Men titta – jag är tillbaka! Som en bumerang, en jojo, en gummiboll… eller förresten som James Bond, som i Spectre kravlade ut ur sin kvaddade Aston Martin i vattnet vid Ponte Sisto och sedan spatserade förbi muren ned mot min gamla gränd, Vicolo del Quartiere. Vid det laget var jag så upphetsad att jag inte hann se om grändens blommande mimosaträd anades på filmen – men den kommer väl på tv vad det lider, kan jag tänka mig. Om mina upplevelser från filminspelningen kan man läsa i ett blogginlägg från 15 mars,http://carinaburman.se/rom/?p=1715.

Min bok om Bellman och ölet

I vilket fall – Bond kom tillbaka, och det gör också jag. Här sitter jag på American Academy i Rom, och allt är nästan som förr. ”Nästan” av flera skäl. Ett är förstås att jag bara är här några dagar. Om två Romälskare ska besluta om semestermål finns det hög risk att det är här de hamnar (fast det är tveksamt om detta verkligen är semester). Ett annat är att jag just nu ägnar mer tid åt Bellman än åt Ellen Rydelius. Både kommer dock att bli föremål för böcker – den senare snarare än den förra. Mer kan jag inte säga just nu.

Ölbaren Open Baladin

I våras kom jag med en liten bok om Bellman och ölet, där jag jämför ölet hos Bellman och ölet i verkligheten – eller snarare som det speglades i ett bryggeribibliotek, som donerats till Uppsala universitetsbibliotek.(Boken kan man beställa genom Uppsala universitetsbibliotek,http://acta.mamutweb.com/Shop/Search?q=dubbelt%20öl&page=1 ) Under arbetet med ölboken har jag lärt mig åtskilligt om sjuttonhundratalsöl, men också om bryggande och annat ölrelaterat finlir. Dessutom har jag så sakteliga börjat skapa mig en uppfattning om vilken slags öl jag själv tycker om.

Det finns en hel del etablerat italienskt öl – jag har vänner som har starka känslor kring Peroni och Moretti – men där känner jag mig rätt likgiltig. Liksom de flesta andra länder har också Italien under senare år fått ett uppsving av mikrobryggerier och ”birra artigianale”. I våras provade jag ett öl som hette Terza rime – ett namn man knappast kan motstå som litteraturvetare – och när jag hade besök av den ölkunniga dottern höll hon små föreläsningar om olika slags öl vartefter vi passerade barer och ölbutiker. Roligast var dock när romerska vänner lockade med oss på en hipp ölbar – så roligt att vi igår bestämde oss för att återvända dit. Om vi nu hittade…

Så kan det ju kännas ibland.

Jodå. Jag prickade in baren på en gång och kände mig omåttligt stolt över mig själv. Utanför Rom har jag världens sämsta lokalsinne – i Rom hittar jag däremot rätt bra. Det måste ha något med grändernas nyckfullhet att göra. Normalt lokalsinne hjälper inte ett dyft.

Baren heter Open Baladin och hör till ett italienskt bryggeri, som grundades på nittiotalet. Det har barer i flera italienska städer – den i Rom ligger på Via degli Specchi, inte långt från Ponte Sisto. Alla öl har lustiga namn, och varje dag kommer nya menyer. Jag provade Airyevil (det tog en stund innan jag insåg att jag inte skulle uttala det på italienska) och Ghhoolagholasecca, för jag är en sån som gillar ale av skilda slag. Vill man ha något som påminner om sjuttonhundratalets öl ska man helst hitta något färskt, överjäst – vissa belgiska öl kommer ganska nära.

Föga Bellmanskt uttalande

På menyns baksida citerades Johnny Cash: ”I hardly ever drink beer singing songs.” Det kunde inte vara mindre Bellman, där sång under drickandet är en självklarhet. Hos honom får ölet ibland nästan himmelska egenskaper och fungerar som en frälsare. Men det är långt mellan krogen Kryp In och Open Baladin, och det finns många fluidum som gör människan lycklig. Här är det faktiskt just nu dags för mig att gå ut till biblioteksbaren och dricka dagens första espresso. Också den som jobbar på semestern måste njuta romerska fröjder.