// you're reading...

Hela alltet

Böcker och blåa hästar

Nu på morgonen började jag läsa Henry James essäsamling Italian Hours. Första essän handlar om Venedig och skrevs som blogg… förlåt, som artikel till en amerikansk tidning 1882. Längden överskrider vida bloggens, men essän har något av samma ögonblickskänsla, även om den ännu unge författaren hela tiden försöker trassla sig ur sina egna beskrivningar om hur man väljer sin gondoljär för att säga något seriöst.

Själv är jag rätt nöjd så länge han fortsätter vara flyktig. Längre fram kommer han till Rom, och jag hoppas på att få många personliga intryck från den tidens stad. Evig må den vara, men föränderlig. De stora sevärdheterna kan han gott hålla sig från – jag vet redan hur Peterskyrkan ser ut – och essäistens uppgift är (liksom den skönlitterära författarens) inte densamma som guidebokens. För vägledning finns ju alltid Rydelius.

I Venedig har jag inte varit sedan maken och jag tågluffade dit på åttiotalet. Vi såg vad man förväntades se. Undantaget var Harry’s bar – vi var studenter och hade inte råd att gå dit.

När jag nu läste James började jag fundera på hur litteratur påverkar ens sätt att se på platser. När det handlar om Venedig har jag (efter två besök) sett tillräckligt för att göra mig en bild av det författaren beskriver, men inte nog mycket för att kunna stå emot en suggestiv skildring. Venedig dyker upp så ofta –självfallet i Thomas Manns Döden i Venedig, hos Henry James själv i The Aspern Papers men dessutom i Evelyn Waughs Brideshead Revisited, som jag ofta läser om – och jag vet inte längre var gränsen går mellan den stad jag sett och den jag läst om.

Med Rom är det annorlunda. Om den har jag läst ännu fler böcker från skilda tider, men för mig fungerar de som ytterligare ett historiskt lager hos staden – inte ett fysiskt, utan ett litterärt. Den första bok jag läste här i januari var Mika Waltaris Turms, den odödlige (1956). Waltari var antagligen Finlands mest kända författare på sin tid. Hans historiska romaner översattes till ett fyrtiotal språk – en fullkomligt otrolig siffra. Mest känd är Sinuhe egyptiern (1947).
Huvudpersonen Turms vet inte vem han är. Under sina vandringar fram och tillbaks över Medelhavsområdet på 500-talet f.Kr. råkar han ut för många äventyr och kommer även till Rom. Likheterna med våra dagars Rom är dock ganska liten.

Det är inte att undra på att Turms är mystisk. Han är etrusk, och inte vilken etruskersvensson som helst, utan en lukumon – en av de näst intill gudomliga kungarna. Som varje god historisk författare använder sig Waltari av den osäkerhet som finns i historieskrivningen. Etruskerna var förstås inte ett dugg gåtfulla i verkligheten, men eftersom deras språk är svårt att dechiffrera förefaller de gärna sådana.

I en central episod följer Turms sin vän, den etruskiske gravmålaren Aruns, till den gravkammare i Tarquinia som han håller på att dekorera. Det vill sig inte riktigt – framför allt är det en häst som krånglar. Så plötsligt lossnar det:

Han höll på med bilden av en yngling som ledde en kapplöpningshäst med ena armen om dess hals, och största delen var färdig, både ynglingen själv och hästens bakdel och framben. […] Det var blott mästaren som inte var nöjd. Han tog ett steg framåt och åter tillbaka, tecknade med stiftet i luften, och med ens förstod jag hur tydligt han såg framför sig bilden av en mager och senig rashäst som stegrade sig och kastade med huvudet. I detsamma började han rista in ett nytt hästhuvud på det förras plats. Hästen lyfte på huvudet, halsen fick en spänstigare krökning, allt fick liv. Och det hela tog bara ett ögonblick.

Så målar han hästen – och han målar den blå.

När jag sedan besökte Villa Giulia (se blogg 19.2) fanns där en gravkammare, som skyddades av lufttäta dörrar. Jag gick in – och där var hästen. Jag kan svära på att det var Aruns häst. Man kunde ha tänkt sig att Waltari fabulerade – för det får en romanförfattare – men han måste ha sett gravmålningen och ingående skildrat den i sin bok.

När Aruns till sist är klar med sin målning ställer han till med dryckeslag. Turms är med, och de blir så där förtroliga som folk kan bli under berusningen.

Då Aruns nu var så översvallande välvilligt stämd mot hela världen och även mot sig själv begagnade jag tillfället att fråga: ”Mästare, varför målade du hästen blå?”
Aruns stirrade förbluffad på mig med grumlig blick och svarade: ”För att den var blå när jag såg den.”
”Men”, sade jag, ”jag har aldrig sett en blå häst.”
Aruns blev inte ond, skakade blott beklagande på huvudet och sade: ”I så fall tycker jag synd om dig, min vän.”

Likt Aruns målar Waltari med några ord upp – inte bara ett etruskiskt konstverk, utan också en insikt om det konstnärliga skapandet och människornas konstsyn. Det gäller inte bara eller kanske inte ens främst på femhundratalet, utan lika mycket i vår tid.

Det är synd om den som inte sett en blå häst. Här finns den åtminstone på bild.
understanding audience and

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd