// you're reading...

Hela alltet

Blixtar, dunder och tidtagarur

I förrgår kväll åskade det. Först blev det ljus över Tibern, sedan kom mullret, och strax därefter började det hagla. Jag satt i en fåtölj och läste, och ibland tittade jag ut på ljusskenet bortom träden. Det är nämligen träden som antyder var Tibern ligger – floden själv flyter så djupt att den inte syns, men träden som kantar den ser jag.

Men titta! Mängder av folk, som inte är turister. Utsikt från trappan till S. Maria in Aracoeli.

Men titta! Mängder av folk, som inte är turister. Utsikt från trappan till S. Maria in Aracoeli.

Jag kan inte riktigt vänja mig vid vinteråska. Åskväder är så intimt förknippade med ljusa sommarnätter och vistelse i sommarstugan, där man tappar upp vatten ifall elen skulle gå och ser till att alla elektroniska apparater är urdragna. En gång kom det en klotblixt ur telefonjacket, gjorde en sväng inne i storstugan och försvann upp genom skorstenen. Sådant väntar man sig inte i en gränd invid Tibern.

Morgonen därpå sken solen, och efter lunch insåg jag att detta inte var någon dag för jämförelser mellan texter eller skrivande över huvud taget. Det var en dag att gå ut.

Capitolium avstängt. Byggnaden i mitten är S. Maria in Aracoeli.

Capitolium avstängt. Byggnaden i mitten är S. Maria in Aracoeli.

Redan för ganska länge sen började jag provgå dagsrutterna i Ellen Rydelius Rom på 8 dagar (1927), men så här i efterhand känns det som jag var dåligt systematiserad. Det märktes framför allt efter att jag guidat mina projektkolleger på Capitolium i höstas och begrep hur mycket en guidebok beordrar sin läsare i än den ena, än den andra riktningen. Så jag promenerade till Capitoliums fot, satte igång tidtagaruret och ägnade en stund åt att vandra fram och tillbaka efter Rydelius instruktioner medan jag simulerade att jag aldrig förr varit där. Dock hoppade jag även denna gång över Capitolinska museet – inte för att jag varit där många gånger, utan för att det var stängt (det var ju måndag). När jag för andra gången passerade piazzan på väg mot S. Maria in Aracoeli hörde jag oväsen vid kullens fot, visslingar och rop, men jag såg inget. Däremot var det avspärrat ned mot Forum Romanum.

När jag simulerat färdigt inne i kyrkan (som faktiskt är fin – jag kanske återkommer till den) och steg ut på trappavsatsen insåg jag att det verkligen hände något nedanför Capitolium. Jag gick nedför den branta trappan och konstaterade folksamling (mest män, av någon anledning) och poliser som blockerade den vanliga trappan till kullen. Eftersom min italiensklärare säger att jag ska ta alla tillfällen att prata italienska frågade jag en av poliserna vad som var på gång, men fick bara besked att kullen var stängd. Varför vet jag fortfarande inte. På Capitolium ligger ju den kommunala förvaltingen, så det verkade mindre troligt att det hade något med den nya presidenten att göra.

Italiensk flagga över Porta del Popolo

Italiensk flagga över Porta del Popolo

Idag på förmiddagen, däremot, var delar av Centro Storico avspärrat eftersom Sergio Mattarella skulle installeras i presidentämbetet. Just som jag kommit igenom Porta del Popolo hördes ett buller, som vida översteg människornas vid Capitolium, och ett antal stridsflygplan sköt fram över porten. Efter dem kom ett rökmoln i italienska flaggans färger.

Kapitäl i S. Maria in Cosmedin.

Kapitäl i S. Maria in Cosmedin.

Och min provpromenad? Jo, den fortsatte nedåt ghettot, där jag låtsasbesökta den försvunna Piazza Montanara, titttade på Octavias portik och ”den lilla förfallna kyrkan S. Angelo in Pescheria”, som inte längre är förfallen, och som min Baedeker från 1909 uppgivet konstaterar har restaurerats åtskilliga gånger. Sedan fortsatte jag ner mot S. Maria in Cosmedin, där också Bocca della Verità finns. Rydelius skriver 1927:

Via Bocca della Verità för oss fram till en liten stilla plats, som ligger så fridfullt slumrande mellan en kristen kyrka och två hedniska tempel. Endast någon vinkärra, som skramlar fram på höga hjul, stör då och då tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden, där svartnade tritoner lyfta en barockfontäns marmorsnäcka mot höjden.

...tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden...

…tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden…

Idag går här en bred bilgata, byggd under Mussolinis tid (vilket jag berört då och då), och varken ”fridfull” eller ”stilla” är ord man skulle använda om platsen.

Jag gick in i S. Maria in Cosmedin, men struntade i att stoppa handen i Bocca della Verità (det stod ungefär 200 turister i kö), och konstaterade att det lönar sig att lusläsa guideböcker. Aldrig förr hade jag tänkt på att högaltaret ”utgöres av ett antikt badkar i röd granit” – men jo, det var helt klart, när man visste det. Däremot hade jag ofta beundrat de antika kolonnerna.IMG_8500

För Rydelius läsare var nu klockan över tolv, och lunchbordet stod ”färdigdukat helt nära på Pastarellaro”. Vi begav oss alltså gemensamt mot Trastevere, Rydelius, läsaren och jag, för att leta upp Via di S. Crisogono 33. Adressen ”ligger rätt undangömd och är litet svår att hitta”, konstaterar hon – och det har hon rätt i. Också jag, som gått omkring mycket i Trastevere, fick titta på kartan innan jag hittade gatan. Pastarellaro hade dock flyttat, men det fanns en hänvisning. Sen stängde jag tidtagaruret, som visade på en timme och femtiofem minuter. Också om man räknar med två timmar på Capitolinska museet är det en fullt realistisk tur. Grattis, Ellen Rydelius! Du fick väl godkänt på fredagens förmiddagstur!

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd