// you're reading...

Hela alltet

Antiken och den missade fotbollsmatchen

Vi var inte på fotboll igår. Det var inte för att vi inte ville, utan för att biljettkontoret var stängt. Här måste man nämligen inhandla biljetterna personligen och legitimera sig med pass, vilket försvårar det hela. Sedan blev det en skitmatch. Sonen upptäckte att den gick på Raiuno, så vi tillbringade kvällen i soffan framför tv:n och kollade mejlen samtidigt. Inter slog Roma i semin i Coppa Italia, och Totti var inte ens med och spelade. Förresten var vi alla så trötta efter två dagar i Pompeji att det var rätt skönt att slippa ta sig hem genom natten.

Ellen Rydelius framstår inte som någon stor sportentusiast, men i Med Ellen Rydelius i Rom (1954) ägnar hon en halv sida (ganska mycket i sammanhanget) åt Foro Italico, där Romas hemmaplan Stadio Olimpico ingår:

Den sportintresserade åker säkert gärna ut till det nya idrottscentrum, Foro Italico, förut Foro Mussolini, som il Duce invigde den 28 oktober 1932, då fascismen firade sitt tioårsjubileum. Det är beläget nära Tibern, mellan broarna Ponte Milvio och Ponte duca d’Aosta. Här höjer sig il Monolite, en obelisk av vit carraramarmor, som på sockeln bär namnet Dux och i vertikal inskription på monoliten Mussolini, det enda ställe i Rom där fascistdiktatorns namn står kvar.


Eftersom jag själv inte är särskilt sportintresserad kan jag lugnt säga att även den allmänt historie- och kulturintresserade har glädje av ett besök på Foro Italico. Ibland måste man också studera sådant man inte tycker om. Eftersom denna idrottsplats står kvar ser man också tydligt hur Mussolini och hans arkitekter försökte knyta samman sin tids Rom med antikens.

Klassicism var inne på tjugotalet – man behöver bara titta på ett svenskt tjugotalshus eller läsa en dikt av Hjalmar Gullberg – men Foro Italico försöker vara antik. Det är ungefär som när Helgo Zettervall renoverade Uppsala domkyrka och framställde medeltiden som den borde ha varit, inte som den var. Likaledes utformade arkitekterna Enrico di Debbio och Luigi Moretti i Foro Italico en antik idrottsplats, som den borde ha sett ut om antiken infallit på 1920-talet. Stadio dei Marmi är kantad av atletstatyer, och andra statyer finns överallt. Självfallet är de winckelmannskt bländvita och därmed långt från de målade skulpturer som vi numera vet att antiken höll sig med.

Stadio Olimpico började faktiskt byggas så tidigt som 1901, men utökades under Mussolinis tid till den s.k. Stadio dei Cipressi. Senare har den i ett par omgångar byggts ut till dagens jättearena. Det var här de stora fascistmötena hölls – mest känt är väl Hitlers besök 1 januari 1930. Så när Sophia Lorens och Marcello Mastroiannis rollgestalter i filmen En alldeles särskild dag har hyreshuset för sig själva är det där som alla andra är.

Utanför Stadio Olimpico är marken täckt av en jättelik mosaik. Den imiterar mycket tydligt de mosaiker som fanns i antikens termer (inte minst i Ostia) och inger en känsla av dejà vu. En och annan gymnast förefaller kopierad, men de flesta bilderna illustrerar den moderna tidens idrott. Som en matta möter man också orden DVCE DVCE DVCE. Intressant är det – och otäckt.

När man sitter på Stadio Olimpico och hör de åttiotusen ropa ”Totti!” begriper man också hur massuggestionen fungerar. Så länge den bara får en att ropa över fotbollsresultat är det inga problem, men dessvärre verkar intolerans och inskränkthet blomstra allt mer. Då talar jag inte om att man kan anse motståndarna vara idioter.

Klara Johanson, som jag ägnat många år, kom ihåg alla viktiga datum för sig själv, sin familj och sina favoritförfattare. Själv är jag inte riktigt så fixerad. Dock vet jag att 20 april är en dubbel dag: Dels är den Hitlers födelsedag, dels Johan Henric Kellgrens dödsdag. När man tänker på intolerans och förtryck kan man därför vända på tanken och ägna den upproriska upplysningsmän med vassa tungor. Det känns gott. Också de var påverkade av antiken och använde den för sin ideologi, fast utifrån med helt annan utgångspunkt. Idrotten ägnade de däremot mindre intresse.

here
deca durabolin uk

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd