// you're reading...

Hela alltet

En Romresa från (bio)fåtöljen

Jag är inte i Rom. Det är vårdagjämning, jag sitter hemma vid skrivbordet i Uppsala och ser ut på nysnön, som föll i natt men som sakta smälter bort. På bordet är dock den romerska närvaron påtaglig. Här ligger ett par exemplar av Rom på 8 dagar – man måste ju jämföra upplagorna – två olika kartor, Rydelius självbiografi Leva randigt och mitt eget manuskript, fyllt med nedkrafsade anmärkningar i lila. För att riktigt få upp den romerska stämningen lyssnar jag på Respighis Fontane di Roma. Bortsett från utsikten är det väl egentligen inte så stor skillnad mot hur mitt skrivbord skulle se ut på Svenska institutet, eller för den skull på Via Calandrelli, den där våren då jag började bloggen.

Den här bilden har nästan inget med texten att göra - utom att den visar riktig vår, och möjligen att filmens huvudperson bor med utsikt över Colosseum (från andra hållet).

Den här bilden har nästan inget med texten att göra – utom att den visar riktig vår, och möjligen att filmens huvudperson bor med utsikt över Colosseum (från andra hållet).

Häromdagen såg jag Paolo Sorrentinos Den stora skönheten. Det var en mycket bra film – det tyckte alla i sällskapet, också den som inte var Romfantast – men den blev också en påminnelse om staden. Där fanns mängder av välkända miljöer, och en hel del av dem har jag faktiskt skrivit om tidigare – promenader utmed Tiberns kajer, S. Sabina, Kapitolinska museet och (faktiskt) den genomsunkiga favoritbaren S. Calisto.

Tillbringar man dagarna med att fundera över Romskildringar var det förstås också intressant att iaktta hur staden skildras i filmen. Huvudpersonen flanerar genom staden och registrerar dess människor och vyer, litegrann som en guidebok gör, om än med betydligt fler orgiastiska partyn. ”Turisterna är de enda verkliga romarna” sägs det vid ett tillfälle. ”Aha!” tänkte jag i min bänkrad. ”Det kanske man kan ta med i Rydeliusartikeln.”

Acqua Paola

Acqua Paola

Jag tänker inte leka filmkritiker. Egentligen är det en enda sak jag skulle vilja ta upp här. Filmen inleds nämligen på kullen Gianicolo, precis intill den stora fontänen Acqua Paola. Där har man utmärkt utsikt över Rom, och där stannar i filmen en turistgrupp, varefter kameran sveper ut över staden och in över fontänen. Men varför? frågar man sig. Varför börja där och inte med något känt monument, som Colosseum eller Peterskyrkan?

Vet ni vad: Det är från Gianicolo man ska betrakta Rom. Tänk er att vi står där och ser ut över staden, medan vattnet forsar fram i Acqua Paola. Det är ingen av de stillsamma fontänerna. Ellen Rydelius talar om ”bruset av en mäktig fontän”. Acqua Paola uppfördes 1613 av påven Paulus V som ett minne av hans restaurering av en av de antika akvedukterna. Vänder man ryggen mot fontänen ligger hela Rom framför en. Inte långt härifrån, vid Porta San Pancrazio, gick den allra äldsta vägen in i staden. Den kunskapen hittar man inte i vanliga guideböcker, och den har jag fått från min lärda kollega Anna Blennow i projektet Topos and Topography.

Utsikten från Gianicolo

Utsikten från Gianicolo

Mera allmänt känt är att alla äldre kartor ritades från Gianicolo – inte från just denna punkt, utan från utsiktsplatsen vid Garibaldistatyn, som ligger ännu högre. Som jag nyss sa: det är härifrån Rom ska betraktas. Nord-sydlig riktning på kartor är ett ganska nytt påfund, och kartbilden över Rom tecknades från femtonhundratalets mitt just så som staden syns från Gianicolo, med Vatikanen till vänster och Trastevere närmast betraktaren. Först med en karta från 1884 vred man på bilden, men fortfarande inte som vi tycker att staden ska betraktas, utan med de nybyggda stadsdelarna i förgrunden och Peterskyrkan högst upp, gömd i periferin. Inte ens när Ellen Rydelius 1938 lägger till en karta i sin guidebok är den vänd som vi vill ha den, utan Via Flaminia ligger längst ned, medan Medelhavet med simmande fiskar och segelbåtar utgör en rand i överkanten.

Änder i Acqua Paola

Änder i Acqua Paola

Som ni redan anat för också Ellen Rydelius läsaren upp på Gianicolo. Det sker redan under första dagens översiktstur i droska, och hon nämner flera av de sevärdheter, som jag tycker ni kan titta på när ni nu pustat er uppför kullen – kyrkan S. Pietro in Montorio, på den plats där man brukade hävda att aposteln Petrus korsfästes, och det ljuvliga lilla kapellet Tempietto Bramante strax intill. Fontänen förstås, och kanske minnesmärket över de fallna i kampen för Italiens enande. Sedan kan man fortsätta promenaden bort mot torget, titta på karusellen, ponnyridningen och bysterna av frihetshjältar, kanske ägna en stund åt kasperteatern om det råkar vara en söndag och om man så vill göra som Rydelius och fortsätta ända ned till Vatikanen.

Nu blev jag riktigt rydeliusk, eller hur? Jag lämnar er vid Acqua Paola, för jag behöver hoppa in på American Academys bibliotek här runt hörnet och kolla ett citat i amerikanskan Clara E. Laughlins So you’re going to Italy! And if I were going with you these are the things I’d invite you to do (1925) – en sentimental och pratig guidebok, som jag tycker rätt illa om. Kanske jag tar en espresso i deras bar som motgift.

Romkännaren Börje Magnusson visar Tempietto Bramante.

Romkännaren Börje Magnusson visar Tempietto Bramante.

Men där lurade jag nästan mig själv. Jag får väl gå ut i köket, helt enkelt. Just nu är jag inte i Rom, men det är klart att jag kommer tillbaka!

(Som ni kanske anar skrevs den här bloggen igår, men jag fick inte ut den. Jag gjorde annat, helt enkelt. Levde.

Om Roms fontäner och akvedukter kan man läsa i Maud Websters Roms vatten från antiken till idag (Lund, 2005), som skildrar staden från en ovanlig aspekt. För diskussionen om kartor har jag använt antologin Rome: Continuing Encounters between Past and Present, ed. Dorigen and Lesley Caldwell (London, 2011), uppsatser av Jessica Maier (1500-tal) och Terry Kirk (1800-tal).

buy steroids neo labs

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd