// you're reading...

Hela alltet

Jubileum med broccoletti

Broccoletti. Jag sÃ¥g det pÃ¥ marknaden, och insÃ¥g att jag inte lagat det pÃ¥ fem Ã¥r. Ätit det har jag – det hör till säsongens grönsaker, och pÃ¥ trattoriorna i Rom beställer jag det nästan lika ofta som cikoria. Det figurerade vid en ovanlig lunch förra Ã¥ret, när en väninna och jag beställde in restaurangens färska pasta med mozzarella och broccoletti, och till vÃ¥r förvÃ¥ning fick… kokt broccoletti och varsin hel mozzarella. Vi struntade i att klaga. Det var gott, pÃ¥ sitt sätt, och man blev mätt pÃ¥ det ocksÃ¥.Broccoletti i närbild (Ã¥teranvänd bild frÃ¥n 2011)
För fem år sedan var broccoletti en nyhet för mig, och jag skrev en blogg om det. http://carinaburman.se/rom/?p=199 Det är en typiskt italiensk grönsak, som också heter cime di rapa (brassica rapa sylvestris), men som så vitt jag vet inte har något svenskt namn. Till utseendet påminner den om broccoli, men de broccoliartade knopparna växer på långa stjälkar och omges av stora blad. Skälet till att jag undvikit brocoletti är att det är så jobbigt att rensa. Man använder bara knopparna och de finaste bladen – resten ska bort. När jag och maken skulle äta det blev det en kompostpåse full med rens, så när jag bodde ensam i Rom förra året kom jag mig aldrig för att laga det.

Härom dagen hittade jag så färdigrensad broccoletti på marknaden, och igår bjöd jag dottern på färska fettuccine med broccoletti. Den senare kokade jag och fräste sen ett litet ögonblick i olivolja tillsammans med peperoncini. Första gången jag lagade broccoletti hade jag ännu inte fått koll på det där med peperoncini, men numera hör det till mina favoritkryddor och finns alltid till hands vid spisen. Jag brukar köpa en burk varje gång vi kommer till Rom och ha i diverse lånade kök, och sedan följer burken med hem. Våra barn är numera välförsedda med peperoncini. Jag föredrar hel sådan, så kan man smula själv.

PÃ¥ baren. Kopp med romerskt motiv.

PÃ¥ baren. Kopp med romerskt motiv.

Hur smakar då broccoletti? Dottern hade aldrig ätit det förr och kommenterade bitterheten, som påminner lite om cikoria. Samtidigt smakar det lite broccoli. När man får broccoletti kokt på restaurang får man ibland titta noga för att urskilja de små knopparna och skilja det från cikorian.

Igår var det för övrigt inte bara broccoletti till middag – det var också fem år sedan jag kom till Rom för vår första längre vistelse. Ett par dagar tidigare hade jag börjat den här bloggen med en bakgrund och avsiktsförklaring.

Nu har jag varit här ett par veckor och arbetat hårt på Rydeliusboken, som ska komma i vår. Så mycket tid till skrivande har inte funnits. Istället har jag läst mitt eget manuskript, gjort tillägg (framför allt biografiska sådana) och kollat citat. Just idag känns det som om jag har full kontroll över arbetet, vilket inte alltid är fallet så här i slutskedet. Det är väl därför jag slår mig lös med en blogg. Ett och annat hinner man ju med ändå – man måste ju äta, och man kan springa ner till baren för en kaffe. Rätt ofta sitter jag i biblioteket på American Academy, men den tillfälliga lägenheten har också ett skrivbord – med bra utsikt, dessutom.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

òåïëîå è õîëîäíîå îñòåêëåíèå àëþìèíèåâûìè îêíàìè ïëàñòèêîâûå îêíà öåíà webdisart, ltd