// you're reading...

Hela alltet

Minnet av Pompeji

Milos Formans Amadeus är nog den film jag sett flest gånger på bio – hela fyra gånger, alla när den var tämligen ny och man ännu inte karakteriserade en bra film med att säga ”den där kanske vi ska köpa sen” på vägen ut. Filmen består som bekant av den medelmåttige kompositören Salieris berättelse om Mozart – ett barnsligt, jobbigt, underbart geni som överskrider alla gränser, inte minst ifråga om arbetskapacitet. Och Salieri inleder sin berättelse med att säga ungefär: ”Jag kan inte minnas någon tid, då jag inte kände till hans namn. Medan jag lekte barnsliga lekar spelade han för kungar och kejsare.”

Jag kan inte minnas någon tid, då jag inte hört om Pompeji. Det är som om ruinstaden alltid funnits där, även om självklart någon i min barndom berättat för mig om Vesuvius fruktansvärda utbrott år 79, då städer dränktes och människor dog i tusenden. Fascinationen för ruinerna var dock tidigare än medkänslan för de döda. Senare kom historieintresset, och därefter intresset för antiken.

Sjutton år gammal besökte jag Pompeji första gången. Föräldrarna och jag var på sistaminutencharter i Rom och följde med på en utflykt. Det var en turistresa av det vanliga slaget, och jag minns tydligt hur jobbiga alla andra var, med sina dumma och pinsamma kommentarer och sin vulgära längtan efter vin till lunchen. Jag visste allt så bra som man gör vid sjutton och hade dessutom en helnykter mamma.

Sådana minnen kan förstås kasta ett negativt ljus över en själv, men inget tyder på att de är fabricerade. Första minnet av Pompeji är det definitivt. Där vandrar vi genom soldränkta antika gator – jag, mamma och pappa – och det är fullkomligt öde omkring oss. Inte en människa i sikte. Det är vi, dammet, vulkanen och antiken. Alla människor som rimligen måste ha funnits där har minnet sopat undan. De var inte viktiga. Det var vi och staden.

Även om minnet är redigerat säger det väl något om vilket intryck staden gjorde. Nästa gång hade jag med mig de två yngsta barnen (då 18 och 14) som kom och hälsade på mig under min romvistelse 2009.

Den gången var staden verkligen näst intill öde: det var vi och en fransk skolklass (de är överallt). Dessutom hängde regnet i luften, vädret var mörkt och dramatiskt, och när det började mullra uppifrån Vesuvius blev vi riktigt skärrade. Men det var bara åska. Här i Italien åskar det inte bara sommartid. Mycket var stängt – däribland båda teatrarna – men flera hus var öppna. Mest fascinerande var ändå att gå genom gatorna. Vi pratade mycket om antiken, och jag tyckte att staden hade kvar en känsla av död och skräck, som jag inte mindes från gången innan. Kanske var det vädret som inverkade, för jag kunde inte minnas att jag känt det så första gången.

Vi återvände hem till Rom med ett mjölktåg där det knappt fanns sittplats, åkte taxi med en galen chaufför (”Han kör 60 i kurvorna!” flämtade dottern, som höll på att ta körkort) och kollapsade med varsin pizza i mitt rum på Skandinaviska konstnärsföreningen. Fantastiskt, men utmattande, var omdömet.
Och nu var det alltså dags igen. Men det sparar jag ett tag. Lite spänning måste man ju ha i tillvaron. Forts. e.a.g., som det brukade stå i Kellgrens Stockholms-Posten – en annan gång.
23em Post navigation

which hosting, hosting ratings and reviews
chicago web design company
чехол на диван

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd