// you're reading...

Hela alltet

Agretti

Agrettin var borta. Gästen satt redan på tåget från Fiumicino, men agrettin stod ingenstans att finna. Typiskt, när jag nu tänkte laga något riktigt italienskt som nästan ingen känner till i Sverige!

Det har alltså gjorts nya upptäckter i grönsaksstånden. Mina djärva bravader i fiskdisken har däremot inte upprepats. Jag gjorde ett försök att undersöka vad man egentligen gör med råa räkor (ja, jag vet faktiskt inte – hemma brukar de vara rosa och färdigkokta), men ynglingen hos fiskhandlaren höll på att krepera av skratt. Då är det bättre med grönsakshandlarna. Där blir de mest intresserade när jag frågar, och även om de tycker jag är idiot visar de det inte. Nyligen hittade jag exempelvis en klotrund, klarlila grönsak, som jag tyckte jag kände igen men som inte riktigt överensstämde med mina förutfattade meningar. Men jo, det var en aubergine.

Redan under sportlovet fick jag syn på en märklig grönsak, som mest påminde om ovanligt långa tallbarr eller stelare gräslök. Först häromdagen tog jag mod till mig och frågade. Den heter agretti, kallas ibland barba di frate (munkens skägg) och har det latinska namnet salsola soda. Uppenbarligen går den att odla i Sverige, men den kan knappast vara särskilt spridd.

Grönsakshandlaren upplyste mig om att den behandlas precis som gröna bönor. Alltså följde en bunt med hem, kokades, begöts med den extrafina olivolja som maken hittat, fick lite citron över sig och serverades som tillbehör. Alldeles utmärkt! Den var god, lite bitter och smakrik. Likheten med gröna bönor låg inte i smaken – istället hade den ett intressant tuggmotstånd.

Vid ett par tillfällen har jag sedan blandat agretti med pasta. Samma sak här: olja, citron, svartpeppar – och vid ett tillfälle vitlök. Vi har försökt både med bucatini (som är långa, smala pastarör) och penne (då med klippta agretti). Bådadera fungerade lika bra, men man ska nog inte överdosera vitlöken. Den tenderade att stjäla föreställningen från agrettin.

Gästen fick istället standardnumret: pasta med zucchini och ricotta. Men på hemvägen från en promenad häromdagen hittade jag en affär som sålde färsk pasta, så vi åt färska fetuccine. Måltiden blev alldeles utmärkt ändå, och så pratade vi till midnatt.

Länge undrade jag vad som hände med agrettin. Ställde jag ifrån mig en kasse någonstans på vägen (och hade då något annat försvunnit)? Eller härjar agrettitjuvar på marknaden i Monteverde? Ingen ände fanns på frågorna. Fast nästa gång vi handlade fick jag svaret – det var helt enkelt tjejen i grönsaksståndet som glömt bort att lägga ner agrettin. ”Mamma, hur mycket agretti var det de glömde?” ropade hon – ty grönsakshandeln är förstås ett familjeföretag, och pappan går omkring och övervakar grönsakerna med cigarr i munnen. ”Trehundra gram”, svarade mamman prompt. Så nu har vi agretti hemma igen. Det känns bra.

bostondancing.psihosam.xyz

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd