformen, och när jag sedan gav mig in på Gösta Ekman d.ä. märkte jag samma fenomen beträffande filmkonsten. Det nya är aldrig kulturellt renlärigt och måste därför bli inarbetat för att närma sig finkulturen.
För femtio år sedan – ja, ännu för tjugofem år sedan – sågs serietidningsläsning som fördummande. Den unge som hängde över en serietidning uppfattades som knappt läskunnig. Så är det inte längre. Därför törs jag berätta att det finns en likhet mellan maken och Umberto Eco – och då menar jag varken litteratur eller skägg. Båda är nämligen hängivna Dylan Dog-läsare, och Eco har sagt: ”Bibeln, Homeros och Dylan Dog kan jag läsa dagarna i ända.”
Med dessa ord stadfäste han också tidningens status som klassiker. Nu hyllas den i de stora tidningarna (jag har hämtat fakta från Corriere della Seras bilaga Sette, 28.4 2011). Det senaste numret av Dylan Dog vill också visa att detta visserligen är äventyr om män, men inte bara för män. Det heter Femmes fatales och är helt producerat av kvinnor.
]]>
Jag trodde nog att 150-årsfirandet skulle märkas mindre efter 17 mars, men det hänger fortfarande italienska flaggor överallt. Dessutom märks en ambition hos museerna att ägna även internationella utställningar åt italienska ämnen. På Galleria nazionale d’arte moderna (som ligger vid Villa Borghese, inte långt från Svenska Institutet) har man sedan februari en utställning om Dante Gabriel Rossetti, Edward Burne-Jones och myten om Italien i det viktorianska England.
Själv hyser jag en viss svaghet för prerafaeliterna. Jag brukar försöka se dem när jag är i Storbritannien, härom året såg jag en utställning om Millais på Tate och sedan förstås prerafaelitutställningen på Nationalmuseum i Stockholm. Lite inspirerad blev jag nog också av tv-serien Desperate Romantics, som gick i vintras – den uppvisade en behaglig blandning av lögn och sanning.
Så jag gick på utställningen – och jag blev lite besviken. Kanske låter jag som en gnällspik, men ofta tycker jag att konstutställningar har svårt att hålla sig till ämnet. Den här visade upp en ganska stor samling oljor, akvareller och skisser av de brittiska konstnärerna. De flesta var fantastiska. Det enda jag inte begrep var anknytningen till Italien. Till skillnad från svenska utställningar saknade den här förklarande texter, men hur jag och min konsthistoriskt bättre bevarade kamrat än slog ihop huvudena förblev vi lika frågande. Där fanns en stor uppsättning italienska konstnärer, som mestadels var betydligt senare, men de enda brittiska konstverk som hade italiensk anknytning var några målningar av Turner. Däremot fanns en del klassiska italienska målningar, däribland en underbar medeltida S. Stefano – med stenarna fast förankrade i huvudsvålen.
Slutsatsen är alltså: fantastiska målningar men oklara syften. Trots ovissheten om vad utställningen handlade om var vi alltså upprymda när vi lämnade den.
På vägen till marknaden passerar vi för övrigt Via Gabriele Rossetti i Monteverde. Hur han tagit sig in bland det italienska enandets kämpar häruppe vet jag inte, men en sak vet jag: det visar på viktorianska Englands påverkan på Italien. Men Rossetti var förstås halvitalienare, så kanske tar i för mycket igen.
Angeles area connection
Berlusconi skär ner kraftigt på de statliga skolorna. Argumentet är att lärarna är vänsterkrafter och alltså kommer att förvrida huvudet på ungdomarna. Befängt. Hoppet tycks istället vara att fler elever söker sig till de kyrkliga skolorna, där mer ordning och reda kanske förmodas råda.
Varje gång vi går ned till snabbköpet eller tar bussen mot stan passerar vid utbildningsministeriet, en svulstig vit byggnad som märkligt nog är prydd med fårskallar. Där utanför demonstreras det ofta. En dag var det sittstrejk över hela gatan, så bussen fick ta en omväg (det skrev jag om i en tidigare blogg), och en annan gång hade lågstadieklasser med lärare samlats på trappan för att protestera. Mammor och pappor slog på kastruller, småbarn skanderade – och eftersom det var i påskveckan demonstrerade till och med en kvinnlig Jesus med kors och ljusblårandig särk. 
Romarna verkar vara begivna på demonstrationer. Man demonstrerar vid parlamentet också, och vid ett tillfälle försiggick en sittstrejk utanför Palatinen. Kravallpoliser var inkallade, men alla verkade ta det rätt lugnt.
När barnen demonstrerade syntes inga kravallpoliser, men karabinjärerna var på plats med sin särskilda, bepansrade demonstrationsbil. Kanske fruktade de att någon åttaåring skulle storma ministeriet. Humöret hos demonstranterna var dock synnerligen gott, och då och då frigjorde sig några ungar för att leka en stund.
Kanske var det förresten en Montessoriskola som demonstrerade, för ett plakat nämnde pedagogikens internationella berömmelse och de italienska nedskärningarna. Nu slog det mig att pedagogiken uppkom här i Rom. Maria Montessori var den första kvinna som tog examen i medicin vid Romuniversitetet La Sapienza, och hennes Casa dei Bambini, där pedagogiken utvecklades, låg också här i stan.
Jag hyser viss förkärlek för Montessori. På den tiden när vi desperat letade efter dagis åt äldsta dottern läste jag in mig på diverse pedagogiker och fann att Montessori tilltalade mig mest. Den bygger på barnets egen lust att lära och erinrar lite om den fria forskarens sätt att arbeta.
]]>