Carina Burman i Rom

Ferramenta

Man kan förundras över stora saker, sånt som rymdens storhet eller Roms skönhet. Man kan också förundras över små futtiga saker, som säkert har en vettig förklaring.

Under de här månaderna i Rom har jag gått och tänkt på järnhandlar Inom en omkrets på sådär 500 meter från där jag bor finns det nämligen minst fem järnhandlar – och då har jag inte räknat den som säljer rörmokeriutrustning och kranar. Bäst man kommer gående utmed gatan ligger där en Ferramenta.

Jag har varit inne i ett par av dem och köpt sånt man upptäcker att man saknar – som en sax. Den förvarades i en pappkartong (märkt med en sax, inte med ordet ”sax” utan en faktisk, fasttejpad sax) och befanns till belåtenhet. Mest används den till att klippa upp förpackningar, befria nyinköpta tröjor från tvättmärkning och rensa agrettin.

En sådan järnhandel är rätt lik sådana jag släpades in i som barn, där det såldes sextumsspik och annat som behövdes till föräldrarnas husbehovsbyggande, och som var rätt fascinerande. Jag brukade betrakta alla dessa hammare och tänger och undra över hur en sådan mängd av verktyg ens kunde behövas. Litegrann av samma känsla återupplever jag i dessa romerska ferramenta – och inför dessa romerska ferramenta.

Hur kan romarna behöva så många järnhandlar? Är förklaringen helt enkelt att de inte har Clas Ohlson?

Scipionernas grav

inte att jag försummat mina promenader i Rydelius fotspår så här under våren. Jag har bara inte skrivit om dem, mest för att jag tyckte att de blev rätt tråkiga bloggtexter. Troget har jag traskat på stadens gator med Rom på 8 dagar från 1927 i nypan. I boken finns en dedikation till Rydelius vän och journalistkollega Célie Brunius, och jag köpt den antikvariskt efter Célies son Teddy Brunius död. Boken börjar bli alltmera trasig, och jag hanterar den numera med silkesvantar.

Under mina vandringar har det varit onsdag och jag och Rydelius har vandrat genom Centro Storico och ghettot i en vindlande bana, som verkade märklig tills jag insåg att den alls inte avsåg att vara vägvinnande, utan istället leda läsaren på en släntrande promenad, där det inte främst var målet som var mödan värt. Vi har varit på måndagsutflykt till Ostia och Tivoli, men det har också varit tisdag och vi har befunnit oss på Palatinen och Forum Romanum. Jag hade mina misstankar om att dagsrutterna var för långa, men jag hade fel. Med ett undantag var alla görliga. Ostia var dock i mastigaste laget, men det kan förstås ha berott på min förkärlek för ruiner.

Efter detta turistande i Rydelius fotspår var det roligt när en god vän frågade om jag och projektkompisarna ville följa med till Scipionernas grav, som inte alls nämns i guideboken. Scipionerna var en betydande aristokratisk familj i antikens Rom, och den förste som begravdes här var Lucius Cornelius Scipio Barbatus (den skäggige Scipio), som var konsul 298 f.Kr. Släktens mest kända medlem är väl annars Scipio Africanus, som besegrade Hannibal. Märkligt nog tycks han inte ligga i familjegraven. Här begravdes en rad andra släktingar – däribland åtminstone en kvinna – och Livius berättar att i graven fanns statyer över både Scipio Africanus och poeten Ennius, som brukar kallas den romerska litteraturens fader.

Det hade regnat de senaste dagarna, och jag och en kompis tog en taxi från Trastevere. Graven ligger vid Via di Porta di San Sebastiano, vilket också kan beskrivas som början på Via Appia – utanför den republikanska stadsmuren, men innanför den aurelianska.

Antagligen låg många antika aristokratiska gravar en gång här, men de övriga har förstörts eller inte hittats. Nu är vägen avstängd, så känslan av ödslighet är betydande.

Scipionernas var känd redan på sextonhundratalet, men upptäcktes på riktigt 1780 när traktens vinbönder gjorde ett försök att utvidga sin vinkällare och istället ramlade rakt på graven. För det sena sjuttonhundratalets och tidiga artonhundratalets unga rika män på Grand Tour blev den ett självklart mål.

En vakt var där och öppnade. Vi satte på oss våra gula skyddshjälmar och steg in. Ingen följde oss, ingen övervakade oss. Ledda av vår antikarkeolog gick vi in och betraktade sarkofagen, men spridde oss sedan mellan rum och gångar.

Där fanns inskriptioner, men också graffitti – uppenbarligen ända från antiken – och jag betraktade fascinerat de olika sätten att stötta upp gångarna. Vi enades om att vi hade älskat detta som elvaåringar, och att vi tyckte det var rätt spännande också som vuxna. På gården kunde man också gå ned till ett columbarium, alltså en uppställningsplats för askurnor. Medan få målningar syntes vid den republikanska graven var färgerna tydliga här. Golvet var dock täckt med vatten efter regnen.

Graven hör inte till Roms främsta monument, så det är inte konstigt att Rydelius inte nämner den. Det gör inte heller Rough Guide från 2014. Scipionernas grav ansågs inte intressant för 1900-talets turister, och inte heller för 2000-talets. I min Baedeker från 1909 uppmärksammas den, men utan att få någon av de berömda stjärnorna. Boken påpekar att allt är kopior (originalen fördes på ett tidigt stadium till Vaticanmuseet) och ger både beskrivning och praktisk information: ”Adm. daily 10-5; candels required, 25 c.; closed July-Sept.” Graven få dock rejält med utrymme i den grundliga och moderna italienska Guida rossa (2013), där det också finns en plan. Nu är också Scipionernas grav nyrenoverad, och man kan kontakta Sovrintendenza Capitolina (tel. 060608) för att se den.

Om man ägnar sig åt guideböcker och turism är det inte minst viktigt att påminnas om att målen inte är konstanta. Visst berättade jag en gång att 1800-talets Baedeker inte alls nämner Piazza Navona? Barocken var fullkomligt ute på den tiden, så det fanns inga skäl att ta upp den. Medan sjuttonhundratalets romantiskt lagda unga adelsmän kunde uppleva tidens flykt i Scipionernas grav och kanske dra paralleller mellan sin släkt och de mäktiga Scipionerna kändes dessa mörka gångar antagligen irrelevanta för mellankrigstidens medelklassturister. Det kändes som en förmån att komma dit och se ett gammalt turistmål, som inte längre ses som särskilt intressant. Några ljus behövde vi inte köpa.

Museo Napoleonico

Ibland drabbas man av historiska svärmerier. Det finns gestalter som engagerar en, fast de är döda sedan länge. Jag har mött folk som är smått förtjusta i drottning Victoria (den brittiska, inte Gustaf V:s fru), Julius Cæsar, Carl von Linné och hans lärjunge Pehr Kalm (det var två olika personer) och Fredrika Bremer. Själv har jag J.H. Kellgren.

I värsta fall leder såna böjelser till att man börjar samla, och snart sitter man där omgiven av gravyrer föreställande en allt surare drottning och kejsarinna. Vill det sig riktigt illa anammar man också viktoriansk heminredningstil. Faktum är att jag en gång kände en ung man som inredde sitt studentrum efter Pusjkins novell ”Spader dam”. Dessvärre tillät inte principerna någon säng, så han sov på en madrass, som dagtid förvarades hoprullad under schäslongen. Hans värsta fasa var att någon skulle upptäcka madrassen.

En gång hörde jag också berättas om en präst som hade hela sitt hem belamrat med Napoleonmemorabilia – eller snarare, två gånger hörde jag ungefär samma historia om två olika präster, som i den ena hade ett Napoleonmuseum, men i den andra förlorat all kontroll över sin passion och knappt fick rum i prästgården för alla byster av korsikanen. Något säger mig att den förra historien var mer sann.

Napoleon har jag inga större känslor för. Han faller mellan mina perioder – för sen för Kellgren och för tidig för Fredrika Bremer – och jag förknippar honom därför mest med Hornblower, Krig och fred och marskalk Bernadotte. Vid mina promenader utmed Tibern har jag dock noterat att Rom har ett Napoleonmuseum. Efter att nog många gånger ha sett skyltarna blev jag lite nyfiken. Jag tänkte mig ett litet museum, knappt större än ett dockskåp, som inretts av någon galen Napoloeondyrkare och skänkts till staden Rom.

Jag hade fullkomligt fel.

Härom dagen gick vi nämligen dit. Den första salongen var full av möbler, porträtt av Napoleons släkt, Napoleons generaler (dock inte Bernadotte, så vitt vi kunde se), Napoleon själv. Fortfarande passade det rätt bra med min uppfattning om dockskåpsmuseet. Sedan upptäckte vi fanns sal efter sal, inredda med gyllene möbler och med röda sidentapeter på väggarna. Vartefter blev det allt mera uppenbart att detta inte rörde sig om en privatpersons passion, utan var något betydligt mer omfattande. Där fanns eleganta möbler, klockor, skisser på bordsuppsättningar, bokskåp fyllda med all slags litteratur – däribland den populära engelskan Fanny Burney i fransk översättning.

Museet visade sig bestå av en donation till staden Rom från en släkting till Napoleon, greve Giuseppe Primoli, som också lät det inhysas i sitt eget palats. En inskription från 1927 dokumenterar donationen och är undertecknad inte endast av Italiens kung utan också Mussolini. Museet rymmer alltså släktens samlingar. Efter Napoleons fall flyttade en stor del av familjen Bonaparte till Rom. Hans mamma, Letizia, bodde förresten på Corson i Palazzo Bonaparte, vilket Ellen Rydelius uppmärksammar i Rom på 8 dagar. ”Aldrig bländad av framgången förblev hon alltid sig själv, klok och sparsam och en öm mor”, berättar hon i nionde upplagan. Modern är en av många släktingar som kan se porträtterade, ensamma eller flera tillsammans och ibland till och med iklädda tartan eller burnus. Man måste ju variera sig.

Om man gillar knäppa museer ska man gå hit. Här finns t.o.m. en cykel från 1860-talet, som såg synnerligen obekväm ut. Toalettstolarna var förresten specialdesignade och kallades för Napoleons toalett. Och om inte detta övertygar er att gå dit kan jag berätta att det är gratis. Museo Napoleonico, alltså, på Piazza di Ponte Umberto I. Det är alldeles sant – trots att jag var där 1 april.

Bland konstiga små museer kan jag också rekommendera Museo Barracco, som ligger på Corso Vittorio Emanuele 166/A, strax intill Piazza Navona, och som jag tycker mycket om. Det är ett litet museum med en privatsamlares konst från framför allt antiken. Donatorn föredrog fragment framför statyer, och gossar och hermafroditer är överrepresenterade. Museet presenteras närmare i en blogg från februari 2011.

Glassigt om våren

Det är nu defiinitvt vår i Rom. Platanerna längs Tibern har börjat få blad, och igår såg jag en elegant dam bära sin pälsbrämade kappa över armen. Faktum är att det är flera dagar sedan jag senast såg en minkpäls.

Hos nordbon föder våren en längtan efter glass. I Rom behöver ingen längta länge. Det finns ett glasställe i vartannat hörn – nästan lika många som det finns barer – och så gott som all glass är fantastisk. Förra gången jag bodde i Rom planerade jag ett blogginlägg med bedömning av olika glasställen, men jag gav upp eftersom det nästan alltid var gott. För ”nästan” står kedjan Blue Ice, vars glass väl inte är dålig men rätt likgiltig. Ändå har de hela två butiker på den lilla snutten mellan Campo de’ Fiore och Piazza Farnese.

Kedjor gör en ju överhuvudtaget misstänksam. En som jag tycker har bra glass är Grom, som finns nära Pantheon och på Piazza Navona (och antagligen på en massa andra ställen) och som har månadens smaker, vilket är lite kul. En annan är Ciuri-ciuri (vid Piazza S. Cosimato och snett emot S. Andrea della Valle), som har siciliansk glass och kanske den bästa pistaschglass jag ätit.

Jag är nämligen särskilt förtjust i pistaschglass. Orsaken till det där ”kanske” är glassens verkliga tempel i Rom, Giolitti, en bar och pasticcieria med gamla anor, belägen nära Corson. Deras champagneglass är legendarisk. En bekants bekant råkade köra upp champagneglassen i glasögonen och kände sig sedan tvingad att slicka av dem – och jag vill här poängtera att jag talar om en vuxen människa. Å andra sidan finns det faktiskt folk som finner champagneglassen i suraste laget. Giolittis chokladglas är för övrigt himmelsk, och jag har ätit en suverän citronglass där.

Tre Scalini på Piazza Navona är berömt för sina tartuffi, alltså tryffelglass, men deras chokladglass går inte heller av för hackor. Pistaschen är däremot ganska ointressant. Den lilla Gelateria della Scala på Piazza della Scala i Trastevere har också alldeles utmärkt glass. Dessutom ligger den så bra till på vägen mot S. Maria in Trastevere, så att man hinner fundera på om man vill sätta sig ner ett tag vid fontänen eller fortsätta promenaden.

Här har ni alltså en dålig och fem bra. Ett hedersomnämnande får Venchi på Via della Croce, som utöver god glass hade servetter med utrymme för anteckningar. Vi har ju alla hört om unga poeter som tar in en slät kopp kaffe och en packe servetter för att ha något att dikta på. Att inspireras av glass ger ett helt annat intryck, mera mulligt och livsnjutande och mindre präglat av svartklädd melankoli. Glassdiktare, det är mitt folk, det.

”Vuole?” – ”Inte för allt smör i Småland.”

Gatuförsäljaren har väl alltid funnits i Rom. Jag undrar vad de kursade under antiken – knappast strumpor, som vissa gör idag, och inte heller paraplyer. Så fort första regndroppen faller dyker dagens paraplyförsäljare upp. Ingen vet varifrån de kommer eller var de håller hus soliga dagar, men jag har hört folk påstå att de är frystorkade.

Blommor, däremot – det tror jag att försäljarna stack fram under näsan på Horatius och Catullus och Sulpicia… fast inte på Maecenas, för han hade nog den där rika, överlägsna attityden, som folk skyggar lite för.

Blommor var i varje fall vad som såldes 1927. Ellen Rydelius rapporterar från Spanska trappan:

Vid trappans fot stå svartögda blomsterförsäljare, som ropa sitt Vuole? – Vill ni ha blommor? – och äro tillfredsställda, om man betalar dem hälften av de pris, de först begära.

Fortfarande händer det att blommor utbjuds, om än inte med samma romantiska skimmer som i Rom på 8 dagar. Oftast händer det när man har herrsällskap.

Annars kan man se hur modet växlar bland gatuförsäljarna. Sådär 2009 såldes genomskinliga kuber med tredimensionella bilder av sevärdheter. År 2011 hade de till stor del ersatts av färggranna slajmgrisar, som pep och flöt ut när man slängde dem i marken, men snart återfick sin ursprungliga form. Grisarna säljs fortfarande här och där – ett under, för jag har aldrig sett någon köpa dem.

Mera lättsåld är årets fluga – selfiepinnen. På väg förbi Viktor Emanuel-monumentet räknade dottern och jag till elva försäljare på ungefär lika många meter. Pinnarna används sedan flitigt – man kan se ungdomar vandra genom Rom med mobilen fastsatt i selfiepinnen så att inget tillfälle till självdokumentation går förlorat. På Bar S. Calisto hamnade jag en gång bredvid ett helt gäng berusade ungdomar, som med hjälp av selfiepinne och mobil filmade sitt innerliga men falska framförande av spansk schlager. Det var faktiskt rätt kul.

Dock måste jag å det bestämdaste protestera mot selfiepinnen som sådan. Jag är helt och hållet för selfies – jag tar dem av och till själv, ensam och med vänner och ibland tilll och med ihop med mamma (85). Problemet med pinnen är att den strider mot selfiens idé. En selfie ska vara sned och vind, uppenbart tagen av en själv med utsträckt arm, och den är nästan alltid ironisk. Inte blir det så med selfiepinne. Dessutom ser man ju ut som ett fån när man går omkring med den.

Att det också finns andra invändningar mot selfiepinnar anas av att både Vatikanmuseet och en del amerikanska museer förbjudit ”telescopic ’selfie sticks’”, som det heter på det förras hemsida. En artikel i New York Times (14.2 2015) beskriver farorna, både för konstverken och för den selfiepinnefixerade, som kan ramla nedför trappor eller till och med dratta ner till krokodilerna (förhoppningsvis inte i Vatikanen). Däremot uppmuntrar många museer selfies. Det finns t.o.m. en hemsida för konstverkens egna selfies, http://museumofselfies.tumblr.com.

Ja till selfies, nej till selfiepinne är alltså budskapet.

Det känns frestande att underteckna detta ”Sur Docent” – fast det vore ju onödigt. Ni vet ju vem jag är.

Faktum är att jag inte har ett enda foto där selfiepinnar förekommer. Den här gången bifogar jag alltså bara en enda illustration – tagen i Rom en het junidag, när man mest av allt längtade efter vatten. Den presenterades för mina vänner med texten: ”Blev lite badsugen vid Acqua Paola, men det var folk i vägen.”

Puntarelle

Konstiga grönsaker har ju blivit lite av min grej, och när jag går till marknaden brukar de värsta excesserna begås vid grönsaksståndet. Hur kan man låta bli såna tomater? Hur kan man ens tänka på att avstå agretti, när den ligger där så grön och vacker och tiden i Rom börjar kännas så försvinnande kort? Hur kan man undgå att köpa säsongens sista puntarelle?

Där kom den, dagens konstiga grönsak. Efter 2011 års succéer med agretti och brocoletti presenterar jag alltså… puntarelle!

Aldrig hört talas om det? Oroa dig inte! Det är ingen vitt spridd grönsak ens i Italien. Puntarelle hör till de romerska specialiteterna och äts på vintern. Det är alltså aningen sent för den nu. Egentligen är det en sorts cikoria, men det är skotten man äter. De rensas och blötläggs så att de krullar ihop sig, och det är oftast i det skicket de säljs. Sedan gör man en dressing. Traditionellt ska det vara olja, sardeller och vitlök, men eftersom jag gärna slår mig i slang med grönsakshandlare vet jag att man kan göra som man vill – en vanlig dressing går lika bra. En god vän använder tonfisk istället för sardeller.

Själv brukar jag fuska och använda sardellpasta, som finns på tub. Hur man än gör är resultatet knaprigt och gott. Man bör dock äta sin puntarelle ganska snart. Eftersom den är blötlagd klarar den sig inte länge i påsen från grönsakshandeln.

Solen och skärselden

Det var solförmörkelse. Malla Silfverstolpe lät sota fönsterglasen och samlade alla vännerna i salongen för att gemensamt förundras över detta himlafenomen. En höstdag 1996 betraktade jag en partiell solförmörkelse genom en filmremsa. Vi befann oss i Cambridge, och en ungersk fysiker hade omtänksamt försett remsor med pappershandtag åt sina vänner. I förrgår stod jag ute på Ponte Sisto.

Vi var några stycken där, men det var uppenbart att varken romare eller Romturister var tillnärmelsevis lika intresserade som svenskarna. Så var också vår förmörkelse mindre omfattande. Tidigare på dagen såg jag ändå folk som kånkade upp kameror, stativ och extremt långa objektiv på Gianicolo. Antagligen fick de fantastiska bilder. Själv använde jag telefonen.

När jag skriver detta regnar det, men i förrgår var en strålande dag. Vartefter solen doldes blev det liksom disigt, och vårdagen vart kylig. Också vid denna ganska blygsamma solförmörkelse begrep man hur sådana kunnat väcka skräck och misstankar att solen slukats av ett illvilligt monster. Människan tror gärna det hon vill tro.

Så tar jag mig alltså från fenomen på himlavalvet till ett minst sagt udda museibesök. I Rom finns nämligen ett skärseldsmuseum, och det kan man ju inte missa. Eller snarare – jag har missat det under ganska många Rombesök. Äldsta dottern och jag lyckades faktiskt inte hitta det så tidigt som när hon var här som gymnasiestipendiat 2006. Sedan dess har vi båda ökat i mognad och vetande, så nu hamnade vi rätt.

Museet är verkligen inte lättlokaliserat. Det ligger i ett inre rum i den nygotiska kyrkan Sacro Cuore in Prati, inte långt från Castel Sant’ Angelo (Lungotevere Prati 12). Man går tvärs genom kyrkan, hittar en vaktmästare, skänker en slant och ställs så inför ett skåp fullt med föremål. Det är hela museet.

Om museers uppgift endast vore att förundra vore detta perfekt.. Alla föremålen är skadade, och enligt uppgift visar alla spår av döda människor, som påmint efterlevande om att de befinner sig i skärselden. Alla inblandade är namngivna och tidpunkter för dödsfall och återbesök noggrant angivna. Ibland meddelas också ett budskap från den döda.

Här finns fingeravtryck på psalmböcker och en tioliressedel som överlämnats från det hinsides som betalning för mässor. Vissa märken ska visa skärseldens hetta. Den bortgångna belgiskan madame Leleux brände 1789 ett hål i sin sons skjorta och fick honom att ägna sitt liv åt kyrkliga välgärningar. Han dog ”in the odour of sanctity” 1825. Abboten Olivetano från Mantua besökte (också han efter döden) abbedissan Isabella Fornari och placerade en brännhet hand på ett bord, ett papper samt hennes klädnad och särk – det senare en förvånansvärt intim gest av en kyrkans man. Ett knappt halvsekel senare lämnade lotringaren Joseph Schitz liknande märken på sin brors bönebok och beklagade det syndiga leverne han fört.

Häpna stod vi där. Så öppnades dörren och ett par visades in. Mannen såg uttråkat ironisk ut, kvinnan var uppenbarligen där av fromma orsaker.

Det finns mer mellan himmel och jord än filosofin kan drömma om, säger Hamet då han sett sin faders våldnad. Också detta handlade om en slags spöken, märkliga och svårbegripliga för den som främst förknippar skärselden med Dante och medeltida kyrkomålningar. Känslan när vi gick därifrån var också en slags blandning mellan skepsis, som bättre passat Hamlets kamrat Horatius, och känslan när man suttit i sommarstugans mörker en augustinatt och skrämt varann med spökhistorier.

James Bond och jag

Jag skriver detta med en helikopter surrande ovanför huvudet. Det känns som om jag befann mig i en agentfilm, och det ligger det kanske någonting i.

Den första barnförbjudna film jag såg var Leva och låta dö (man översatte titlar på den tiden). Jag var tretton och gick med pappa, och filmen gjorde ett outplånligt intryck på mig. Också senare, när min favorit-Bond blev Sean Connery, höll jag fast vid att den är en av de bästa Bondfilmerna.

Bond fanns förstås där långt innan. Sextiotalets barn hade örnkoll på agent 007 (med rätt att döda), han fanns som tecknas serie och vi lyckligt lottade hade till och med Bondbilen som leksak. Den var alldeles silvrig och hade katapultstol, men var inte atomdriven som Läderlappsbilen. Filmerna var däremot strikt barnförbjudna. Att smita in som trettonåring var ett tecken på hur vuxen jag höll på att bli. När mina barn var små var Bondfilmerna istället främsta fredagsunderhållningen. Under en period gick filmerna på någon kanal vi hade och barnen somnade mestadels innan slutuppgörelsen. Själv somnade jag bara till Thunder Ball, där undervattenscenerna ohjälpligt får mig att slockna.

Just nu talar alla i Rom om James Bond. Inspelningen av den nya Bondfilmen pågår som bäst här, och tydligen ska några centrala scener äga rum på Lungotevere, strax nedanför mitt fönster. I februari stängde de av gatan första gången, tände jättelika orangefärgade strålkastare och gjorde natt till dag. Många nattpigga gick och tittade, och visst var det spännande med Hollywoodfilmning inpå knutarna. Något sådant har jag inte varit med om sedan de filmade Stieg Larsson i Uppsala – också det med Daniel Craig i huvudrollen. Han tenderar visst att vara där jag är, grabben.

Den där natten gick jag och la mig, men jag vaknade vid tvåtiden och kikade ut genom fönstret. Utanför var det ljust som på dagen. Det var fullt med folk på gatan, och alla pratade ihållande. En timme senare var jag uppe igen. Fortfarande fullt med folk, men knäpptyst. ”Nu händer något!” tänkte jag och stannade kvar ett par minuter tills ropen från sängen blev för starka. På väg in i sömnen hörde jag mullret från starka motorer ute på gatan och visste att nu hände något. Dagen därpå såg jag dem lasta in Bondbilen i en lastbil.

De har filmat en biljakt vid Forum Romanum (berättade min italiensklärare Ilaria, som vet allt) och sedan bortåt en vecka tillbaka filmar de på kajen här nedanför. Filmandet sker fortfarande nattetid med starka lampor, men trottoarerna är avspärrade och vakter håller koll på de förbipasserande även dagtid. En bajamaja finns där också åt Bond och hans vänner. Nere på kajen har de byggt upp ett stort stenhinder med texten ”Fine” (slut”), vilket vinschas undan på dagarna så att cyklister och joggare kommer förbi. Som jag kanske nämnt är kajerna ett sätt att snabbt ta sig fram genom staden.

Spectre heter filmen, och italienskan Monica Belucci (50) är Bondbrud. Det påstås att hon först trodde att hon erbjöds rollen som M efter Judi Dench. Jag tycker förresten att det är synd att M dog, oc dessutom anser jag att Daniel Craig är en bra Bond. Klart man måste se filmen.

Dock funderade jag på hur jag skulle få in Ellen Rydelius i detta, så hon inte blir bortglömd. Så vitt jag vet har hon inte sagt ett ljud om James Bond, även om böckerna kom under hennes livstid. Vad jag däremot vet är att hon gärna läste Dorothy Sayers och ibland drömde om en semester, då hon slapp hetsa omkring och sätta ihop guideböcker och istället fick ligga stilla vid havet och läsa om lord Peter några veckor. Så mycket bättre än Bondläsning.

Två scener, men mest Tosca

Rom har sina teatrala drag, och minsta småsak kan bli till en föreställning. I lördags satt vi exempelvis på en uteservering och betraktade gatujobbare som la om stenläggningen på Via S. Dorotea. Efter mina skriverier om sampietrini häromsistens var det givande att se hur det gick till på nära håll – de siktade sand, satte ner stenarna och högg vid behov till dem så de passade bättre. Arbetet sköttes av tre unga män, av vilka en lastade stenarna i en skottkärra. Han hade skyddshandske på vänster hand och lastade med höger, men i vänsterhanden höll han en cornetto som han då och då bet en tugga av. En medelålders arbetsledare lutade sig mot avspärrningarna och kollade att allt gick rätt till. När stenen var färdiglagd var det han som bar bort avspärrningnarna, medan de andra vinschade ner en speciell stampmaskin från lastbilen och använde den för att pressa ner den nya stenläggningen. De unga arbetarna hade hörselskydd, men inte arbetsledaren. Som svensk växlade man mellan fascination och mummel om säkerhetsföreskrifter, arbetsställningar och sådant. Nu lärde jag mig också att det där lagret som ibland ligger över stenarna inte är asfalt, utan tjära.

Som Oscar Wilde sa: Arbete fascinerar mig. Jag kan titta på det timvis. Antagligen var det också han som sa: ”Italien har 60 miljoner skådespelare. De sämsta av dem står på scen.”

Det är något berusande när man får till en bra formulering – så till den grad att orden kan gå en åt huvudet och få en att offra sanningen. Varför skulle italiensk teater vara sämre än annan? Förresten – här ska det vara opera.

Också på aftoen upplevde vi nämligen en föreställning, denna gång en verklig sådan. Teatro dell’ Opera i Rom har en ny uppsättning av Tosca, och redan i januari bokade vi biljetter. Finns det någon opera man bör se i Rom måste det var just Tosca, detta passionerade stycke som i början av 1900-talet avfärdades som en ”shabby little shocker”, men som blivit en klassiker genom musiken och sin blandning av kärlek, politik och ond bråd död. Få operor har en så tydlig anknytning till specifika platser – som bekant börjar den i kyrkan S. Andrea della Valle, fortsätter i Palazzo Farnese och slutar på Castel S. Angelo. Redan för fyra år sedan skrev jag en blogg om vår vandring mellan platserna. Vad gäller opera är jag en enkel själ, som tycker om Mozart och Puccini, och för Tosca har jag en särskild känsla – inte minst efter den uppsättning som Uppsala Universitet gjorde 2008 i domkyrkan, universitetshuset och rikssalen på slottet. Det kan rekommenderas att sitta mitt i körerna i första aktens slut.

I förrgår tog vi en omväg till operan och passerade Castel S. Angelo, Palazzo Farnese och S. Andrea della Valle. Det blev alltså motsatt ordning mot i operan, men topografiskt passade det bäst så.

Teatro dell’ Opera (eller Teatro Costanzi) är en ståtlig byggnad, vars fasad restaurerades på femtiotalet men där inkråmet är svulstigt 1880-tal, fullt med guld och kristall. Vi satt i en loge för fyra, med egen tambur och rosa sammetstapet, som sett bättre dagar. Jag är svag för gamla teatrar. Loger var en särskild bonus – har man ägnat sitt liv åt sjuttontalet får de ett romantiskt skimmer, med alla sina möjligheter till intrig och kurtis. Dessutom var det lika viktigt att ses som att bli sedd. Så var det också på Teatro dell’ Opera.

Uppsättningen var uppenbarligen inspirerad av den allra första uppsättningen av Tosca år 1900. Det innebar att den var fullkomligt ren och faktiskt utspelade sig i Rom år 1800 och inte i exempelvis ett kök eller en modern förort. Kreativa regilösningar kan få fram många nya aspekter av en pjäs, men ibland längtar jag efter att exempelvis se en Hamlet som faktiskt utspelar sig vid ett danskt renässanshov. Faktum är att jag inte kan erinra mig att jag gjort det, även om jag sett en hel del goda uppsättningar.

Denna Tosca var däremot så klassisk det gick. Titelrollen spelades av den ukrainska sångerskan Oksana Dyka, Cavaradossi sjöngs av Stefano La Colla och Donato Renzetti dirigerade. Scenografin visade just de platser den skulle, och kyrkan var sig förunderligt lik mot den vi besökt ett par timmar tidigare. Eftersom vi satt längst bak i vår loge såg vi ungefär 80% av scenen, men regissören hade varit hänsynsfull nog att placera alla arior mitt på scenen – det kändes nästan lite barockt. Dessutom såg vi orkesterdiket och noterade när en musiker försvann ut under andra akten. Grannen i stämman undrade vad som hände, varpå en av de andra gjorde den karakteristiska italienska gest som betydde ”han dricker”. Antagligen var det ett skämt – ett sätt att jävlas vänner emellan – men det var märkligt att se detta vardagsdrama parallellt med scenens dramatik. Och för den som undrar: den försvunne kom raskt tillbaka och spelade på som om ingenting hänt.

Publiken var också en upplevelse. När ljuset släckts – först i salongen, sen i logerna – började de ge luft åt sina åsikter. Så jublade de varje gång dirigenten kom in och ropade ”maestro!”, de applåderade länge efter arior och visade mycket tydligt att konsten är beroende av sin publik. Särskilt uppskattade de Cavaradossi. I sista akten, när han strax före avrättningen sjunger arian till livet (”E lucevan le stelle”), blev det blickstilla – och så bröt applåderna loss! Aldrig har jag hört en så lång applåd. Sångaren stannade upp, lyste upp – och så sa regisssören: ”Lo faccio!” – Jag gör det! – och tog om sången från början. Det är det som heter omstart i studentspex. I opera trodde jag inte det förekom, i varje fall inte på den här sidan år 1800.

Vi hörde publiken, och vi såg den också. Nere på parkett var man inriktad på att umgås under pauserna, så man promenerade runt och konverserade varandra, vinkade (bakvänt, som Ria Wägner) och pratade högljutt. Vid baren studerade vi de olika människorna och klädstilarna. Där fanns allt från smoking ner till jeans och fläckig t-tröja. De flesta äldre damer uppträdde i päls, företrädesvis från minkar och andra blanka djur, och rätt många av dessa damer var mindre än jag. Ett vackert par stod bredvid oss med en flaska champagne – han var en stilig engelsman, som klagade på hur han på public school tvingats titta på opera varje vecka och hatat det, men numera formligen älskade opera, hon var elegant, smal som en vidja och hade antagligen den dyraste klänning jag sett i levande livet. Djärvt skuren var den också. Det var uppenbart att de inte var gifta. Ett ungt par, som vi tog för tillresta studenter, promenerade omkring med nöjt utseende. Han var en av jeansgossarna, hon hade klänning och en fascinator i håret. Senare såg vi dem kyssas uppe på femte radens lyssnarplatser, kanske eldade av operans passioner. Till och med våra logegrannar blev ömma, och hon lade upp sina stövelklädda ben i hans knä.

Det var en upplevelserik dag, som började med stenar och slutade med sång. Vi lämnade taxiköerna bakom oss, gick till Via Nazionale och fångade en taxi där. Vår chaufför var inte ensam – han hade pappa med sig. Kanske fick han inte vara ensam ute så sent.

Tidens gång och Trastevere

Tiderna förändras, och det är ibland lite läskigt att inse hur mycket de förändrats under ens liv. Jag läser just nu en deckare av P.D. James, Innocent Blood, tryckt första gången 1980 och ursprungligen inköpt för 17.500 lire. Mina medhavda böcker har tagit slut, och jag växlar mellan bokhyllefynd och klassiker på paddan. Det är f.ö. mycket intressant vad nordbor läser när de är utomlands – jag kanske återkommer till det.

Två tankar kommer tillbaks under denna läsning: ”Himmel, så länge sen det var – och jag var med” och ”halva den här boken hade inte funnits om de haft internet”. Dessutom handlar den om en artonårig flicka, som är jämnårig med mig. Jag vet mycket väl att jag varit arton – jag minns bitar av det året mycket väl – men det är svårt att inse hur annorlunda den världen var. Ändå kan jag (när jag så önskar) skrämma barnen med erinringar från sjuttiotalet, och dessutom från sjuttiotalets England, dit jag som tidigt övertygad anglofil gärna åkte. Det var långt innan jag blev italofil, även om jag redan varit i Rom.

Nu har jag suttit och skrivit intensivt några dagar, och det har gått dagar utan att jag varit utanför Trastevere. Mest har jag gått ut för att handla eller ta en kaffe – jag höll på att säga att jag minns inte när jag senast gjorde en längre utflykt, men det var faktiskt i lördags, när jag följde Rydelius guidning genom Ostia Antica. Närheten till affärer, barer och restauranger är fantastisk. Rätt ofta äter jag lunch hemma, och så smiter jag ner för en snabb kaffe al banco på något ställe i närheten.

Häromdagen träffade jag människor som av och till bott i Trastevere sedan sjuttiotalet. Vi diskuterade hur stadsdelen förändrats och gentrifierats. Det proletära har givit plats för turister samt konstnärer och intellektuella – ofta utlänningar, som ibland bara bor här delar av året. Liksom hela Rom är Trastevere rätt tomt i andra hälften av januari. Vid mitt första besök i Rom 1978 varnades jag och föräldrarna)för Trastevere eftersom det var det skummaste, mest tjuvtäta men också mest pittoreska området i Rom. Pittoreskt är det fortfarande, men inte farligare än andra delar av Rom – snarare tvärtom, skulle jag vilja säga.

Min bok om Ellen Rydelius har nu nått rätt långt – en förglimt fick man i en understreckare 27 februari – och jag har grävt mig ner på tidigare oanade djup. Ett sådant var just Trastevere – kanske för att jag har specialintressen åt det hållet. Jag insåg nämligen att Rydelius i första upplagan, 1927, plockar hit gästerna i förbigående för lunch och besök i S. Cecilia in Trastevere:

Trastevere, där vi nu befinna oss, har sin alldeles särskilda prägel med höga, nästan fönsterlösa murar utåt gatan, pittoreska gårdar med alla slags prång och utväxter och blomkrukor utefter de oregelbundna gårdarnas taklister. Målarna söka sig gärna hit, turisterna uppleta på sin höjd S. Maria in Trastevere eller S. Cecilias kyrka […].

Någon redogörelse för den förra kyrkan ges dock inte. Istället leds resenärer vidare på en drosktur upp till Aventinen. Trastevere var helt enkelt inte intressant.

Elva år senare är avsnittet betydligt utökat. Uppenbarligen började trettiotalets turister intressera sig för området – kanske var det ett sätt att ”go slumming” – och ville studera annat än de två viktigaste kyrkorna. ”Trasteveres folk, som anser sig vara de renaste romarna, har haft sin egen diktare och sin egen konstnär”, meddelar Rydelius nu. Diktaren var förstås Giuseppe Belli, som skrev på romanesco, den svårbegripliga romerska dialekt som nu är ersatt av den aningen mer lättförståeliga romano, och konstnären var Pinelli, som enligt Rydelius söp ihjäl sig på trattorian La Cisterna. Efter den mera ingående omarbetningen 1954 får Trastevere ett helt eget avsnitt, där också Palazzo Corsini (där drottning Kristina levde och dog), Villa Farnesina och sevärdheterna längs promenadvägen till S. Maria in Trastevere behandlas.

Ännu idag har Trastevere kvar sin egen stämning. Den är lite annorlunda, lite kärvänlig, lite konstnärlig, lite alternativ. Min italiensklärarinna Ilaria, som är tvättäkta trasteverian, anser Piazza S. Cosimato vara stadsdelens kärna. Dit går jag då och då och köper grönsaker på marknaden och behandlas med stor hjärtlighet av försäljarna. ”Cara” är det vanliga tilltalsordet. Idag köpte jag för övrigt ett stort fång mimosa, som nu balanserar i en vas som jag verkligen hoppas inte läcker.

I söndags var det ekologisk marknad på Piazza S. Cosimato och folk sålde sylter, safter och guckor som de själva lagat. Det kändes lite som Fyristorg i Uppsala om lördagarna, där småodlare kan sälja sina produkter, men hade aningen högre hipsternivå. En skillnad var förstås att ungdomar höll på att måla de stängda butikernas serrandor med motiv från filmer, där Rom figurerar.

Solen skiner ute, och nu tror jag att jag ska springa ner till Checco er Carettiere och ta en kaffe. Både en krog och en bar ryms under namnet – den förra rekommenderas av Rydelius, den andra frekventerar jag så ofta att de börjat känna igen mig. Namnet är nämligen romanesco. Ordet ”er” är helt enkelt den bestämnda artikeln ”il”. Körkarlen Checco, med andra ord.