// archives

Mest om mat

This category contains 32 posts

Två pizzerior i Trastevere

Längst bak i Med Ellen Rydelius i Rom finns ”liten köksitalienska”. Där räknas all möjlig sorts mat upp, och man för exempelvis veta: ”Agnelotti al sugo e burro – pasta i form av halvmånar, fyrkanter eller ringar med fyllnad, serverade med tomatsås och smör.” Om pizza nämns däremot inte ett ord. Jag har för mig att hon nämner rätten i sina memoarer, men Leva randigt har åkt hem till Uppsala med en god vän så jag kan inte kontrollera.

Pizza är gott. I mina tonår var den inte bara en fläkt från den stora världen utan också ett bevis på ökad självständighet. Man gick ut och käkade pizza med kompisarna istället för att äta kvällsmat med mamma och pappa. När pizzerian Fontana di Trevi öppnade i Norrköping var det en uppenbarelse, ty den hade riktiga italienska pizzor. Vid det laget hade jag nämligen varit i Italien och visste hur det skulle smaka.

Hemma frekventerar vi då och då vår lokala pizzeria tillsammans om barnen. Matutbudet är förstås viktigt, men delvis handlar det om desperation. Pizzerian är sättet att slippa laga mat när man inte orkar. Varje dag man inte köper pizza är en seger, heter ett av paret Berglins seriealbum. De har helt rätt.

Fast gott är det, särskilt i Italien. Häromdagen gick jag förbi La Renella (som jag nämnde i mitt allra första inlägg) och köpte en liten bit av samma pizza som då (spenat, mozzarella, parmesan och lite peperoncino) samt en liten bit potatispizza. För en svensk låter det absurt. Det är som om man skulle äta rispotatis eller pastaris. Italienarna ser potatis som en grönsak bland andra och tycker det är fullkomligt naturligt. Men det smakar utmärkt – det gjorde båda bitarna. Solen sken och jag satt i skuggan vid Trasteveres lilla museum (mycket lokalt inriktat) och kände mig fullt tillfreds med världen.

Första dagen förklarade jag att så mycket restaurangtips skulle det inte bli i den här bloggen. Så här sista dagen tycker jag ändå att jag borde berätta om mina favoritpizzerior. Båda ligger i Trastevere, båda har utmärkta pizzor, båda är mycket populära – men där slutar likheterna.

Dar Poeta ligger på Vicolo del Bologna, en av dessa typiska trasteverianska gränder som vindlar sig fullkomligt ologiskt genom gyttret. Och här kan vi tryggt citera Rydelius:

Trastevere – egentligen ”på andra sidan Tibern” – är en stadsdel, där det gamla, romantiska Rom ännu lever kvar. Husen är höga, ibland nästan fönsterlösa, här finns pittoreska gårdar med alla slags prång och utbyggnader utmed taklisterna. Och i de ruckliga kvarteren mellan Ponte Sisto och S. Maria möter man helt andra typer än på andra sidan floden, som omger stadsdelen på tre håll.

Just där – mellan Ponte Sisto och S. Maria – hittar man Dar Poeta. Stället har mysiga lokaler och uteservering i gränden. Pizzorna är mjuka och osttyngda. Första gången var jag där med de två yngsta barnen och förvånades då av deras röda bordsvin. Det smakade som någon sorts uppgraderad svart vinbärssaft, och sedan drömde jag länge om det. För mig blev det kvintessensen av de italienska bordsvinerna.

Under de här månaderna har vi provat olika sorters pizzor och alla är lika bra. Den oanande svensken bör dock tänka på att det både finns pizza bianca och pizza rossa – det är bara den senare som har tomatsås. Detta är dock inget man ska avskräckas av. Pizza bianca smakar också utmärkt, även om det var lite svårt att äta den där minimozzarella och körsbärstomater rullade omkring bland ruccolan. Smaken var det däremot inget fel på.

Förrätter kanske man inte behöver om man ska äta en hel pizza, men tillsammans med Ilaria delade vi tre stycken på ett fat blandad antipasti. Bra variation och stora mängder (möjligen för att vi hade en äkta romarinna med oss). Sonen åt nyligen Dar Poetas crème caramel. Han aldrig förr provat sådan och slukade den under andakt. Efteråt såg han upp med stora, hungriga tonårsögon.

”Vill du ha en till?” frågade vi. Det ville han, och han åt den också. Dock avstod han från en tredje.

För alla populära ställen i Rom gäller att man ska vara tidigt ute. Romarna äter sin middag vid åtta eller nio, men det är klokt att dyka upp redan vid sju. På Dar Poeta serverar glada flickor – vi har fått för oss att de är kusiner – och i dörren står en man i röd tröja med texten ”Hur många är ni?” Senast dök det upp ett sällskap på tretton personer, som faktiskt fick plats efter en stunds köande.

Dar Poeta är mysigt. Det kan inte sägas om Marmi vid Viale di Trastevere. Krogens namn betyder ”marmor”, och i folkmun kallas det ”Bårhuset”. Båda benämningarna syftar på borden i lokalen, som är försedda med marmorskiva. Stället är stort, alla servitörer är män i vit skjorta och fluga och två pizzabagare arbetar intensivt framför den vedeldade ugnen. En gång räknade vi till tjugotre pizzor som samtidigt i ugnen. Allt är mycket enkelt, men maten är fantastisk. Strax efter sju börjar kön ringla sig längs kvarteret. När uteserveringen är öppen lär stället servera 800 pizzor på en kväll.

På båda ställena går romarna, men kanske särskilt på Marmi. Det ser inte inbjudande ut med sitt vita ljus och sin neon, så den som söker det genuina går ofta förbi. Det är fel, för Marmi är verkligen genuint. Här ger sig romarna hän åt sin lust efter friterat. Man bör absolut smaka supplí al telefono, en tomatsmakande risboll med kärna av mozzarella. Om man skär den mitt i tu bli osten till långa trådar, som till en telefonlur – därav namnet. Man kan också äta baccalà (salt torsk), friterade zucchiniblommor och mycket annat.

Det friterade är dock bara förrätten. Sedan äter man deras stora, knapriga pizzor. Goda vänner säger att den med aubergine är godast. Själv kan jag inte bestämma mig. Prosciutto är också god, eller den med salsiccia och zucchiniblommor, eller capricciosan med kokt ägg, eller för den skulle calzonen, som man har ägg i här i Rom…

Gå dit! Mer säger jag inte. Till det ena stället eller båda.
Try keep headings

På en caupona i Cerveteri

Vad ska romresenären göra på sin enda utflyktsdag? Ellen Rydelius har många idéer. I Rom på 8 dagar är hon återhållsam och föreslår antingen Ostia eller Tivoli. Till Ostia har jag väl kommit tillräckligt (tre gånger till grävningarna och en till Lido), och till Tivoli tycks vi inte alls ta oss den här gången. Man ska alltid ha något kvar att se när man lämnar en stad.

Med Ellen Rydelius i Rom föreslår betydligt fler utflyktsmål. Ett är Cerveteri, som ligger ungefär tre mil nordväst om Rom. Kanske det framgått att jag snöat in på etruskerna. Inte nog med att jag läst Waltaris bok om Turms och varit ett par gånger på Villa Giulia, jag har också ägnat ett antal skuggiga eftermiddagar på Amerikanska Akademins bibliotek åt D.H. Lawrences Etruscan Places (1932) och flera vetenskapliga studier. Lawrence var rolig att läsa – han är entusiastisk på ett sätt som essäister sällan är idag, och även om han är ytterst subjektiv (bl.a. avskyr han romarna och älskar etruskerna) så är boken klart läsvärd. Sedan kanske man bör kontra med något mer sansat och modernt.

Så jag ville till Cerveteri, och kompisen ville detsamma. Första dagen hon var här gav vi oss alltså iväg för att frossa i etrusker och dessutom hinna prata av oss.

Vad gäller det praktiska följer jag inte Ellen Rydelius. ”Buss från Viale Castro Pretorio” var alltså en instruktion som jag negligerade. Vi hade köpt dagskort (€4), vilket är tillräckligt för regionala resor, och genom Rough Guide och sökningar på nätet hade jag kommit fram till att bussen avgick från tunnelbanestationen Lepanto. Det var fel. Numera går den från Cornelia, en station några hållplatser längre ut. Som vana resenärer hade vi förstås startat tidigt, men det hade ändå hunnit bli varmt när vi stod och väntade på bussen.

”En utfärd till Cerveteri förenar på ett underbart sätt naturupplevelser och konstintryck”, säger Rydelius. Det var helt klart. Bussen kom, vi lämnade Rom (förbi en del rätt fula förstäder) och for sedan genom ett böljande landskap av nästan toskansk prägel. Efter ungefär en timme var vi framme.

Jag antar att min läsare vet något om etruskerna, om inte annat att man vet rätt lite om dem. Man har nästan bara hittat gravar och tempel, och de inskriptioner som finns är så korta och ensartade att man knappt begriper deras språk. ”Den här grejen tillhör XX” förstår man och ”här vilar si och så, den och dens son” också, men någon etruskisk litteratur känner man inte till. De bodde i ett område mellan Rom och Toskana och hade sin storhetstid innan Rom blev stort.

Cerveteri är en håla. Redan D.H. Lawrence tyckte så. Dock är den en ganska söt liten håla, med medeltida torg och pittoreska gränder. Här finns två sammanbyggda kyrkor – en vitkalkad från 1950-talet och en grå stenkyrka från omkring år 1100, vilka förbinds med en båge. Den äldre kyrkan har ett intressant trätak med öppna takstolar (sa den som begrep något) och väderbitna kolonner som var (förlåt!) spolier. När vi först steg in i den nya kyrkan visade det sig vara begravning, men vi kom tillbaka senare. Redan första blicken hade nämligen avslöjat den gamla kyrkan innanför valvet. Man har väl sina lidelser.

Mitt emot kyrkan ligger museet, vilket enligt turistbroschyrerna ger en fullständigt bild av etruskiskt liv och kultur. Det var en överdrift. Där fanns sådant som inte skickats vidare till Villa Giulia, men något sade det ändå, och dessutom var museet inhyst i en vacker byggnad, där man kom ut på en avsats precis bredvid en klocka.

Nu ägnade vi oss inte enbart åt andliga njutningar i staden. Så fort bussen stannat gick vi till närmaste bar och tog kaffe och varsin cornetto (med choklad den här gången). Bar 2000 ägdes (ovanligt nog) av två unga kvinnor. Den hade också en lätt kvinnlig prägel och dessutom en sällsynt trevlig toalett.

Efter museet och kringvandringen i staden började vi leta efter en restaurang. Allt var stängt. Dagen därpå skulle staden påbörja ett tredagars firande av sitt skyddshelgon, ärkeängeln Mikael, och överallt höll man på att sätta upp äreportar och dekorationer. Sådana fester är fortfarande vanliga i italienska byar och småstäder – jag förmodar att de är som marten i Arvika. Cirkusen hade redan anlänt och körde runt och lockade med alligatorer och krokodiler.

Antagligen höll restaurangerna stängt för att personalen skulle vara utvilad inför firandet. Vi hittade många barer och några ställen som sålde pizza rustica, men ingen restaurang. Trattoria dei Cacciatori som Rydelius rekommenderar hade nyss gått i konkurs.

Det var tur att vi tagit den där cornetton, för vi irrade länge omkring och sa ”men runt det här hörnet”… Förgäves. Till sist kom vi in på Piazza A. Dante och blev varse några vaxdukstäckta långbord, som skuggades av ställningar med vassmattor. Vid ett bord satt fyra karlar och spelade kort och drack vin. De hade mycket trevligt och var av allt att döma inne på sin tredje liter den lunchen. En av dem hade en mobil som skrek som ett litet barn varje gång den ringde. Så långt bort från spelarna som möjligt satt ett italienskt par, som tydligen också var turister. De höjde alltså antalet turister vi mött till fem stycken (de tre andra var tyskar på museet).

Försiktigt gick vi närmare. En man ropade på oss inifrån ett rum.

”Det är gnocchi idag!”

Jag log mitt osäkraste leende. Nu såg vi att därinne satt ett tiotal människor, också de vid vaxdukstäckta långbord. En äldre kvinna höll en plastbunke med fetuccine.

”Qualcosa di mangiare?” försökte jag.

Mannen försökte igen med gnocchi, men rättades av kvinnan med plastbunken. ”Fettucine!” förklarade hon. Vi förstod att hon var kocken. Raskt beställde vi dagens rätt, mineralvatten och vitt vin och lade sedan beslag på det återstående, mellersta bordet. Husets katter kom fram och tittade på oss, men flyttade sig sedan till paret, som redan fått sin mat.
Snart kom vinet, gyllengult, grumligt och med klar karaktär av äppelcider. Antagligen var det mycket färskt. Sedan anlände pastan på engångstallrikar, och dessutom en halv limpa bröd med knaprig skorpa och segt innanmäte. Pastan var fantastisk. Jag tror att sugon (eller köttfärssåsen, eller bolognesen, eller vad man nu vill kalla den) var den godaste jag ätit under den här vistelsen. Den hade små bitar av morötter och stjälkselleri. Också jag har morötter och selleri (om än rot-) i min bolognese.

Vi hade lite roligt åt vårt val av krog – i den mån det var ett val. Jag erinrade mig att D.H. Lawrence hela tiden klagade på den italienska maten, vilket jag skrattat åt på mitt romerska bibliotek. För oss fanns ingen anledning att klaga. Kanske var det så här maten serverades på den enklare näringsställena i Ostia och Pompeji – visserligen inte på plasttallrikar, men utan elegans och utan annat krus än det vinet bjöds i.

Med det tog vi det mycket lugnt, för det var varmt även i Cerveteri. Sedan löste vi ut oss (€10 för två, vilket fick mig att säga något elakt om turistfällan i Neapel) och gick ut mot Banditaccia, där gravarna finns. Så kom vi ut på landsbygden – men vad vi såg där får vänta till en annan gång.
unspool reminiscences lace Nightwish One Direction

Rydelius, jag och min väninna far till Lido

Nedräkningen har börjat. Vi har inte lång tid kvar i Rom. Dagarna ägnas mer åt korrektur än åt kulturella äventyr, och även om vi fått nytt besök är nog åtminstone inte jag särskilt rolig.

Efter morgonpasset med korrekturläsning släppte jag jobbet och åkte till Ostia med väninnan. Det var hon som första gången tog med mig till utgrävningarna, men den här gången åkte vi två stationer längre och stannade i Lido di Ostia. I september förra året avslutade vi 2010 års badsäsong utanför Rom, så det kändes som en bra idé att inleda årets på samma ställe. Då tog vi en badbuss (nr 7, Mare) längre ut, men nu hittade vi inte bussen. Kanske var det för tidigt på säsongen. Därför stannade vi i Lido.

I Med Ellen Rydelius i Rom (1954) nämns Lido i förbigående, men i Rom på 8 dagar (1929) leder Rydelius läsaren vidare från ruiner till bad. Liksom vi tog hon pendeltåget:

Det dröjer inte många minuter, förrän vi stiga av i den mondäna badorten Ostia, som ser precis ut som alla andra badorter vid Tyrrhenska och Adriatiska havet. Vita hus, fyrkantiga som askar, ligga i det vita solljuset och blunda med gröna fönsterluckor, gatorna äro dammiga och heta, icke ett träd, knappast en buske. Alldeles vid la marina – stranden – långa badbaracker med verandor, däribland ett stabilimento, uppkallat efter sångaren Battistini, och röd- och vitrandiga parasoller, som sticka upp ur sanden som jätteblommor. Och utanför allt detta banala havet, det eviga, underbara…

Det havet kan man behöva, i all synnerhet om man som kompisen tillbringat vintern i Sverige och inte kunnat njuta av den långa romvåren. Tåget mot Ostia var också fullsatt med badsugna resenärer, och ruinälskarna var i klar minoritet.

Kanske ser Ostia ut just som alla badorter. Jag vet inte, för jag har inte sett så många. Vi blev riktigt förtjusta. Mycket snart hittade vi gågator och ett torg, som var grönt och behagligt. Badortskänslan erinrade om en annan tid. Folk flanerade på gatorna, en violinist spelade melankoliska sånger och vid utecaféerna satt folk och drack campari eller aperol medan de åt tilltugg, som serverades på eleganta brickor. Klockan var bara tolv, så det var inte dags för lunch än. Sedan fanns där förstås en liten politisk kampanj och ungar som spelade fotboll på torget.

Vi tog en smörgås och såg oss omkring. Där borta syntes havet och dessutom en badanrättning, som passade bra in i vår stämning. Det var nästan så vi önskade oss svala vita kläder och en liten clochehatt. Dit ställde vi kosan.

Båda upplagorna av Rydelius låg kvar hemma, men det var faktiskt Battistini vi hamnade på. Först efter hemkomsten begrep jag att stället var så gammalt och anrikt som vi hoppats. Mattia Battistini var för övrigt en på sin tid världsberömd romersk tenor som dog i november 1928.

I Italien betalar man ofta för att använda en strand. Battistini var dock gratis, men man kunde hyra parasoll, solstolar, hytter etc. Vi pungade upp €8 var för solstolar och ägnade de närmaste timmarna åt sol, sand, deckare, prat och bad. Där fanns en hel del människor (mest italienare, efter vad jag kunde bedöma), och dessutom fullt av försäljare som försökte sälja de mest märkliga saker. Ett par i solstolen bredvid köpte en pilbåge med pilar och koger.

Och så var det havet. Det frusade och kluckade och var just som man drömt om under kalla vinterdagar. En romersk flicka skrek att vattnet var så kallt, så kallt. Hon hade aldrig prövat en svensk sommarsjö. Själv badade jag två gånger och kom hem med trassligt hår och sandigt skinn.

Rydelius föreslår att man avslutar besöket med drinkar på verandan. Vi nöjde oss med varsin glass (om än stor) och åkte sedan hem. Sedan blev det vitt vin på hålet i väggen vid Piazza S. Cosimato och spaghetti carbonara följd av grillad mortadella på en liten restaurang som heter Da Vittorio. Den tycks vara ett familjeföretag liksom Bar Roma Libera, där vi tog espresso. Där hade familjen just satt sig ned för att äta när vi kom in, och sonen i huset tuggade fortfarande när han tog betalt.

På det stora hela blev detta en riktigt romersk dag. Och nu är det bara en vecka kvar…
existed reproposed literal Download Free Web

click

Inte utan mitt märgben!

Nu svänger jag till det lite i rubriken igen. Jag är uppvuxen på rejäl svensk husmanskost. Mamma har många bravurnummer (som köttbullarna), men min favorit är köttsoppan. Den ska göras på märgben, får sedan extra kött (ett modernt lyxtillägg) och en rad grönsaker, däribland potatis, rotselleri, morötter och purjolök, kryddas med lagerblad samt kryddpeppar och serveras med klimp, som har svag smak av bittermandel. En sådan soppa gör människan glad en kall vinterdag.

Italienarna har inte mammas köttsoppa, men här finns många rätter som utgår från samma slags filosofi. Tag en köttbit med mycket ben, koka den länge, smaksätt och servera. Resultatet blir lika varmt och hjärtligt som soppan.

Vårt kök här är ovanligt välutrustat för att vara ett hyreskök, men långkok klarar vi inte av. Hemma är jag rätt förtjust i grytor, och under vinterhalvåret lagar jag gärna gulasch, boeuf bourguignon eller den indiska dum gosht. Här äter vi sådant på restaurang. Särskilt gärna äter jag osso bucco, som i princip består av kalvlägg som fått koka länge i tomatsås. Eftersom bra kalv är svår att få tag på i Sverige brukar jag göra osso bucco på lamm, men den italienska överträffar allt. Köttet är så mört att det faller i bitar. Såsen suger man upp med detta fantastiska italienska bröd. Ingen potatis här, inte. På den restaurang där jag senast åt osso bucco (den på bilden) fanns för övrigt något som påminde om den potatiskappe vi har i källaren – fast den innehöll bröd. Mmm.

Det finns ju andra långkok. Antagligen fick jag oxsvanssoppa som liten – åtminstone i skolan – men själv har jag aldrig lagat sådant. Vid flera tillfällen i Rom har jag sett pasta med oxsvans på menyn, och häromdagen tog jag in det. Det var lite som spaghetti bolognese, fast köttet satt fast på benet. Runt omkring fanns outsägligt mustig tomatsås. Långt från svensk krog- och kokbokspasta, men mycket genuin.

Man blir ju lite inspirerad. Kanske kunde man blanda ihop svensk husmanskost och italiensk? Det kanske händer intressanta saker i Burmans kök framåt hösten. Jag kommer att tänka på Ellen Rydelius kokbok Billiga dagar i italienskt kök. Tokiga dagar i burmanskt kök. Jo, det låter något, det.

buffalo web design company
naples ecommerce web design

Bar S. Calisto

Min förläggare var i Rom i april. Självklart gick vi ut och slummade.

Jag känner att båda meningarna kräver förklaring. Ibland beskriver jag förhållandet mellan författare och förläggare som ett resonemangsparti, om än på ett helt andligt plan – man paras ihop med någon, och så får man fram bok efter bok tillsammans. Om jag inte räknar fel är vi nu inne på bok 11 (eller 12, om man räknar en julbok), som vi diskuterade när han kom till Rom på semester. Det handlar alltså om Djävulspakten, biografin över Gösta Ekman d.ä., som nu befinner sig på korrekturstadiet. När jag inte försöker njuta av mina sista veckor i Rom sitter jag med bildtexter eller korrektur. Det kommer att bli en kanonsnygg bok.

Bland de böcker jag givit ut på Bonniers finns biografin över Fredrika Bremer och de tre deckarna om Euthanasia Bondeson. Det var i samband med Bremer som jag kom i kontakt med artonhundratalets slumturism. När livet i Londons överlastade salonger blev för trist kunde man ”go slumming”, nämligen ta en sväng till East End och titta på fattigdomen. Fredrika Bremer gjorde det i socialt syfte (och skrev sin radikalaste bok om förhållandena i England), medan henne fiktiva författarkollega Euthanasia förstås genast hamnade i äventyr. Sådan är hon ju. Sedan blev det äventyrligare än hon tänkt sig – men det är ju en annan historia.

Första gången jag kom till Trastevere – sommaren 1978 – var detta skumma kvarter, som man varnades för. Här fans vanliga arbetare, men också kriminella gäng. Eftersom trakten redan då hade stadens bästa restauranger hittade ändå många turister hit, och en hel del råkade ut för ficktjuvar och väskryckare – de senare ofta på vespa. En tant i vårt sällskap blev väskryckt, och vi suckade över idiotin i att bege sig till Trastevere överlastad med guldsmycken. (Lugn, bakgrunden är snart klar!) Sedan började Trastevere gentrifieras – först kom konstnärer och utlänningar (däribland många amerikaner), och sedan blev det plötsligt chic att bo här. Idag har området en lätt intellektuell, konstnärlig prägel – lite Söder i Stockholm, fast med sämre underhållna fasader.

I det gamla Trastevere fanns barer, som drog till sig både konstnärer och stadsdelens vanliga befolkning. En enda av dessa finns kvar – Bar S. Calisto. Jag har redan nämnt namnet och utlovat förklaring. Det var dit jag tog med förläggaren. Det är det som jag skämtsamt kallar ”att slumma”.

Rom är fullt av barer. Där finns ljusa, trevliga barer, som Roma Libera, eller Gli Archi, som ligger strax utanför stadsmuren. Där finns sådana för folk som bor i kvarteret, som Bar Glorioso eller den där i hörnet vid Vicolo del Bologna, där maken och jag lunchade hans första dag i Rom. Det finns pasticcerior, som har mängder av cornetti och andra godsaker, som den vid Piazza S. Cosimato eller de två på Via Carini i Monteverde. Till alla dessa ställen går vi ibland och tar en kopp kaffe, en cornetto, en smörgås, ett glas vin. Men det finns bara en enda Bar S. Calisto.

Den har inget insmickrande över sig. Den verkar smutsig, har fula plaststolar och nötta bord med ölreklam. Det påstås att den har världens godaste glass, men jag har inte vågat äta den. Hygiennivån tycks inte vara den högsta. Tv:n står alltid på, och det är alltid sport. Laziosupportrar göre sig inte besvär – det är en uttalad romanistabar, full med memorabilia och t.o.m. en affisch på Svennis, som tränade laget en gång i världen (inte lika minnesvärt som Liedholm, efter vad jag förstått).

Och ändå är Bar S. Calisto fullkomligt underbar. Vi tar med nästan alla dit. Barnen älskar den. Vänner älskar den. Svärmor var möjligen lite tveksam. Mamma kom aldrig dit, av någon anledning. Och ja – min förläggare tyckte också om den. Vi var rörande ense om att detta var något alldeles särskilt.

Calisto är den sista överlevande konstnärsbaren. Alla går dit. Nej. Det var fel. Med tanke på att den ligger tio meter från Piazza S. Maria in Trastevere är den befriande tom på turister. Den är inte ett sådant ställe man går in på om man inte fått det rekommenderat och insett att det är mindre ruskigt än det ser ut. Kaffet är bra – vi dricker gärna en Amaro di Capo till, eftersom det ska vara bra efter en rejäl måltid – och det är mycket billigt. Vad sägs om två småflaskor prosecco för sammanlagt € 5,40?

Klientelet är synnerligen blandat. Här sitter studenter och intellektuella. Hit går folk från de utländska institut och akademier som ligger uppe på Gianicolo. Hit kommer också de uteliggare, som annars sitter i porten till kyrkan S. Calisto tvärs över gränden. De kommer in, tar ett dricksglas vin och sitter ibland en stund på uteserveringen. En inneservering finns, men den är nästan alltid tom – här sitter man ute året runt. Toaletten har sågspån på golvet och saknar lås, men folk väntar artigt på sin tur.
Efter första besöket beskrev vi stället som Pär Rådström mäter VDala-puben, en studentpub som på vår tid drog till sig Uppsalas småintellektuella och halvradikala. Rådström hade definitivt kunnat göra något av Calisto. Antagligen fanns baren när han var i Rom (om han nu var i Rom – jag har åtminstone för mig att han var i södra Italien), och antagligen såg den ungefär likadan ut. Där bakom soptunnorna sitter folk och diskuterar viktiga saker. En gång tog en yngling fram sin gitarr och spelade outsägligt vacker flamenco. Vid bordet bredvid försökte en gosse läsa anatomi, trots att skymningen redan fallit. En bit bort sitter en väderbiten man med skäggstubb och ovårdad klädsel. Det är svårt att avgöra om han är en av uteliggarna eller professor i filosofi.

Och så blir det natt. Roms gula lyktor sprider sitt sken, och har vi fått tag på ett bord sitter vi där alldeles för länge, just för att Calisto är så mycket Rom. Runt hörnet ligger en av stadens sköna piazzor, men vi ser den inte. Däremot hör vi ljudet därifrån, vi hör paraplyförsäljarna och gatumusikanterna och ljudet av kyrkklockor. Inifrån baren hörs slamret av porslin, som är värre än någon annanstans, och så vrålet när det blir mål.

När jag sitter vid mitt skrivbord i Uppsala och allt är vardag och plikt kommer Calisto att höra till det jag minns från Rom. Och ändå är den inte ett dugg vacker.

Lyckans ost

Har jag skrivit om ost? När jag söker på bloggen får jag 48 träffar, men det kan ju handla om Ostia (som jag onekligen nämnt ett par gånger) eller att jag angivit väderstreck (”gå mot nordost från Nuovo Sacher uppför den långa trappan…). I vilket fall kan jag inte ha skrivit tillräckligt om ost – och absolut inte om osten.

Ost älskar mig.

Jag älskar ost, och det är en besvarad kärlek. Sådant ska man vara glad för. Alla länder jag bott i har haft sina fördelar ostledes – en cheddar eller dubbelgloucester eller stilton är exempelvis inte så dumt – men Italien slår dem alla. Så är det alltid när vi talar om mat: Italien vinner. Ellen Rydelius instämmer förstås:

Av ostar kan Italien uppvisa en rad, som måste imponera på nordiska läckergommar, från ricotta, den vita färskosten, som ätes med socker och marsala eller konjak, eller mascarpone, som serveras med socker och kanel, till den grön- och vitskiftande starka gorgonzolan. Här finns också den milda, gulaktiga bel paese, som ni såsom alla nykomna troligen äter nästan varje dag den första tiden, pecorino, getosten, som är den enda campagnaosteriorna brukar bjuda på och som vi i regel föraktar, parmigiano, som används riven på makaronin eller risotton, och många andra ostar i tygpungar, träaskar och snören i delikatesshandlarens dörröppning.

Vi känner väl alla till bel paese och gorgonzola – om inte annat för att vi ätit dem på ”italienska byfféer” vid studentfestligheter och femtioårsbjudningar. Parmesan (parmigiano) har alla på pastan idag. Ricotta har jag redan hetsat upp mig över. Men de andra…

Som pecorino. Under våren i Pisa för nitton år sedan rusade äldsta dottern (3) genom lägenheten och ropade: ”Jag drömmer om pecorino!” Det kan man med all rätt göra – förlåt Ellen Rydelius, men pecorino är fantastiskt god. Dessutom är den gjord på mjölk från får (pecora), inte get. Det finns en mjukare, mildare toskansk variant och en saltare, smuligare romersk, som påminner om parmesan. På en äkta spaghetti carbonara ska man ha riven pecorino – det har jag lärt mig av Barbro Santillo Frizells bok Pastorala landskap (2006) – för det är inte bara mer äkta utan också mycket godare. Men ska pecorinon ätas i bare föredrar jag den toskanska varianten. Om den är lite lagrad gör den sig utmärkt tillsammans med den bästa gröna olivoljan och lite svartpeppar.

Pecorino är vår vardagsost nu, tillsammans med caciottan. Nu äter vi sällan ostsmörgås, men det blir gärna en bit ost efter maten. Det känns riktigt – och så är det ju så gott. Caciotta är ofta (men inte alltid) gjord på komjölk. Den kan vara mild eller smakrik, beroende på hur länge den lagrats. Till smaken är den lite syrlig och passar bra efter en italiensk måltid.

Ostarna som hänger i snören är antagligen scamorza eller provolone, båda goda. Scamorzan är ofta rökt och har då en lätt smak av falukorv.

Men så har vi osten. Ibland hör man – och ibland skriver jag själv, för den delen – hur folk känner när de träffar Den Rätte. Så är det med denna ost. Vi har nu mött en av de godaste ostar vi ätit: Cacio occhiato di Avellino.

Vi har nämligen hittat en ny osthandlare. Detta är en entusiastisk man, helt efter mitt tycke, som stod och kramade något stort, som vi inte riktigt kunde identifiera. När vi började fråga om maten blev han (som alla handlare på marknaden) förtjust och tillmötesgående.

”En ost”, sa vi. ”Något intressant.”

”Den här!” sa han.

Vi hade undrat vad det var han stod och kramade. Det var Osten själv, denna cacio occhiato som kommer från Avellino. Varje ost väger tjugofem kilo och lagras i arton månader. I famnen höll han ungefär en tredjedels ost. Skalet var hårt som gammalt läder, men inuti var den mjuk och saftig. Han fick byta kniv för att ta sig in, men så bjöd han oss att smaka. Mmm… gudomlig. Första smaken är mild, men sedan kommer en rad toner, och till sist ett litet skarpt bett. Den är som havarti, fast utan fotsvett, eller som emmentaler, fast med karaktär. Där finns en sälta, också, och en hel orgel av alldeles egna smaker. Det är (sade maken) en smak man inte kunnat tänka sig fann. Så lyrisk blir man. Så är det inte heller vilken ost som helst, utan ”una cosa seria”, som osthandlaren sa. En allvarlig sak.
GitHub Music Club

Slemmigt men mättande

Kommer ni ihåg kronärtskockorna, som jag blev lyrisk över för ett par veckor sedan? Jag citerade då Ellen Rydelius ur Rom på 8 dagar (1929) om carciofi alla giudea, där hon kom med den tidstypiska kommentaren ”ja, min fru, ni kan få receptet”. De kronärtskockorna bjöds hos Piperno på Monte Cenci 9.

Ett tag funderade jag på om vi skulle proväta de restauranger som Rydelius rekommenderade – i den mån de fanns kvar – men tanken föll på att de antingen var mycket dyra eller också alltför turistiga. När goda vänner föreslog att vi skulle ses på Piperno blev jag därför eld och lågor. Klart man måste pröva på!

Kronärtskockan i neon strålade inte längre utanför restaurangen. Kanske hade korgen blivit exklusivare sedan på tjugotalet, ty där fanns vita dukar och servitörer i svart fluga. Vårt sällskap förklarade att här skulle man äta friterat – hade vi hört talas om carciofi alla giudea? Och sedan beställde alla utom en in den vegetariska varianten av fritto misto, med friterade zucchiniblommor, potatiskroketter samt den obligatoriska kronärtskockan. Köttvarianten innehöll friterad lammhjärna, så jag kände mig inte så lockad – fast när vår bekant försökte få mig att smaka gav jag efter. Det var bättre än fruktat, men den smak av gåslever som utlovades saknades fullkomligt. Konsistensen var påfallande slemmig. Jag föredrog kronärtskockan.

Det blev en animerad kväll då vi diskuterade gamla minnen och kom med avslöjanden om oss själva och vår omgivning. En syster till den ena bekantingen visade sig ha ägt Palazzo Cenci – det var därför hon favoriserade Piperno. Man kände sig aningen liten – ”’umble”, som Uriah Heep säger. I palatset bodde på femtonhundratalet Beatrice Cenci, vars hemska öde inspirerade Shelley och även dök upp hos Fredrika Bremer (i En dagbok, har jag för mig). Rydelius berättar (1929):

Hennes skönhet hade hos den cyniske fadern väckt en onaturlig böjelse, och för att rädda sig undan hans förföljelser lejde hon med sina bröders hjälp två mördare, som stucko ihjäl fadern. Hon satt fången i Castel S. Angelos fängelsehålor, och trots nådeansökningar från flera av Roms förnäma familjer var påven obeveklig. Beatrice fördes till schavotten, där hon dog utan att ett ord av bekännelse gått över hennes läppar.

Incest och ond bråd död – liksom andra lidanden ständigt stoff för litteratur och goda historier. Vi talade dock inte alls om den stackars Beatrice, utan om helt andra saker. Rätt mycket om mat, faktiskt.

Pipernos kronärtskocka var verkligen god, och citronglassen kanske ännu godare. Jag uppskattar den där syrligheten. I Med Ellen Rydelius i Rom kommer författarinnan tillbaka till ghettot, som vid det laget förlorat många av sina invånare, och berättar:

Piperno, ibland kallad fader Abraham, har en medtävlare då det gäller de bäst lagade carciofi alla giudia. Hans namn är Samuele. Ni finner hans osteria ett stenkast från Piperno, vid den oregelbundna Piazza Costaguti, några steg från en åldrig kyrka, som slutat ett växlingsrikt liv med att bli skomakarverkstad.

Jag vet inte om Samueles krog var lika livskraftig som Pipernos. Vad gäller kronärtskockor har jag försvurit mig till Nonna Betta – som sagt, precis vid Octavias portik. Vi har återvänt och var lika nöjda andra gången. Nämnde jag tårtorna? Man kan få ett urval av dem, också. Till skillnad från Piperno är Nonna Betta f.ö. en kosherrestaurang, om man nu har behov av en sådan.

Och vad gäller ghettot i sig kommer jag inte heller den här gången till saken. En verklig cliff hanger, det här…

Boston web designs
faq

Cornetti och deras vänner

Släkten har flyttat in. Inte alla på en gång, utan en efter en – människor vi bryr oss så mycket om, som förstås vill se hur vi har det i Rom och som vi gärna vill visa staden. Någon är en van romfarare, en annan har aldrig varit här förr. Det är underbart att ha dem här, men rutinerna förändras. Yttervärlden har trängt in i vårt klosterliv, och den senaste månaden har ägnats åt mer turistande och mindre bloggande än de föregående. Nu senast har vi åkt runt stan med en av de där öppna turistbussarna, vilket var bättre än jag fruktat. Man fick en fantastisk utsikt över stan, och dessutom snygg solbränna. Guidningen var frivillig och inspelad, och sällskapet drabbades istället av min egensinniga kringvisning. Nämnde jag att jag jobbade som guide under studenttiden? Vi hade bussguidningar i Uppsala också.

Min filosofi är att på resor och utflykter måste man äta så fort man har chansen. Det går åt mycket energi och man vet aldrig när man får mat härnäst. Detta praktiserar jag även i Rom. Vatten har jag alltid med mig (särskilt nu, när det kan bli tjugofem grader varmt) och frukt har förstås sina fördelar – men roligast är att stanna till på en bar och ta kaffe och cornetto.

Italienare fikar inte. I ett land där kaffe oftast intas stående vid baren känns det svenska mysfikat mycket främmande. Det finns paj, men den ser inte ut som i Sverige, och det finns muffins – en inlånad rätt, som uttalas på engelska /maffin:/ – men kanelbulle har jag inte ens försökt förklara. Detta innebär inte att Italien saknar sötsaker. Tvärtom. Under de här månaderna har jag upptäckt det italienska sötsaksförrådet och låtit mig förföras av det.

I början av Med Ellen Rydelius i Rom tar författarinnan läsaren i kragen och påbjuder ordning:

Och låt oss komma överens om att vara morgontidiga. Hur skall vi eljest kunna få essensen av Rom på 8 dagar? Redan vid åttatiden dricker vi vårt morgonkaffe, antingen det nu sker på pensionatet eller vid en bardisk. I senare fallet beställ en cappuccino con latte caldo och ät till den några briocher.

Man undrar lite hurdan en cappuccino utan varm mjölk skulle te sig…

Om man idag beställer en brioche på en bar får man i allmänhet en cornetto. Den är den vanligaste sötsaken och påminner till utseendet om den franska croissanten, men som smakar annorlunda. Alla italienska bakverk har en lätt smak av vanilj, och ibland ser man att de är pudrade med ett slags vaniljsocker, som inte har några som helst likheter med den svenska sorten. Cornetto betyder horn, och bakverket kan visa sig vara ett ymnighetshorn. Själv har jag blivit barnsligt förtjust i den som är fylld med vaniljkräm (crema) – ibland till och med överfylld.

Det finns andra sorters godsaker, förstås. Däribland den solfjäderformade ventaglio i bladdeg, danese (som ändå smakar annorlunda än wienerbröden någon annanstans), stelle, som är stjärnformade och har en lätt citronsmak, biscotti, som inte alltid är sådana man doppar i vin’ santo, utan som snarast är miniatyrversioner av större sötsaker. Vill man riktigt ge sig hän går man till sin pasticceria och handlar. Där har jag köpt sogni, drömmar, som består av mandel och citron och till smaken liknar det som Hiram kallar Saras tårta (mandelmassa med citronskal, har jag för mig), bakelser av skilda slag och små petit-chouxer, som påminde mig om sjuttiotalets efterrätter. Sicilianska cannoli går också att få ner. Är man ensam kvinna som köper en enda sak räknar expediten oftast med att man tänker äta den på språng, så man får den i en servett.

Så kunde jag fortsätta i evighet, men ni har nog förstått grundmeningen: Det finns goda sötsaker här, som kan intas tillsammans med en espresso eller cappuccino, antingen stående vid baren eller vid en trevlig uteservering. Den senare varianten kan ju lätt glida över i ett svenskt fika, om man är lagd åt det hållet och har ont i fötterna. Dock får man inte glömma att det oftast kostar mer – ibland till och med dubbelt så mycket. Från fall till fall får man sedan avgöra om vilan är värd sitt pris.

Matlagning i romerskt mörker

För ett tag sedan berättade jag om fiskhandlarens hånskratt när jag undrade hur råa räkor tillreddes. Igår tog vi tjuren vid hornen, dottern och jag, och beslöt att middagen skulle bestå av skaldjur och pasta. Modigt marscherade vi alltså fram till fiskståndet och tittade på räkhögar och bläckfiskmyller. Vad skulle vi välja? Frågan fick ett enkelt svar: alltihop.

Grönsaksstånden på vår marknad tillverkar ofta egna halvfabrikat – de blandar grönsaker till minestre, så man slipper göra det själv, säljer salladsblandning och erbjuder spenat, agretti och kronärtskockor i både ansat och oansat skick. Samma sak visade sig gälla fiskståndet – där erbjöds en blandning av bläckfisk och räkor, särskilt tänkt för pasta. Vi köpte en plastburk full, inhandlade några tomater, vitlök och persilja och tog vägen förbi pastahandeln hem. Italienska affärer är ibland svåra att hitta, och den här syntes inte från andra sidan gatan. Först när jag bröt mina vanor hittade jag den. Där säljs färsk pasta av alla former och längder – i lösvikt, förstås. Dottern var ganska exalterad – sådana affärer finns inte i den lilla brittiska stad, där hon studerar.

Om aftonen grovhackade vi tomater och lite vitlök, fräste dem hastigt i olja tillsammans med en peperoncino och kokade under tiden upp pastavattnet. Sedan hällde jag i skaldjursblandningen och tänkte skvätta på lite vitt vin och låta det koka ett ögonblick. Det var då ljuset gick. Dotterns dator lyste upp köket (vi hade musik till arbetet), och jag trevade mig ut i vardagsrummet och fick fyr på ett stearinljus.Det var lite sommarstugekänsla över det hela, fast vi befinner oss mitt i en miljonstad. Hela lägenheten var beckmörk, men gatlyktan lyste. Ett ensamt billarm tjöt ute på gatan.

Eftersom all el var borta försökte jag inte åtgärda saken, även om jag hann tänka åtskilligt på säkringar, proppar och allt sådant. Var fanns det? Vad heter ”propp” på italienska? Vad gör man om elektriciteten försvinner? Det var ju inte som om man kunde googla det, eftersom modemet kräver elektricitet. Men jag lugnade mig själv och plockade fram fler värmeljus. Ganska snart var både kök och vardagsrum tillräckligt upplysta, och jag fortsatte matlagningen. Gasspis har sina fördelar.

Riktigt hur mycket vin jag hunnit hälla maten i vet jag inte, men det såg bra ut. Vi kokade pastan, saltade röran (eller såsen – det låter bättre), klippte över persilja och satte oss att äta. Och just då kom elen tillbaka. Vi släckte alla lampor som vi tänt av misstag, hällde upp resterna av Frascatin och smakade på maten. Ätbar? Ja. Faktiskt mycket god. Vi var båda nöjda. Dessutom kände vi oss faktiskt lite duktiga. Vi hade både lagat skaldjur och tagit oss genom ett strömavbrott – i Italien.

acnotin 20mg
pro chem steroids

Agretti

Agrettin var borta. Gästen satt redan på tåget från Fiumicino, men agrettin stod ingenstans att finna. Typiskt, när jag nu tänkte laga något riktigt italienskt som nästan ingen känner till i Sverige!

Det har alltså gjorts nya upptäckter i grönsaksstånden. Mina djärva bravader i fiskdisken har däremot inte upprepats. Jag gjorde ett försök att undersöka vad man egentligen gör med råa räkor (ja, jag vet faktiskt inte – hemma brukar de vara rosa och färdigkokta), men ynglingen hos fiskhandlaren höll på att krepera av skratt. Då är det bättre med grönsakshandlarna. Där blir de mest intresserade när jag frågar, och även om de tycker jag är idiot visar de det inte. Nyligen hittade jag exempelvis en klotrund, klarlila grönsak, som jag tyckte jag kände igen men som inte riktigt överensstämde med mina förutfattade meningar. Men jo, det var en aubergine.

Redan under sportlovet fick jag syn på en märklig grönsak, som mest påminde om ovanligt långa tallbarr eller stelare gräslök. Först häromdagen tog jag mod till mig och frågade. Den heter agretti, kallas ibland barba di frate (munkens skägg) och har det latinska namnet salsola soda. Uppenbarligen går den att odla i Sverige, men den kan knappast vara särskilt spridd.

Grönsakshandlaren upplyste mig om att den behandlas precis som gröna bönor. Alltså följde en bunt med hem, kokades, begöts med den extrafina olivolja som maken hittat, fick lite citron över sig och serverades som tillbehör. Alldeles utmärkt! Den var god, lite bitter och smakrik. Likheten med gröna bönor låg inte i smaken – istället hade den ett intressant tuggmotstånd.

Vid ett par tillfällen har jag sedan blandat agretti med pasta. Samma sak här: olja, citron, svartpeppar – och vid ett tillfälle vitlök. Vi har försökt både med bucatini (som är långa, smala pastarör) och penne (då med klippta agretti). Bådadera fungerade lika bra, men man ska nog inte överdosera vitlöken. Den tenderade att stjäla föreställningen från agrettin.

Gästen fick istället standardnumret: pasta med zucchini och ricotta. Men på hemvägen från en promenad häromdagen hittade jag en affär som sålde färsk pasta, så vi åt färska fetuccine. Måltiden blev alldeles utmärkt ändå, och så pratade vi till midnatt.

Länge undrade jag vad som hände med agrettin. Ställde jag ifrån mig en kasse någonstans på vägen (och hade då något annat försvunnit)? Eller härjar agrettitjuvar på marknaden i Monteverde? Ingen ände fanns på frågorna. Fast nästa gång vi handlade fick jag svaret – det var helt enkelt tjejen i grönsaksståndet som glömt bort att lägga ner agrettin. ”Mamma, hur mycket agretti var det de glömde?” ropade hon – ty grönsakshandeln är förstås ett familjeföretag, och pappan går omkring och övervakar grönsakerna med cigarr i munnen. ”Trehundra gram”, svarade mamman prompt. Så nu har vi agretti hemma igen. Det känns bra.

bostondancing.psihosam.xyz

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd