// you're reading...

Hela alltet

Sjuklingsmat

Italienska buljongtärningar med käck femtiotalsfru.

Italienska buljongtärningar med käck femtiotalsfru.

Det kom en förkylning, och hela min världsbild rasade. Eller i varje fall all tidsplanering. Dagarna tickade vidare, och nu har jag varit här halva tiden. Idag är dag femtio – 50/100.

Muskotnöt med inbyggd kvarn - köpahemtips från italienska snabbköp.

Muskotnöt med inbyggd kvarn – köpahemtips från italienska snabbköp.

Det hände inte särskilt mycket där i feberns farvatten, varken ifråga om promenader eller kultur- och matupplevelser. Ena dottern var här några dagar, och vi promenerade till vår gamla marknad i Monteverde. Den var lika överväldigande som för fyra år sen, men grönsakshandlaren hade inte längre någon cigarr mellan tänderna. Ingenting är oföränderligt, ens i den eviga staden.

En favoriträtt har jag hittat tillbaks till den senaste månaden, och den passade utmärkt som sjuklingsmat – tortellini in brodo. Buljong lär ju dessutom vara vara stärkande. Rätten är inte heller mer komplicerad än att också den febriga klarar den. Man gör en god buljong på tärning (hemma använder jag hönsbuljong, här den variant som heter ”classico”), kryddar med muskot och har i så mycket tortellini man vill.

Mimosaträden blommar.

Mimosaträden blommar.


Jag kör alltid med skinkvarianten och räknar 10-12 stycken åt mig själv. Det går alldeles utmärkt med torkade tortellini, men här lyckades jag inte hitta sådana utan har använt färska. När pastan är färdig smakas det hela av och serveras med riven parmesan och en bit bröd. Gott, värmande, lättätet.

Under en av de där sjuklingsmåltiderna mindes jag första gången jag åt tortellini in brodo. Jag var sjutton år gammal, det var bara ett stenkast härifrån (även om jag inte längre minns var i Trastevere), och soppan var förrätt inför en fisk, som togs från ett akvarium på väggen. Idag kan jag inte komma på någon restaurang i Trastevere som har ett sådant akvarium, men här finns rätt många.

Så kommer den dag då man inte längre längtar efter soppa, då solen skiner och huvudet är klart. Då går man ut i staden och häpnar över hur underbart Rom är – och en dag ser man ett mimosaträd som blommar. Då är det vår i Rom, och allt förkylningsgnäll är bortglömt.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd