Släkten har flyttat in. Inte alla på en gång, utan en efter en – människor vi bryr oss så mycket om, som förstås vill se hur vi har det i Rom och som vi gärna vill visa staden. Någon är en van romfarare, en annan har aldrig varit här förr. Det är underbart att ha dem här, men rutinerna förändras. Yttervärlden har trängt in i vårt klosterliv, och den senaste månaden har ägnats åt mer turistande och mindre bloggande än de föregående. Nu senast har vi åkt runt stan med en av de där öppna turistbussarna, vilket var bättre än jag fruktat. Man fick en fantastisk utsikt över stan, och dessutom snygg solbränna. Guidningen var frivillig och inspelad, och sällskapet drabbades istället av min egensinniga kringvisning. Nämnde jag att jag jobbade som guide under studenttiden? Vi hade bussguidningar i Uppsala också.

Min filosofi är att på resor och utflykter måste man äta så fort man har chansen. Det går åt mycket energi och man vet aldrig när man får mat härnäst. Detta praktiserar jag även i Rom. Vatten har jag alltid med mig (särskilt nu, när det kan bli tjugofem grader varmt) och frukt har förstås sina fördelar – men roligast är att stanna till på en bar och ta kaffe och cornetto.

Italienare fikar inte. I ett land där kaffe oftast intas stående vid baren känns det svenska mysfikat mycket främmande. Det finns paj, men den ser inte ut som i Sverige, och det finns muffins – en inlånad rätt, som uttalas på engelska /maffin:/ – men kanelbulle har jag inte ens försökt förklara. Detta innebär inte att Italien saknar sötsaker. Tvärtom. Under de här månaderna har jag upptäckt det italienska sötsaksförrådet och låtit mig förföras av det.

I början av Med Ellen Rydelius i Rom tar författarinnan läsaren i kragen och påbjuder ordning:

Och låt oss komma överens om att vara morgontidiga. Hur skall vi eljest kunna få essensen av Rom på 8 dagar? Redan vid åttatiden dricker vi vårt morgonkaffe, antingen det nu sker på pensionatet eller vid en bardisk. I senare fallet beställ en cappuccino con latte caldo och ät till den några briocher.

Man undrar lite hurdan en cappuccino utan varm mjölk skulle te sig…

Om man idag beställer en brioche på en bar får man i allmänhet en cornetto. Den är den vanligaste sötsaken och påminner till utseendet om den franska croissanten, men som smakar annorlunda. Alla italienska bakverk har en lätt smak av vanilj, och ibland ser man att de är pudrade med ett slags vaniljsocker, som inte har några som helst likheter med den svenska sorten. Cornetto betyder horn, och bakverket kan visa sig vara ett ymnighetshorn. Själv har jag blivit barnsligt förtjust i den som är fylld med vaniljkräm (crema) – ibland till och med överfylld.

Det finns andra sorters godsaker, förstås. Däribland den solfjäderformade ventaglio i bladdeg, danese (som ändå smakar annorlunda än wienerbröden någon annanstans), stelle, som är stjärnformade och har en lätt citronsmak, biscotti, som inte alltid är sådana man doppar i vin’ santo, utan som snarast är miniatyrversioner av större sötsaker. Vill man riktigt ge sig hän går man till sin pasticceria och handlar. Där har jag köpt sogni, drömmar, som består av mandel och citron och till smaken liknar det som Hiram kallar Saras tårta (mandelmassa med citronskal, har jag för mig), bakelser av skilda slag och små petit-chouxer, som påminde mig om sjuttiotalets efterrätter. Sicilianska cannoli går också att få ner. Är man ensam kvinna som köper en enda sak räknar expediten oftast med att man tänker äta den på språng, så man får den i en servett.

Så kunde jag fortsätta i evighet, men ni har nog förstått grundmeningen: Det finns goda sötsaker här, som kan intas tillsammans med en espresso eller cappuccino, antingen stående vid baren eller vid en trevlig uteservering. Den senare varianten kan ju lätt glida över i ett svenskt fika, om man är lagd åt det hållet och har ont i fötterna. Dock får man inte glömma att det oftast kostar mer – ibland till och med dubbelt så mycket. Från fall till fall får man sedan avgöra om vilan är värd sitt pris.