Kommer ni ihåg kronärtskockorna, som jag blev lyrisk över för ett par veckor sedan? Jag citerade då Ellen Rydelius ur Rom på 8 dagar (1929) om carciofi alla giudea, där hon kom med den tidstypiska kommentaren ”ja, min fru, ni kan få receptet”. De kronärtskockorna bjöds hos Piperno på Monte Cenci 9.

Ett tag funderade jag på om vi skulle proväta de restauranger som Rydelius rekommenderade – i den mån de fanns kvar – men tanken föll på att de antingen var mycket dyra eller också alltför turistiga. När goda vänner föreslog att vi skulle ses på Piperno blev jag därför eld och lågor. Klart man måste pröva på!

Kronärtskockan i neon strålade inte längre utanför restaurangen. Kanske hade korgen blivit exklusivare sedan på tjugotalet, ty där fanns vita dukar och servitörer i svart fluga. Vårt sällskap förklarade att här skulle man äta friterat – hade vi hört talas om carciofi alla giudea? Och sedan beställde alla utom en in den vegetariska varianten av fritto misto, med friterade zucchiniblommor, potatiskroketter samt den obligatoriska kronärtskockan. Köttvarianten innehöll friterad lammhjärna, så jag kände mig inte så lockad – fast när vår bekant försökte få mig att smaka gav jag efter. Det var bättre än fruktat, men den smak av gåslever som utlovades saknades fullkomligt. Konsistensen var påfallande slemmig. Jag föredrog kronärtskockan.

Det blev en animerad kväll då vi diskuterade gamla minnen och kom med avslöjanden om oss själva och vår omgivning. En syster till den ena bekantingen visade sig ha ägt Palazzo Cenci – det var därför hon favoriserade Piperno. Man kände sig aningen liten – ”’umble”, som Uriah Heep säger. I palatset bodde på femtonhundratalet Beatrice Cenci, vars hemska öde inspirerade Shelley och även dök upp hos Fredrika Bremer (i En dagbok, har jag för mig). Rydelius berättar (1929):

Hennes skönhet hade hos den cyniske fadern väckt en onaturlig böjelse, och för att rädda sig undan hans förföljelser lejde hon med sina bröders hjälp två mördare, som stucko ihjäl fadern. Hon satt fången i Castel S. Angelos fängelsehålor, och trots nådeansökningar från flera av Roms förnäma familjer var påven obeveklig. Beatrice fördes till schavotten, där hon dog utan att ett ord av bekännelse gått över hennes läppar.

Incest och ond bråd död – liksom andra lidanden ständigt stoff för litteratur och goda historier. Vi talade dock inte alls om den stackars Beatrice, utan om helt andra saker. Rätt mycket om mat, faktiskt.

Pipernos kronärtskocka var verkligen god, och citronglassen kanske ännu godare. Jag uppskattar den där syrligheten. I Med Ellen Rydelius i Rom kommer författarinnan tillbaka till ghettot, som vid det laget förlorat många av sina invånare, och berättar:

Piperno, ibland kallad fader Abraham, har en medtävlare då det gäller de bäst lagade carciofi alla giudia. Hans namn är Samuele. Ni finner hans osteria ett stenkast från Piperno, vid den oregelbundna Piazza Costaguti, några steg från en åldrig kyrka, som slutat ett växlingsrikt liv med att bli skomakarverkstad.

Jag vet inte om Samueles krog var lika livskraftig som Pipernos. Vad gäller kronärtskockor har jag försvurit mig till Nonna Betta – som sagt, precis vid Octavias portik. Vi har återvänt och var lika nöjda andra gången. Nämnde jag tårtorna? Man kan få ett urval av dem, också. Till skillnad från Piperno är Nonna Betta f.ö. en kosherrestaurang, om man nu har behov av en sådan.

Och vad gäller ghettot i sig kommer jag inte heller den här gången till saken. En verklig cliff hanger, det här…