// you're reading...

Hela alltet

Den tillfälliga friheten

Rom är inte bara romarnas stad, lika lite som skogen enbart tillhör Ronja Rövardotter. Besökare har flödat hit ända sedan antiken. Redan Aeneas var invandrare från Troja och kom motvilligt hit eftersom hans ätt var menad att grunda staden. Under Roms storhetstid var det viktiga att vara romare och tala gott latin – sedan kunde man se ut hur som helst. Senecas familj kom från Cordoba, och den store retorikern Quintilianus från norra Spanien. Efter kristnandet kom pilgrimerna och utländska präster och lärda. Med tiden började turisterna strömma in – först enstaka, på sin grand tour, och senare horder av sällskapsresenärer.

Många har blivit kvar i staden – vissa för alltid, som senator Nils Bielke (svensken som blev katolik på sjuttonhundratalet), vissa under flera år, som Ellen Rydelius, många under ett antal månader. Också det senare är nog för att Rom ska vara en ständig närvaro i deras liv. Hemma hos den tyska familjen Goethe hängde flera gravyrer från Italien, som pappan tagit med från en vistelse i södern. Sonen Johann Wolfgang fångades av dem, och tillsammans med den antika bildningen bidrog de till att han tidigt drömde om Rom. För honom blev staden urbilden för allt gott, och ju mer poeten blev fångad i det strikta livet som excellens desto mer längtade han till den eviga staden. ”Kort sagt, Goethe satt i en fälla, och friheten kallade han Italien”, skriver litteraturkritikern Klara Johanson i en essä. Så var det nog för många. Italien – och Rom – blev för dem det liv de velat leva, men aldrig fått tillgång till.

I mitt kontaktnät finns påfallande många Romvänner. Vi har mötts i Rom, ofta under några korta veckor på Svenska institutet, och sedan hållit kontakten. Åtskilliga länder har här sina institut eller akademier, där forskare och ibland också konstnärer vistas allt från ett par veckor till flera år. Vi besökte igår den tyska akademin, som huserar i Villa Massimo när Piazza Bologna. Den jättelika trädgården hörde en gång till furstefamiljen Massimo och inköptes 1910 av en preussisk välgörare. Han lät bygga en huvudbyggnad och tio moderna ateljéer – och skänkte sedan rubbet till den tyska staten, tillsammans med en nätt liten summa på 680.000 riksmark. Groteskt mycket pengar, efter vad jag kan förstå.

Den tyska akademin i Rom riktar sitt stipendieprogram till konstnärer inom bildkonst, litteratur, komposition och arkitektur. Var och en får en ateljé att arbeta i (jag tycker det borde kännas spöklikt för författarna, men kanske jag är för mysigt inriktad) och en lägenhet att bebo. En paradisisk tillvaro, tycks det.

Igår var det öppet hus, med konstutställningar och uppläsningar. Vi hörde uppläsningar av poeten Jan Wagner och novellisten Lutz Seiler och tittade in i flera ateljéer. Julia Schmidt ställde ut utkast till målningar, där hon plockar element från äldre konst och vidareutvecklade dem, och Via Lewandowsky visade installationer – däribland en klocka, som rörde sig i den rasande fart som det känns när man är riktigt stressad.

Så är det inte här i Rom, där vi snarare ägnar oss åt ett kontemplativt än ett aktivt liv och där gammalt och nytt går hand i hand. Men idag är det första april, och en alldeles särskild dag i familjen. Och ännu har vi inte blivit lurade en enda gång.
now made new

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd