Problemet är att få tag i böcker. Böckerna jag hade med hemifrån tog snart slut. Ibland har jag lånat från den allmänna bokhyllan på Svenska institutet, och någon gång har jag köpt engelska böcker på antikvariat. I min lägenhet finns en hylla kvarlämnade böcker, men de består till förvånansvärt stor del av Liza Marklund på danska. Min italienska är inte nog bra för att jag ska klämma bok efter bok på det språket. Det finns en engelskspråkig bokhandel nära i Trastevere, men den verkar alltmer rikta in sig på turisten – och jag har redan läst alla de där böckerna om Rom.

Trappan till S. Maria in Aracoeli.

Jag är bokläsare – läsare av riktiga böcker i codexform – men trots allt är texten viktigare än formen. Då är det skönt att man kan ladda ner klassiker gratis från Litteraturbanken och ha dem till reds på sin läsplatta.

Därför satt jag här i Rom och läste Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg – där jag retade mig på synen på den medelålders kvinnan – och därför läste jag Selma Lagerlöfs Antikrists mirakler, som tilltalade mig betydligt mer.

Det är en romantisk skildring i ordets egentliga bemärkelse, som främst utspelar sig på Sicilien. Dock börjar berättelsen i Rom, när kejsar Augustus den första julnatten går upp på Capitolium för att offra och får en vision av Sibyllan, som berättar att här ska Krist och Antikrist härska. På den plats där visionen ägde rum byggdes så kyrkan Santa Maria in Aracoeli, och dit kom Kristusbilden Il Santo Bambino, som är gjord av olivträ från Oljeberget i Jersalem. Bilden ansågs ytterst helig och dyrkades av Roms befolkning. Ellen Rydelius berättar i förstaupplagan av Rom på 8 dagar om kapellt där den förvaras, vars ”väggar äro behängda med votivhjärtan av silver och andra tacksamhetsgåvor, och buntar av brev i glasskåpet vittna på ett rörande sätt om de botades tacksamhet. Kristusbarnet har sin egen vagn och köres ibland ut till svårt sjuka.”

Selma Lagerlöf

Det var länge en återkommande ceremoni bland svenskar i Rom att varje jul gå upp på Capitolium, anförda av kyrkoforskaren Erland Lagerlöf, som läste om Augustus syn ur Antikrists mirakler innan sällskapet gemensamt åt middag på en trattoria. Traditionen bröts först med Erland Lagerlöfs död förra året.

I Selma Lagerlöfs roman berättas det hur en engelsk dam drabbades av habegär efter Il Santo Bambino, och när hon inte fick köpa Jesusbilden stal hon den och ersatte den med en kopia. De båda skulpturerna skilde sig endast i ett enda: på den falska bildens krona stod orden ”Mitt rike är endast av denna världen.”

Heligheten visade sig dock starkare – den äkta Il Santo Bambino återvände till S. Maria in Aracoeli, och den falska kastades bort. Till sist hamnade den i en liten by på Sicilien, där en stor del av bokens handling äger rum och där bland annat svallande kärlek, stolthet och tappra rövare förekommer. En viktig faktor är behovet av järnväg i obygden, och där visar sig Jesusbilden vara till nytta – den börjar infria folks böner, och snart vallfärdar folk till bygden. Till skillnad från Il Santo Bambino är detta dock inte en bild av Kristus – den är Antikrist, och kanske är en järväg endast av denna världen.

Jag ska inte avslöja hur boken slutar. Det märkliga är att verklighetens Il Santo Bambino stals för tjugo år sedan och aldrig har återfunnits. En kopia står nu på dess plats. Jag har inte skärskådat dess krona, men jag har sett att folk fortfarande ber till den, lämnar lappar med böner och fortfarande skickar böner med brev från utlandet. Hur det är med bönhörelsen vet jag inte.

Men visst undrar man.

Den första barnförbjudna film jag såg var Leva och låta dö (man översatte titlar på den tiden). Jag var tretton och gick med pappa, och filmen gjorde ett outplånligt intryck på mig. Också senare, när min favorit-Bond blev Sean Connery, höll jag fast vid att den är en av de bästa Bondfilmerna.

Saker händer nedanför Pont Sisto

Bond fanns förstås där långt innan. Sextiotalets barn hade örnkoll på agent 007 (med rätt att döda), han fanns som tecknas serie och vi lyckligt lottade hade till och med Bondbilen som leksak. Den var alldeles silvrig och hade katapultstol, men var inte atomdriven som Läderlappsbilen. Filmerna var däremot strikt barnförbjudna. Att smita in som trettonåring var ett tecken på hur vuxen jag höll på att bli. När mina barn var små var Bondfilmerna istället främsta fredagsunderhållningen. Under en period gick filmerna på någon kanal vi hade och barnen somnade mestadels innan slutuppgörelsen. Själv somnade jag bara till Thunder Ball, där undervattenscenerna ohjälpligt får mig att slockna.

Just nu talar alla i Rom om James Bond. Inspelningen av den nya Bondfilmen pågår som bäst här, och tydligen ska några centrala scener äga rum på Lungotevere, strax nedanför mitt fönster. I februari stängde de av gatan första gången, tände jättelika orangefärgade strålkastare och gjorde natt till dag. Många nattpigga gick och tittade, och visst var det spännande med Hollywoodfilmning inpå knutarna. Något sådant har jag inte varit med om sedan de filmade Stieg Larsson i Uppsala – också det med Daniel Craig i huvudrollen. Han tenderar visst att vara där jag är, grabben.

”FINE”. Lagom till inspelningen vinschas ytterbiten ut och blir till ett hinder, som egentligen inte finns på Tiberkajen.

James Bond är i stan. Ponte Sisto är avspärrad.

Den där natten gick jag och la mig, men jag vaknade vid tvåtiden och kikade ut genom fönstret. Utanför var det ljust som på dagen. Det var fullt med folk på gatan, och alla pratade ihållande. En timme senare var jag uppe igen. Fortfarande fullt med folk, men knäpptyst. ”Nu händer något!” tänkte jag och stannade kvar ett par minuter tills ropen från sängen blev för starka. På väg in i sömnen hörde jag mullret från starka motorer ute på gatan och visste att nu hände något. Dagen därpå såg jag dem lasta in Bondbilen i en lastbil.

De har filmat en biljakt vid Forum Romanum (berättade min italiensklärare Ilaria, som vet allt) och sedan bortåt en vecka tillbaka filmar de på kajen här nedanför. Filmandet sker fortfarande nattetid med starka lampor, men trottoarerna är avspärrade och vakter håller koll på de förbipasserande även dagtid. En bajamaja finns där också åt Bond och hans vänner. Nere på kajen har de byggt upp ett stort stenhinder med texten ”Fine” (slut”), vilket vinschas undan på dagarna så att cyklister och joggare kommer förbi. Som jag kanske nämnt är kajerna ett sätt att snabbt ta sig fram genom staden.

Spectre heter filmen, och italienskan Monica Belucci (50) är Bondbrud. Det påstås att hon först trodde att hon erbjöds rollen som M efter Judi Dench. Jag tycker förresten att det är synd att M dog, oc dessutom anser jag att Daniel Craig är en bra Bond. Klart man måste se filmen.

Dock funderade jag på hur jag skulle få in Ellen Rydelius i detta, så hon inte blir bortglömd. Så vitt jag vet har hon inte sagt ett ljud om James Bond, även om böckerna kom under hennes livstid. Vad jag däremot vet är att hon gärna läste Dorothy Sayers och ibland drömde om en semester, då hon slapp hetsa omkring och sätta ihop guideböcker och istället fick ligga stilla vid havet och läsa om lord Peter några veckor. Så mycket bättre än Bondläsning.

Taket i S. Andrea della Valle

Som Oscar Wilde sa: Arbete fascinerar mig. Jag kan titta på det timvis. Antagligen var det också han som sa: ”Italien har 60 miljoner skådespelare. De sämsta av dem står på scen.”

Det är något berusande när man får till en bra formulering – så till den grad att orden kan gå en åt huvudet och få en att offra sanningen. Varför skulle italiensk teater vara sämre än annan? Förresten – här ska det vara opera.

Kanske låg Scarpias arbetsrum bakom något av dessa fönster? Fast var låg tortyrkammaren?

Också på aftoen upplevde vi nämligen en föreställning, denna gång en verklig sådan. Teatro dell’ Opera i Rom har en ny uppsättning av Tosca, och redan i januari bokade vi biljetter. Finns det någon opera man bör se i Rom måste det var just Tosca, detta passionerade stycke som i början av 1900-talet avfärdades som en ”shabby little shocker”, men som blivit en klassiker genom musiken och sin blandning av kärlek, politik och ond bråd död. Få operor har en så tydlig anknytning till specifika platser – som bekant börjar den i kyrkan S. Andrea della Valle, fortsätter i Palazzo Farnese och slutar på Castel S. Angelo. Redan för fyra år sedan skrev jag en blogg om vår vandring mellan platserna. Vad gäller opera är jag en enkel själ, som tycker om Mozart och Puccini, och för Tosca har jag en särskild känsla – inte minst efter den uppsättning som Uppsala Universitet gjorde 2008 i domkyrkan, universitetshuset och rikssalen på slottet. Det kan rekommenderas att sitta mitt i körerna i första aktens slut.

Castel Sant’ Angelo.

I förrgår tog vi en omväg till operan och passerade Castel S. Angelo, Palazzo Farnese och S. Andrea della Valle. Det blev alltså motsatt ordning mot i operan, men topografiskt passade det bäst så.

Teatro dell’ Opera (eller Teatro Costanzi) är en ståtlig byggnad, vars fasad restaurerades på femtiotalet men där inkråmet är svulstigt 1880-tal, fullt med guld och kristall. Vi satt i en loge för fyra, med egen tambur och rosa sammetstapet, som sett bättre dagar. Jag är svag för gamla teatrar. Loger var en särskild bonus – har man ägnat sitt liv åt sjuttontalet får de ett romantiskt skimmer, med alla sina möjligheter till intrig och kurtis. Dessutom var det lika viktigt att ses som att bli sedd. Så var det också på Teatro dell’ Opera.

Operan inifrån – loger hela vägen.

Uppsättningen var uppenbarligen inspirerad av den allra första uppsättningen av Tosca år 1900. Det innebar att den var fullkomligt ren och faktiskt utspelade sig i Rom år 1800 och inte i exempelvis ett kök eller en modern förort. Kreativa regilösningar kan få fram många nya aspekter av en pjäs, men ibland längtar jag efter att exempelvis se en Hamlet som faktiskt utspelar sig vid ett danskt renässanshov. Faktum är att jag inte kan erinra mig att jag gjort det, även om jag sett en hel del goda uppsättningar.

Denna Tosca var däremot så klassisk det gick. Titelrollen spelades av den ukrainska sångerskan Oksana Dyka, Cavaradossi sjöngs av Stefano La Colla och Donato Renzetti dirigerade. Scenografin visade just de platser den skulle, och kyrkan var sig förunderligt lik mot den vi besökt ett par timmar tidigare. Eftersom vi satt längst bak i vår loge såg vi ungefär 80% av scenen, men regissören hade varit hänsynsfull nog att placera alla arior mitt på scenen – det kändes nästan lite barockt. Dessutom såg vi orkesterdiket och noterade när en musiker försvann ut under andra akten. Grannen i stämman undrade vad som hände, varpå en av de andra gjorde den karakteristiska italienska gest som betydde ”han dricker”. Antagligen var det ett skämt – ett sätt att jävlas vänner emellan – men det var märkligt att se detta vardagsdrama parallellt med scenens dramatik. Och för den som undrar: den försvunne kom raskt tillbaka och spelade på som om ingenting hänt.

Jag i logen.

Publiken var också en upplevelse. När ljuset släckts – först i salongen, sen i logerna – började de ge luft åt sina åsikter. Så jublade de varje gång dirigenten kom in och ropade ”maestro!”, de applåderade länge efter arior och visade mycket tydligt att konsten är beroende av sin publik. Särskilt uppskattade de Cavaradossi. I sista akten, när han strax före avrättningen sjunger arian till livet (”E lucevan le stelle”), blev det blickstilla – och så bröt applåderna loss! Aldrig har jag hört en så lång applåd. Sångaren stannade upp, lyste upp – och så sa regisssören: ”Lo faccio!” – Jag gör det! – och tog om sången från början. Det är det som heter omstart i studentspex. I opera trodde jag inte det förekom, i varje fall inte på den här sidan år 1800.

Vi hörde publiken, och vi såg den också. Nere på parkett var man inriktad på att umgås under pauserna, så man promenerade runt och konverserade varandra, vinkade (bakvänt, som Ria Wägner) och pratade högljutt. Vid baren studerade vi de olika människorna och klädstilarna. Där fanns allt från smoking ner till jeans och fläckig t-tröja. De flesta äldre damer uppträdde i päls, företrädesvis från minkar och andra blanka djur, och rätt många av dessa damer var mindre än jag. Ett vackert par stod bredvid oss med en flaska champagne – han var en stilig engelsman, som klagade på hur han på public school tvingats titta på opera varje vecka och hatat det, men numera formligen älskade opera, hon var elegant, smal som en vidja och hade antagligen den dyraste klänning jag sett i levande livet. Djärvt skuren var den också. Det var uppenbart att de inte var gifta. Ett ungt par, som vi tog för tillresta studenter, promenerade omkring med nöjt utseende. Han var en av jeansgossarna, hon hade klänning och en fascinator i håret. Senare såg vi dem kyssas uppe på femte radens lyssnarplatser, kanske eldade av operans passioner. Till och med våra logegrannar blev ömma, och hon lade upp sina stövelklädda ben i hans knä.

Det var en upplevelserik dag, som började med stenar och slutade med sång. Vi lämnade taxiköerna bakom oss, gick till Via Nazionale och fångade en taxi där. Vår chaufför var inte ensam – han hade pappa med sig. Kanske fick han inte vara ensam ute så sent.

Trastevere, inte långt från S. Cecilia in Trastevere

Två tankar kommer tillbaks under denna läsning: ”Himmel, så länge sen det var – och jag var med” och ”halva den här boken hade inte funnits om de haft internet”. Dessutom handlar den om en artonårig flicka, som är jämnårig med mig. Jag vet mycket väl att jag varit arton – jag minns bitar av det året mycket väl – men det är svårt att inse hur annorlunda den världen var. Ändå kan jag (när jag så önskar) skrämma barnen med erinringar från sjuttiotalet, och dessutom från sjuttiotalets England, dit jag som tidigt övertygad anglofil gärna åkte. Det var långt innan jag blev italofil, även om jag redan varit i Rom.

S. Cecilia in Trastevere (ur konstig vinkel).

Nu har jag suttit och skrivit intensivt några dagar, och det har gått dagar utan att jag varit utanför Trastevere. Mest har jag gått ut för att handla eller ta en kaffe – jag höll på att säga att jag minns inte när jag senast gjorde en längre utflykt, men det var faktiskt i lördags, när jag följde Rydelius guidning genom Ostia Antica. Närheten till affärer, barer och restauranger är fantastisk. Rätt ofta äter jag lunch hemma, och så smiter jag ner för en snabb kaffe al banco på något ställe i närheten.

Häromdagen träffade jag människor som av och till bott i Trastevere sedan sjuttiotalet. Vi diskuterade hur stadsdelen förändrats och gentrifierats. Det proletära har givit plats för turister samt konstnärer och intellektuella – ofta utlänningar, som ibland bara bor här delar av året. Liksom hela Rom är Trastevere rätt tomt i andra hälften av januari. Vid mitt första besök i Rom 1978 varnades jag och föräldrarna)för Trastevere eftersom det var det skummaste, mest tjuvtäta men också mest pittoreska området i Rom. Pittoreskt är det fortfarande, men inte farligare än andra delar av Rom – snarare tvärtom, skulle jag vilja säga.

Gränd i Trastevere

Min bok om Ellen Rydelius har nu nått rätt långt – en förglimt fick man i en understreckare 27 februari – och jag har grävt mig ner på tidigare oanade djup. Ett sådant var just Trastevere – kanske för att jag har specialintressen åt det hållet. Jag insåg nämligen att Rydelius i första upplagan, 1927, plockar hit gästerna i förbigående för lunch och besök i S. Cecilia in Trastevere:

Trastevere, där vi nu befinna oss, har sin alldeles särskilda prägel med höga, nästan fönsterlösa murar utåt gatan, pittoreska gårdar med alla slags prång och utväxter och blomkrukor utefter de oregelbundna gårdarnas taklister. Målarna söka sig gärna hit, turisterna uppleta på sin höjd S. Maria in Trastevere eller S. Cecilias kyrka […].

”Carlo Modernas underbara marmorstaty av den heliga Cecilia”, skriver Rydelius.

Någon redogörelse för den förra kyrkan ges dock inte. Istället leds resenärer vidare på en drosktur upp till Aventinen. Trastevere var helt enkelt inte intressant.

Serrandorna målas

Elva år senare är avsnittet betydligt utökat. Uppenbarligen började trettiotalets turister intressera sig för området – kanske var det ett sätt att ”go slumming” – och ville studera annat än de två viktigaste kyrkorna. ”Trasteveres folk, som anser sig vara de renaste romarna, har haft sin egen diktare och sin egen konstnär”, meddelar Rydelius nu. Diktaren var förstås Giuseppe Belli, som skrev på romanesco, den svårbegripliga romerska dialekt som nu är ersatt av den aningen mer lättförståeliga romano, och konstnären var Pinelli, som enligt Rydelius söp ihjäl sig på trattorian La Cisterna. Efter den mera ingående omarbetningen 1954 får Trastevere ett helt eget avsnitt, där också Palazzo Corsini (där drottning Kristina levde och dog), Villa Farnesina och sevärdheterna längs promenadvägen till S. Maria in Trastevere behandlas.

Ännu idag har Trastevere kvar sin egen stämning. Den är lite annorlunda, lite kärvänlig, lite konstnärlig, lite alternativ. Min italiensklärarinna Ilaria, som är tvättäkta trasteverian, anser Piazza S. Cosimato vara stadsdelens kärna. Dit går jag då och då och köper grönsaker på marknaden och behandlas med stor hjärtlighet av försäljarna. ”Cara” är det vanliga tilltalsordet. Idag köpte jag för övrigt ett stort fång mimosa, som nu balanserar i en vas som jag verkligen hoppas inte läcker.

Trastevere är lite speciellt – trasteverianerna också

I söndags var det ekologisk marknad på Piazza S. Cosimato och folk sålde sylter, safter och guckor som de själva lagat. Det kändes lite som Fyristorg i Uppsala om lördagarna, där småodlare kan sälja sina produkter, men hade aningen högre hipsternivå. En skillnad var förstås att ungdomar höll på att måla de stängda butikernas serrandor med motiv från filmer, där Rom figurerar.

Solen skiner ute, och nu tror jag att jag ska springa ner till Checco er Carettiere och ta en kaffe. Både en krog och en bar ryms under namnet – den förra rekommenderas av Rydelius, den andra frekventerar jag så ofta att de börjat känna igen mig. Namnet är nämligen romanesco. Ordet ”er” är helt enkelt den bestämnda artikeln ”il”. Körkarlen Checco, med andra ord.

Porta Settimiana med uteserveringen t.v. (fotad i juni).

Gatukonst i Garbatella

Många samtal pågick vid bardisken, vissa ganska högljutt. Bredvid mig klagade exempelvis en chic amerikanska på sin redaktör, som inte ville ha hennes artikel om Roms gatukonst. En italienare i sällskapet försökte förgäves föra in samtalet på muralmålningarna i Lyon, och jag tyckte detta började bli intressant.

Utsmyckat hus, Garbatella

Muralmålning i Lyon

Riktig gatukonst finns det verkligen i Rom.Intressant och modern sådan förekommer i stadsdelen Garbatella, som är på väg att bli hipp. I Trastevere och Centro Storico hittar man ibland också gatukonst, om än inte så utarbetad.

Nu är det ju söndag, och i Rom är de flesta affärer stängda. Här råder det aldrig någon tvivel om ifall affärer är öppna eller inte. Man behöver inte provrycka i dörren, som i Sverige, för här drar man ner en slags järnjalusi när affären stänger.

Flicka på vägg utanför ett galleri i Centro storico – numera bakom glas.

Konst eller konstigt? Trastevere.

(Bilderna på serrandor är små och ligger under varandra. Klicka på dem så blir de större!)

Ännu osmyckad serranda

Graffitismyckad serranda

Serranda vid tatueringsställe

Serranda vid järn- och färgaffär

Serranda nära Vicolo del Atleta

Kvinnoporträtt (möjigen porträtt, i varje fall), Trastevere.

Neptuni gossar bakom byggnadsställning.

Inga slantar har dock slängts i Fontana di Trevi. Vi gick förbi en mulen eftermiddag, strax efter Anita Ekbergs död, och tittade på fontänen. Precis som i oktober var den under renovering, men till skillnad från då var där nästan folktomt. Ingen chans fanns heller att singla slantar över avspärrningarna. Tvärtom rådde strikt förbud mot sådant, och bestämda vakter såg till att förbudet efterlevdes.

Tritonen blåser fara och förbudsskylten syns tydligt.

Däremot fick man stanna upp framför fontänen och betrakta två filmstjärnesköna personer – på en skärm såg man nämligen scenen med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni i Fontana di Trevi. Det var nästan så man blev lite rörd av denna hedersbevisning på just detta ställe.

(Foto denna gång av Lars Burman)

En ung Ekberg

Nyss kom nyheten att Anita Ekberg är död. Minuten efter kom kärleksförklaringarna på sociala media. Hon är en av de där ikoniska, La Ekberg. Bara för några dagar sedan började vi prata om henne här på institutet – det var en middag som fortsatte långt in på natten, och någon i sällskapet berättade om sitt möte med henne och citerade henne, på bredaste skånska. Ikonen blev med ens så påtagligt mänsklig. Liksom många symboler är hon bara ihågkommen för en bråkdel av vad hon gjort.

Avspärrad Fontana di Trevi

I Rom är hon lika närvarande som Audrey Hepburn, men medan prinsessan på vift är oskuldsfullheten själv står La Ekberg för det farliga, det glamouröst förargelseväckande. Antingen man sett La Dolce Vita eller ej känner man till scenen, där hon och Marcello Mastroianni badar i Fontana di Trevi. Jag tror inte lusten att bada i fontäner var lika stor före den filmen. Idag händer det rätt vad det är att turister tar ett dopp i Fontana di Trevi. Kanske är det därför det alltid står poliser där.

Det bekanta badet

Den här vistelsen har jag inte varit där, men innan jag åker hem slänger jag förstås i mitt mynt. Vidskeplig är jag inte, men det vore ju dumt att chansa. Numera vet jag exakt vilket ställe där det går att ta sig ned till vattnet. Där kan man också stå en stund och njuta av Berninis konstverk – för Fontana di Trevi är mycket vacker, i all sin barocka absurditet. Under mina senast besök har för övrigt fontänen varit avstängd – det pågår uppenbarligen restaureringsarbete – så istället har jag singlat in slanten genom avspärrningarna. Det är ju nästan samma sak.

Fontana di Trevi ur annan vinkel

Idag är det svårt att se Fontana di Trevi utan att tänka på Ekbergs dopp. Det gjorde inte Ellen Rydelius, ty filmen kom först tre år efter hennes död. Det är lite synd, för jag tror att hon hade uppskattat den sortens upptåg.

Så här skriver hon:

Ja, det är gott för oss alla, som behöver lycka, att Rom finns till. Men för denna gång är uppbrottets stund inne, vi ställer oss med ryggen mot fontänen, kastar enligt urgammal sed vår slant, tributen åt Neptunus, över vänstra axeln i sjögudens bassäng och dricker ur hand av det svala vattnet, som strilar ned över klippblocket. Sedan går vi vår väg utan att blicka tillbaka.

Så kan man också beskriva en sorti.

Boken är en barndomsskildring, och framställningen av barnets föreställningsvärld skiljer sig inte mycket från andra liknande. Det märkvärdiga är omgivningen. Renata Wrede (1923-1998) var nämligen dotter till Axel Boëthius, arkeolog och den förste föreståndaren vid Svenska institutet i Rom, och hennes barndomsmiljö var institutets lokaler. I vuxen ålder blev hon konstnär.

Hennes Svenska institut var inte Ivar Tengboms nyklassicistiska byggnad i Villa Borghese, den där jag sparkade liv i Rombloggen i januari. Flickan Renate – som är i förskoleåldern – bor i ett förfallet palats, där grannen är en kardinal och där de viktigaste gestalterna egentligen inte är föräldrarna utan hushållerskan Ida, hennes man Alessandro och den föga rumsrena katten.

Ett lejon och svenska institutet. Omslag av Wrede själv.

Boken utspelar sig under höst, vinter och vår 1929-1930. Mussolini är en realitet, men inte lika viktig som utbudet på torget och flickans hälsa och föreställningsvärld. Under bokens gång blir katten skallig eftersom den sover på kaminröret, där det är varmt, men får på slutet päls igen. Först hade jag lite svårt Wredes staccatostil och fångades inte helt av barnets perspektiv – men jag vanns över. Inte bara av Renata, utan också av Romskildringen.

Det är inte mitt svenska institut som boken utspelar sig i, men studentmiljön känns ibland tidslös. För den topografiska anknytningen kan vi förstås luta oss mot Ellen Rydelius. I tredje upplagan av Rom på 8 dagar från 1931 stannar hon upp på väg nedför Via Merulana – strax före S. Maria Maggiore – och skriver:

Några kvarter innan vi närma oss kyrkan se vi till vänster ett ståtligt palats, Palazzo Field-Brancaccio, där markis Claes Lagergren, kammarherre hos påven, har sin bostad. Palatset är byggt på 1890-talet, och den stora parken, som hör till byggnaden, upptar en god del av det område, som fordom var Trajanus’ termer och dessförinnan Neros gyllene hus.

I den parken leker Renate, och nära termerna står hennes stenlejon. På lejonets rygg upplever hon sådana oändliga äventyr, som barn kan göra. Eftersom hon lever i klassisk omgivning hämtar hon bland annat det gyllene skinnet.

Men Rydelius fortsätter:

Svenska institutet, som, då detta skrives, genomgår sitt fjärde läsår, har här funnit ett vackert hem. Istituto svedese, som är avsett att mottaga skandinaviska arkeologer, vilka önska studera sitt ämne i Rom, är ett resultat av flera arkeologiintresserade svenskars och särskilt kronprins Gustav Adolfs strävanden. Dess ledare är professor Axel Boethius.

Särskilt för svenskarna inom skandinaviska Romkolonin är det en stor glädje, att Sverge hävdat sig genom institutets upprättande.

I Mitt romerska lejon mötte jag Rydelius Rom, sett genom ett litet barns ögon. Kanske fanns Rydelius själv bland de gäster, som ibland dök upp. I varje fall har jag nog läst böcker av de tafatta studenterna, som får skoskav under de långa arkeologiska vandringarna: ”Nej, nej, men vi har gått så mycket, sa en student, på ena foten har jag en blåsa från Forum och på andra ett sår efter Roms stadsmurar. Jag kallar dem för Forum och stadsmuren.”

Det här är inte Renatas stenlejon, utan ett ledset stenlejon vid SS Apostoli

Familjen följer med på exkursionerna, Renata pratar med fåraherdar och utgrävningsledare (och till och med Gustav V). Pappan tycker att de ”för ett mycket normalt nordiskt familjeliv”, men en läkare som blivit biten av frun (Madeleine, f. Björnberg) och fått höra Renatas äventyret med lejonet tycker att dessa svenskar är exotiska i överkant.

Familjen Boëthius värld är ganska annorlunda mot den värld jag möter när jag är i Rom – kanske särskilt på institutet – men visst finns likheter. Staden finns där, lika lockande som nu, och julmarknaden på Piazza Navona och matmarknaderna på torget känns inte så olika våra dagars.

I bokens slut lämnar familjen staden, och Renatas röst ersätts av lejonets, som samtalar med ett lodjur:

Lodjuret tänkte högt: Underligt, de blir sjuka och far bort, långt bort ibland. De blir friska därborta, men de är ändå alltid kvar här.
– Längtar de hit igen? frågade lejonet? – Du kan inte förstå det här, stenlejon, sa lodjuret, de blir främlingar i världen, ofta lyckliga främlingar. De har sitt skal, eller sin bacill. […] De släpar med sej sin snäcka överallt, alltid. De kan inte bli av med den. De har sitt Rom med sig, därför längtar de inte. Men när skalet blir för trångt, det händer, då måste de hit för att förstora sitt hus. Stenlejon, det förstår du inte.

”On revient toujours…” säger Ellen Rydelius. Man återvänder alltid till Rom. Och kanske är det så – eller kanske är det snarare så att vissa gör det, de som får denna bacill som lodjuret talar om.

Vissa bakterier är bra bakterier, det har man ju lärt sig. Och själv åker jag snart tillbaka till Rom.

Själv sitter jag just nu i en soffa i Värmland och har under den senaste stunden tänkt på en massa olika ting, som Tove Jansson (vars Sommarboken jag just läste ut), Selma Lagerlöf (på grund av landskapet) och Bjälbo kyrka i Östergötland, dit hela fem vägar bär från olika håll. De är dock betydligt mindre än vägarna mot Rom, vare sig vi tänker oss dem abstrakta eller som de vägar antiken byggde, t.ex. Via Aurelia, Via Flaminia och Via Appia.

Rom påverkar och inspirerar, och har gjort så i alla tider. Sjuttonhundratalets svenska skolpojke visste mer om antikens Rom än om Stockholm, och en gång i världen höll jag ett föredrag som hette ”Att bygga Rom vid Aura å”, där den antika världens påverkan på sjuttonhundratalets världsbild diskuterades. En del av innehållet dyker upp i Folk jag aldrig mött, och en viss avklang finns väl också i den understreckare jag i juni skrev om Horatius (http://www.svd.se/kultur/understrecket/i-doda-poeters-levande-sallskap_3657350.svd). För bildkonstnärer var den romerska konsten själva utgångspunkten, oavsett hur man sedan valde att följa den i sin egen konst.

I Filipstads gustavianska kyrka mötte jag igår en skulptur, som erinrade om Rom. Det var ”Sörjande kvinna med genius” av Johan Niclas Byström (1783-1848), ett verk där man sannerligen såg antiken silad genom artonhundratalet.

Byström var sin tids store klassicist, bodde i Rom under långliga tider och samlade skandinaver omkring sig. Han var jämgammal med Geijer och Tegnér och levde ungefär lika länge. I hemlandet var han omåttligt populär – liksom många andra konstnärer förstod han sig på att vända sig till sådana som hade pengar (särskilt kungahuset) – och han uppförde en ståtlig antikiserande villa på Djurgården. I Rom bodde han länge i Villa Malta bakom Trinità del Monte.

Utsikt från Pincio en januaridag 2011

Jag har köpt Villa Malta, som egentligen ej är någon villa, utan en rätt rymlig och bekväm boning, med 2:ne leende trädgårdar, som bära frukt och grönt året om. … Utsikten är den skönaste i Rom emedan jag ser hela Rom under mina ögon, och går jag upp i tornet hela Campagnan … och i lointain [fjärran] Frascati, Albano, Tivoli och hafvet.

Det Rom Byström såg var betydligt mindre än dagens Rom, och idag kan vi visserligen titta ut mot de blånande bergen i fjärran, men campagnan finns inte längre. Så sent som i början av nittonhundratalet hade Rom färre invånare än under antiken, men under seklets gång spred förorterna ut sig över campagnan. I bloggen om Tre Fontane i vintras berörde jag den, och jag märker att jag än en gång är på väg att citera samma passage ur Rydelius Rom på 8 dagar (1927). Vi struntar i den och låter Rydelius beskriva Pincio, den kulle där Byström bodde:

Under eftermiddagstimmarna, särskilt på sommaren då musiken spelar där uppe, är Pincio romarnas och turisternas promenadplats. Där stämmer de älskande sina kärleksmöten, och ibland, då kärleken sviks, söker den övergivne döden genom att kasta sig nedför den väldiga viadukten… Och sommar som vinter håller solen audiens för romare och främlingar strax innan den går till vila bakom S. Pietros kupol. Filer av ekipage står då och väntar, medan tysta skaror betraktar detta panorama, skildrat på tusen bilder och tusen vykort men dock överväldigande för den, som får se det i verkligheten. (Rydelius 1954, s. 83f.)

På Villa Malta höll Byström hov för gästande och Romboende skandinaver. Här umgicks de, och här arbetade de sida vid sida. Jag tycker om tanken att han bodde strax ovanför Spanska trappan, inte långt från dagens Svenska institut. Det finns ingen Byström mer, men svenskar fortsätter att samlas i närheten, arbeta nära inpå varandra samt diskutera konst och andra vittra och lärda ting.

Alla vägar bär från Rom, och på sin ålders höst beslöt sig Byström för att bosätta sig i Stockholm. Han blev dock alltmera skröplig, och Rom började åter locka. Då bar vägen åter dit. Där drabbades han omsider av ett slaganfall, och så blev han kvar. Han är begravd på Protestantiska kyrkogården, men hans konstverk finns i stora samlingar i många länder. Ett av dem står alltså i Filipstads kyrka.

Citatet från Byström är hämtat ur Annette Landen, ”Skulptören Johan Niklas Byström och Villa Malta i Rom”, Drömmen om Italien. Nordiska resenärer i Södern 1750-1870 , Nationalmusei utstälningskatalog nr 637 (Stockholm, 2004). Bilden på den gamle Byström är hämtad ur Värmlands i Uppsala. En nationshistorik (Karlstad, 1979).

(Om man ska vara petnoga så har den här texten legat till sig några dagar. Jag sitter inte längre i någon herrgårdssoffa utan hemma vid mitt skrivbord, vilket är mera praktiskt, men också mera prosaiskt.)

Den här bilden har nästan inget med texten att göra – utom att den visar riktig vår, och möjligen att filmens huvudperson bor med utsikt över Colosseum (från andra hållet).

Häromdagen såg jag Paolo Sorrentinos Den stora skönheten. Det var en mycket bra film – det tyckte alla i sällskapet, också den som inte var Romfantast – men den blev också en påminnelse om staden. Där fanns mängder av välkända miljöer, och en hel del av dem har jag faktiskt skrivit om tidigare – promenader utmed Tiberns kajer, S. Sabina, Kapitolinska museet och (faktiskt) den genomsunkiga favoritbaren S. Calisto.

Tillbringar man dagarna med att fundera över Romskildringar var det förstås också intressant att iaktta hur staden skildras i filmen. Huvudpersonen flanerar genom staden och registrerar dess människor och vyer, litegrann som en guidebok gör, om än med betydligt fler orgiastiska partyn. ”Turisterna är de enda verkliga romarna” sägs det vid ett tillfälle. ”Aha!” tänkte jag i min bänkrad. ”Det kanske man kan ta med i Rydeliusartikeln.”

Acqua Paola

Jag tänker inte leka filmkritiker. Egentligen är det en enda sak jag skulle vilja ta upp här. Filmen inleds nämligen på kullen Gianicolo, precis intill den stora fontänen Acqua Paola. Där har man utmärkt utsikt över Rom, och där stannar i filmen en turistgrupp, varefter kameran sveper ut över staden och in över fontänen. Men varför? frågar man sig. Varför börja där och inte med något känt monument, som Colosseum eller Peterskyrkan?

Vet ni vad: Det är från Gianicolo man ska betrakta Rom. Tänk er att vi står där och ser ut över staden, medan vattnet forsar fram i Acqua Paola. Det är ingen av de stillsamma fontänerna. Ellen Rydelius talar om ”bruset av en mäktig fontän”. Acqua Paola uppfördes 1613 av påven Paulus V som ett minne av hans restaurering av en av de antika akvedukterna. Vänder man ryggen mot fontänen ligger hela Rom framför en. Inte långt härifrån, vid Porta San Pancrazio, gick den allra äldsta vägen in i staden. Den kunskapen hittar man inte i vanliga guideböcker, och den har jag fått från min lärda kollega Anna Blennow i projektet Topos and Topography.

Utsikten från Gianicolo

Mera allmänt känt är att alla äldre kartor ritades från Gianicolo – inte från just denna punkt, utan från utsiktsplatsen vid Garibaldistatyn, som ligger ännu högre. Som jag nyss sa: det är härifrån Rom ska betraktas. Nord-sydlig riktning på kartor är ett ganska nytt påfund, och kartbilden över Rom tecknades från femtonhundratalets mitt just så som staden syns från Gianicolo, med Vatikanen till vänster och Trastevere närmast betraktaren. Först med en karta från 1884 vred man på bilden, men fortfarande inte som vi tycker att staden ska betraktas, utan med de nybyggda stadsdelarna i förgrunden och Peterskyrkan högst upp, gömd i periferin. Inte ens när Ellen Rydelius 1938 lägger till en karta i sin guidebok är den vänd som vi vill ha den, utan Via Flaminia ligger längst ned, medan Medelhavet med simmande fiskar och segelbåtar utgör en rand i överkanten.

Änder i Acqua Paola

Som ni redan anat för också Ellen Rydelius läsaren upp på Gianicolo. Det sker redan under första dagens översiktstur i droska, och hon nämner flera av de sevärdheter, som jag tycker ni kan titta på när ni nu pustat er uppför kullen – kyrkan S. Pietro in Montorio, på den plats där man brukade hävda att aposteln Petrus korsfästes, och det ljuvliga lilla kapellet Tempietto Bramante strax intill. Fontänen förstås, och kanske minnesmärket över de fallna i kampen för Italiens enande. Sedan kan man fortsätta promenaden bort mot torget, titta på karusellen, ponnyridningen och bysterna av frihetshjältar, kanske ägna en stund åt kasperteatern om det råkar vara en söndag och om man så vill göra som Rydelius och fortsätta ända ned till Vatikanen.

Nu blev jag riktigt rydeliusk, eller hur? Jag lämnar er vid Acqua Paola, för jag behöver hoppa in på American Academys bibliotek här runt hörnet och kolla ett citat i amerikanskan Clara E. Laughlins So you’re going to Italy! And if I were going with you these are the things I’d invite you to do (1925) – en sentimental och pratig guidebok, som jag tycker rätt illa om. Kanske jag tar en espresso i deras bar som motgift.

Romkännaren Börje Magnusson visar Tempietto Bramante.

Men där lurade jag nästan mig själv. Jag får väl gå ut i köket, helt enkelt. Just nu är jag inte i Rom, men det är klart att jag kommer tillbaka!

(Som ni kanske anar skrevs den här bloggen igår, men jag fick inte ut den. Jag gjorde annat, helt enkelt. Levde.

Om Roms fontäner och akvedukter kan man läsa i Maud Websters Roms vatten från antiken till idag (Lund, 2005), som skildrar staden från en ovanlig aspekt. För diskussionen om kartor har jag använt antologin Rome: Continuing Encounters between Past and Present, ed. Dorigen and Lesley Caldwell (London, 2011), uppsatser av Jessica Maier (1500-tal) och Terry Kirk (1800-tal).