// you're reading...

Hela alltet

Tidens gång och Trastevere

Tiderna förändras, och det är ibland lite läskigt att inse hur mycket de förändrats under ens liv. Jag läser just nu en deckare av P.D. James, Innocent Blood, tryckt första gången 1980 och ursprungligen inköpt för 17.500 lire. Mina medhavda böcker har tagit slut, och jag växlar mellan bokhyllefynd och klassiker på paddan. Det är f.ö. mycket intressant vad nordbor läser när de är utomlands – jag kanske återkommer till det.

Trastevere, inte långt från S. Cecilia in Trastevere

Trastevere, inte långt från S. Cecilia in Trastevere

Två tankar kommer tillbaks under denna läsning: ”Himmel, så länge sen det var – och jag var med” och ”halva den här boken hade inte funnits om de haft internet”. Dessutom handlar den om en artonårig flicka, som är jämnårig med mig. Jag vet mycket väl att jag varit arton – jag minns bitar av det året mycket väl – men det är svårt att inse hur annorlunda den världen var. Ändå kan jag (när jag så önskar) skrämma barnen med erinringar från sjuttiotalet, och dessutom från sjuttiotalets England, dit jag som tidigt övertygad anglofil gärna åkte. Det var långt innan jag blev italofil, även om jag redan varit i Rom.

S. Cecilia in Trastevere (ur konstig vinkel).

S. Cecilia in Trastevere (ur konstig vinkel).

Nu har jag suttit och skrivit intensivt några dagar, och det har gått dagar utan att jag varit utanför Trastevere. Mest har jag gått ut för att handla eller ta en kaffe – jag höll på att säga att jag minns inte när jag senast gjorde en längre utflykt, men det var faktiskt i lördags, när jag följde Rydelius guidning genom Ostia Antica. Närheten till affärer, barer och restauranger är fantastisk. Rätt ofta äter jag lunch hemma, och så smiter jag ner för en snabb kaffe al banco på något ställe i närheten.

Häromdagen träffade jag människor som av och till bott i Trastevere sedan sjuttiotalet. Vi diskuterade hur stadsdelen förändrats och gentrifierats. Det proletära har givit plats för turister samt konstnärer och intellektuella – ofta utlänningar, som ibland bara bor här delar av året. Liksom hela Rom är Trastevere rätt tomt i andra hälften av januari. Vid mitt första besök i Rom 1978 varnades jag och föräldrarna)för Trastevere eftersom det var det skummaste, mest tjuvtäta men också mest pittoreska området i Rom. Pittoreskt är det fortfarande, men inte farligare än andra delar av Rom – snarare tvärtom, skulle jag vilja säga.

Gränd i Trastevere

Gränd i Trastevere

Min bok om Ellen Rydelius har nu nått rätt långt – en förglimt fick man i en understreckare 27 februari – och jag har grävt mig ner på tidigare oanade djup. Ett sådant var just Trastevere – kanske för att jag har specialintressen åt det hållet. Jag insåg nämligen att Rydelius i första upplagan, 1927, plockar hit gästerna i förbigående för lunch och besök i S. Cecilia in Trastevere:

Trastevere, där vi nu befinna oss, har sin alldeles särskilda prägel med höga, nästan fönsterlösa murar utåt gatan, pittoreska gårdar med alla slags prång och utväxter och blomkrukor utefter de oregelbundna gårdarnas taklister. Målarna söka sig gärna hit, turisterna uppleta på sin höjd S. Maria in Trastevere eller S. Cecilias kyrka […].

"Carlo Modernas underbara marmorstaty av den heliga Cecilia", skriver Rydelius.

”Carlo Modernas underbara marmorstaty av den heliga Cecilia”, skriver Rydelius.

Någon redogörelse för den förra kyrkan ges dock inte. Istället leds resenärer vidare på en drosktur upp till Aventinen. Trastevere var helt enkelt inte intressant.

Serrandorna målas

Serrandorna målas

Elva år senare är avsnittet betydligt utökat. Uppenbarligen började trettiotalets turister intressera sig för området – kanske var det ett sätt att ”go slumming” – och ville studera annat än de två viktigaste kyrkorna. ”Trasteveres folk, som anser sig vara de renaste romarna, har haft sin egen diktare och sin egen konstnär”, meddelar Rydelius nu. Diktaren var förstås Giuseppe Belli, som skrev på romanesco, den svårbegripliga romerska dialekt som nu är ersatt av den aningen mer lättförståeliga romano, och konstnären var Pinelli, som enligt Rydelius söp ihjäl sig på trattorian La Cisterna. Efter den mera ingående omarbetningen 1954 får Trastevere ett helt eget avsnitt, där också Palazzo Corsini (där drottning Kristina levde och dog), Villa Farnesina och sevärdheterna längs promenadvägen till S. Maria in Trastevere behandlas.

Ännu idag har Trastevere kvar sin egen stämning. Den är lite annorlunda, lite kärvänlig, lite konstnärlig, lite alternativ. Min italiensklärarinna Ilaria, som är tvättäkta trasteverian, anser Piazza S. Cosimato vara stadsdelens kärna. Dit går jag då och då och köper grönsaker på marknaden och behandlas med stor hjärtlighet av försäljarna. ”Cara” är det vanliga tilltalsordet. Idag köpte jag för övrigt ett stort fång mimosa, som nu balanserar i en vas som jag verkligen hoppas inte läcker.

Trastevere är lite speciell - trasteverianerna också

Trastevere är lite speciellt – trasteverianerna också

I söndags var det ekologisk marknad på Piazza S. Cosimato och folk sålde sylter, safter och guckor som de själva lagat. Det kändes lite som Fyristorg i Uppsala om lördagarna, där småodlare kan sälja sina produkter, men hade aningen högre hipsternivå. En skillnad var förstås att ungdomar höll på att måla de stängda butikernas serrandor med motiv från filmer, där Rom figurerar.

Solen skiner ute, och nu tror jag att jag ska springa ner till Checco er Carettiere och ta en kaffe. Både en krog och en bar ryms under namnet – den förra rekommenderas av Rydelius, den andra frekventerar jag så ofta att de börjat känna igen mig. Namnet är nämligen romanesco. Ordet ”er” är helt enkelt den bestämnda artikeln ”il”. Körkarlen Checco, med andra ord.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd