// you're reading...

Hela alltet

Kulturvecka i Rom

Den här veckan torde åtskilliga turister här i Rom ha blivit glatt överraskade. T.o.m. i morgon är här nämligen kulturvecka, med särskilda begivenheter och dessutom gratis inträde till en rad av de stora statliga museerna. I längd når den nästan upp till veckorna efter franska revolutionen, ty den varar i nio dagar.

Själv har jag mumlat småsurt bakom fönsterluckorna. Jag hade gärna smitit iväg, men med två böcker som skulle iväg till två skilda förlag fanns inte stort val. Åtskilliga av ställena – som Palazzo Massimo och Ostia – har jag varit på ganska många gånger. Men ändå.

En eftermiddag stod jag inte längre ut med det pilljobb som återstod utan gick över Ponte Sisto bort till Palazzo Spada, ganska nära Piazza Farnese. Liksom många palats inrymmer det ett museum, Galleria Spada, där jag aldrig varit, fast jag ofta gått förbi. Palatsets fasad är ganska spektakulär och visar romerska kejsare, och på första gården ser man (enligt Ellen Rydelius) ”mytiska hjältar, Julius III:s vapen och Frankrikes liljor”. Palatset har varit bostad för flera kardinaler – den som byggde det blev påve under namnet Julius III, och näste man var kardinal Bernardino Spada. Han tog för övrigt över palatset 1632, ett år som är lätt att minnas.

Galleriet består alltså av kardinalens privatsamling. Han tycks ha favoriserat italienskt, tämligen samtida måleri, men också skaffat ett antal antika skulpturer. Där fanns en rätt trevlig filosof i helfigur, två sovande amoriner (i varsitt rum) och en barock allegori av Sömnen. Var kardinalen en sömntuta? Såg han något ont i sömnen, som borde bekämpas? Eller tilltalades han helt enkelt av runda, sovande varelser, som mest liknar små barn? Fann han sömn sött?

Samlingen var rätt förvirrande. Väggarna var fullhängda med målningar ända upp till taket, och överallt stod möbler och piedestaler av särskilt intresse. Dessutom fanns där härligt svulstiga friser. I vart och ett av de fyra rummen fanns beskrivningar, som man kunde plocka till sig, men informationen var inte helt lätt att ta till sig. På mig gjorde Guido Renis nyrenoverade porträtt av kardinalen störst intryck.

Man fick inte fotografera i galleriet, och det noterade jag förstås i god tid och behöll kameran i fickan. För den verkliga sevärdheten förekom dock inte sådana begränsningar. Där fanns nämligen ytterligare en innergård. Ellen Rydelius skriver 1954: ”I den andra gården ett galleri av Borromini med intressant perspektiv, som skall ha inspirerat Bernini till hans Scala Regia i Vatikanen.” Borromini och Bernini avskydde varandra – det nämnde jag väl när jag skrev om Piazza Navona?

Det första jag märkte på andra gården var doften. Det doftade apelsin, ty hela gården var full med apelsinträd. Där inne såg man människor samlade dels vid perspektivet, dels mitt emot vid någon sevärdhet som verkade ligga på marken.

Jag gillade perspektivet. Det var ett lurendrejeri, ett trompe l’oeil, som tycktes mycket djupare än det var. Sådana kluriga konststycken tilltalar mig. Sedan glesnade det bland folket, och jag gick för att studera vad som fångat dem.

Där låg en katt och sov. Det var en mycket söt katt. Ni vet Fem myror är fler än fyra elefanter? Där konstaterar Brasse att saker som är goda måste vara ännu godare tillsammans. Alltså:

Apelsinträdgård + perspektiv av Bernini + söt katt = en kanonupplevelse.

Fast om katten står det inte i några guideböcker. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, också på museer.

info

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd