// you're reading...

Hela alltet

Två scener, men mest Tosca

Rom har sina teatrala drag, och minsta småsak kan bli till en föreställning. I lördags satt vi exempelvis på en uteservering och betraktade gatujobbare som la om stenläggningen på Via S. Dorotea. Efter mina skriverier om sampietrini häromsistens var det givande att se hur det gick till på nära håll – de siktade sand, satte ner stenarna och högg vid behov till dem så de passade bättre. Arbetet sköttes av tre unga män, av vilka en lastade stenarna i en skottkärra. Han hade skyddshandske på vänster hand och lastade med höger, men i vänsterhanden höll han en cornetto som han då och då bet en tugga av. En medelålders arbetsledare lutade sig mot avspärrningarna och kollade att allt gick rätt till. När stenen var färdiglagd var det han som bar bort avspärrningnarna, medan de andra vinschade ner en speciell stampmaskin från lastbilen och använde den för att pressa ner den nya stenläggningen. De unga arbetarna hade hörselskydd, men inte arbetsledaren. Som svensk växlade man mellan fascination och mummel om säkerhetsföreskrifter, arbetsställningar och sådant. Nu lärde jag mig också att det där lagret som ibland ligger över stenarna inte är asfalt, utan tjära.

Taket i S. Andrea della Valle

Taket i S. Andrea della Valle

Som Oscar Wilde sa: Arbete fascinerar mig. Jag kan titta på det timvis. Antagligen var det också han som sa: ”Italien har 60 miljoner skådespelare. De sämsta av dem står på scen.”

Det är något berusande när man får till en bra formulering – så till den grad att orden kan gå en åt huvudet och få en att offra sanningen. Varför skulle italiensk teater vara sämre än annan? Förresten – här ska det vara opera.

Kanske låg Scarpias arbetsrum bakom något av dessa fönster? Fast var låg tortyrkammaren?

Kanske låg Scarpias arbetsrum bakom något av dessa fönster? Fast var låg tortyrkammaren?

Också på aftoen upplevde vi nämligen en föreställning, denna gång en verklig sådan. Teatro dell’ Opera i Rom har en ny uppsättning av Tosca, och redan i januari bokade vi biljetter. Finns det någon opera man bör se i Rom måste det var just Tosca, detta passionerade stycke som i början av 1900-talet avfärdades som en ”shabby little shocker”, men som blivit en klassiker genom musiken och sin blandning av kärlek, politik och ond bråd död. Få operor har en så tydlig anknytning till specifika platser – som bekant börjar den i kyrkan S. Andrea della Valle, fortsätter i Palazzo Farnese och slutar på Castel S. Angelo. Redan för fyra år sedan skrev jag en blogg om vår vandring mellan platserna. Vad gäller opera är jag en enkel själ, som tycker om Mozart och Puccini, och för Tosca har jag en särskild känsla – inte minst efter den uppsättning som Uppsala Universitet gjorde 2008 i domkyrkan, universitetshuset och rikssalen på slottet. Det kan rekommenderas att sitta mitt i körerna i första aktens slut.

Castel Sant' Angelo.

Castel Sant’ Angelo.

I förrgår tog vi en omväg till operan och passerade Castel S. Angelo, Palazzo Farnese och S. Andrea della Valle. Det blev alltså motsatt ordning mot i operan, men topografiskt passade det bäst så.

Teatro dell’ Opera (eller Teatro Costanzi) är en ståtlig byggnad, vars fasad restaurerades på femtiotalet men där inkråmet är svulstigt 1880-tal, fullt med guld och kristall. Vi satt i en loge för fyra, med egen tambur och rosa sammetstapet, som sett bättre dagar. Jag är svag för gamla teatrar. Loger var en särskild bonus – har man ägnat sitt liv åt sjuttontalet får de ett romantiskt skimmer, med alla sina möjligheter till intrig och kurtis. Dessutom var det lika viktigt att ses som att bli sedd. Så var det också på Teatro dell’ Opera.

Operan inifrån - loger hela vägen.

Operan inifrån – loger hela vägen.

Uppsättningen var uppenbarligen inspirerad av den allra första uppsättningen av Tosca år 1900. Det innebar att den var fullkomligt ren och faktiskt utspelade sig i Rom år 1800 och inte i exempelvis ett kök eller en modern förort. Kreativa regilösningar kan få fram många nya aspekter av en pjäs, men ibland längtar jag efter att exempelvis se en Hamlet som faktiskt utspelar sig vid ett danskt renässanshov. Faktum är att jag inte kan erinra mig att jag gjort det, även om jag sett en hel del goda uppsättningar.

Denna Tosca var däremot så klassisk det gick. Titelrollen spelades av den ukrainska sångerskan Oksana Dyka, Cavaradossi sjöngs av Stefano La Colla och Donato Renzetti dirigerade. Scenografin visade just de platser den skulle, och kyrkan var sig förunderligt lik mot den vi besökt ett par timmar tidigare. Eftersom vi satt längst bak i vår loge såg vi ungefär 80% av scenen, men regissören hade varit hänsynsfull nog att placera alla arior mitt på scenen – det kändes nästan lite barockt. Dessutom såg vi orkesterdiket och noterade när en musiker försvann ut under andra akten. Grannen i stämman undrade vad som hände, varpå en av de andra gjorde den karakteristiska italienska gest som betydde ”han dricker”. Antagligen var det ett skämt – ett sätt att jävlas vänner emellan – men det var märkligt att se detta vardagsdrama parallellt med scenens dramatik. Och för den som undrar: den försvunne kom raskt tillbaka och spelade på som om ingenting hänt.

Jag i logen.

Jag i logen.

Publiken var också en upplevelse. När ljuset släckts – först i salongen, sen i logerna – började de ge luft åt sina åsikter. Så jublade de varje gång dirigenten kom in och ropade ”maestro!”, de applåderade länge efter arior och visade mycket tydligt att konsten är beroende av sin publik. Särskilt uppskattade de Cavaradossi. I sista akten, när han strax före avrättningen sjunger arian till livet (”E lucevan le stelle”), blev det blickstilla – och så bröt applåderna loss! Aldrig har jag hört en så lång applåd. Sångaren stannade upp, lyste upp – och så sa regisssören: ”Lo faccio!” – Jag gör det! – och tog om sången från början. Det är det som heter omstart i studentspex. I opera trodde jag inte det förekom, i varje fall inte på den här sidan år 1800.

Vi hörde publiken, och vi såg den också. Nere på parkett var man inriktad på att umgås under pauserna, så man promenerade runt och konverserade varandra, vinkade (bakvänt, som Ria Wägner) och pratade högljutt. Vid baren studerade vi de olika människorna och klädstilarna. Där fanns allt från smoking ner till jeans och fläckig t-tröja. De flesta äldre damer uppträdde i päls, företrädesvis från minkar och andra blanka djur, och rätt många av dessa damer var mindre än jag. Ett vackert par stod bredvid oss med en flaska champagne – han var en stilig engelsman, som klagade på hur han på public school tvingats titta på opera varje vecka och hatat det, men numera formligen älskade opera, hon var elegant, smal som en vidja och hade antagligen den dyraste klänning jag sett i levande livet. Djärvt skuren var den också. Det var uppenbart att de inte var gifta. Ett ungt par, som vi tog för tillresta studenter, promenerade omkring med nöjt utseende. Han var en av jeansgossarna, hon hade klänning och en fascinator i håret. Senare såg vi dem kyssas uppe på femte radens lyssnarplatser, kanske eldade av operans passioner. Till och med våra logegrannar blev ömma, och hon lade upp sina stövelklädda ben i hans knä.

Det var en upplevelserik dag, som började med stenar och slutade med sång. Vi lämnade taxiköerna bakom oss, gick till Via Nazionale och fångade en taxi där. Vår chaufför var inte ensam – han hade pappa med sig. Kanske fick han inte vara ensam ute så sent.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd