// you're reading...

Hela alltet

Snobbigt, excentriskt och betydande. Tre museer i Rom

Igår var den första sommardagen. – Eller egentligen inte, men det kändes så för en nordbo. Termometern går nu upp till 16-17 grader, man får lust att äta glass och nätterna är inte längre isiga. Italienarna bär dock fortfarande täckjacka, och om de skulle plocka av den visar de sig ha ylletröja under. När jag köpte bröd frågade den åldrige bagaren oroligt om jag inte frös i min kortärmad tröja, men vi enades om att det är mycket kallare där jag kommer från.

Långa promenader känns självskrivna sådana dagar, och den här gången gick de mellan museer. Inledningsvis såg jag utställningen ”Roma e l’Antico” på Fondazione Roma (i Palazzo Sciarra vid Corson), som slutar om ett par veckor. Antiken och sjuttonhundratalet var ämnet bakom den aningen kryptiska rubriken, och många antikinspirerade verk visades, dock utan att imponera. Det roligaste var de antikinspirerade bordsuppsättningarna och den sektion som ägnades kvinnliga konstnärer – framför allt Angelica Kauffman (1741-1807). Nu är jag förstås ingen idealpublik för en sådan utställning, men jag väntar mig ändå att den ska säga något som inte är självklart. Rimligen bör en bra utställning både kunna ge den informerade och den okunniga något, men det gjorde inte denna. Den antikdyrkan den skildrade var dessutom klinisk, för att inte säga pryd. Jag kan garantera att det fanns andra sidor. I mars kan man se några sådana på Nationalmuseum i Stockholm, där utställningen Lust och last utlovar nakenchock.

Möjligen bidrog den snorkiga och snobbiga atmosfären på Fondazione Roma till min reaktion. Vakterna hade högklackat, såg ut som fotomodeller och satt i klungor och pratade. Baren var extremt elegant, men tycktes aldrig ha använts. Toaletterna var formgivna in i minsta detalj, men där fanns inget att torka händerna på. Det krävdes min bestämdaste docentstämma för att någon skulle gå med på att öppna väskinlämningen och ge mig min ryggsäck.

Nästa museum, Museo Barracco, var raka motsatsen. Det består av den kalabresiske adelsmannen Giovanni Barraccos (1829-1914) samling. Han kom till Rom 1870, vid en tid då åtskilligt antikt material grävdes upp under de många byggnadsarbetena, och snart började han samla. År 1904 donerade han samlingen till staden Rom och blev hedersmedborgare här. Själv saknade han arvingar.

Barracco föredrog fragment framför hela skulpturer, för han tyckte de sade mer om verket. På samma sätt tycker jag ofta att små privatsamlingar kan ge större behållning än stora museer. En höjdpunkt är det absurda Musée Nissim Camondo i Paris. Barraccos samling var mera normalt antik, och dessutom inte inhyst hemma-hos utan i det mera neutrala Palazzo Farnesina (Via dei Baullari 1 – ej att förväxla med Villa Farnesina i Trastevere). Samlingen sträcker sig från det allra tidigaste Egypten till 1100-talet e.Kr. Bland dessa fragment fanns påfallande många hermafroditer, vilket alltid känns som en extra bonus. Som vanlig fanns där också vackra gossar i marmor.

Det var ett sådant museum där vakterna följde med när man gick upp till nästa våning, för de var inte så många. De var mycket vänliga, inte särskilt ärtiga och rätt intresserade av sina mobiltelefoner. Och ja – det fanns handdukar på toaletten.

Det tredje museet tävlar i en helt annan klass än de övriga. Idag på förmiddagen begav jag mig till Villa Giulia, Roms etruskiska museum, vilket redan Rydelius kallar ”ytterst intressant”. Hon har förstås helt rätt – det kan inte nog rekommenderas. Det är ett stort museum, fyllt av många av de saker man känner igen. Här finns Apollo från Veji och ”il Sarcofago degli Sposi”, som möjligen heter ”Det gifta parets sarkofag” på svenska. Dessutom finns där alla slags urnor – däribland många som brukar illustrera artiklar om antik mytologi – fantastiska rekonstruerade tempel och sedan ännu fler urnor (jag blev lite desperat på slutet). Dessutom har museet en fungerade bar med normal italiensk service. Panini, gott kaffe och intressant klientel hörde dit.
Som så många romerska museer är det etruskiska inhyst i vackra lokaler. Påven Julius III lät bygga Villa Giulia som sommarpalats alldeles intill den underjordiska viadukten Acqua Vergine. Som sommarstuga är villan inte illa – i arkadens tak slåss ovettiga keruber, inne i rummen finns storartade mytologiska målningar och trädgården sträcker sig i fransk, strikt elegans ändå fram till ett nymfeum med porlande vatten. Alltsammans är överväldigande, men även om det säkert var svalt och skönt under femtonhundratalets romerska somrar kan det inte ha varit särskilt mysigt. Kanske är ändå syrentorp att föredra.
buildings beatnik stantii

Fort Collins web design services

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd