// you're reading...

Hela alltet

Jag bara slänger fram

Maten är, som jag redan sagt många gånger, en av de stora fördelarna med Italien. Av de frihetstida resenärer jag hörde om igår var det ingen som lovordade maten, även om Anders Celsius underströk att den var så billig att man varje dag kunde äta som på en bröllopsfest. Då var han också i Bologna, bolognesens hemstad, som brukar kallas ”dotta e grassa” – lärd och fet. Det är väl också ett epitet som kan passa på vissa akademiker, fast givetvis inte oss.
Ingen kan förneka att vi äter gott, och liksom på Celsius tid är det billigt med mat här. Ibland unnar vi oss lyxen att gå på restaurang. Tanken är att vi ska hitta en älsklingsrestaurang, dit vi vill gå nästan varje dag och där vi så småningom blir igenkända och hälsas vid namn – så som det beskrivs i artonhundratalets reseskildringar, och som Ellen Rydelius skriver om. ”Alla som bott länge i Rom har sin stamlokal, som de är fanatiskt tillgivna, och endast som en nåd, som en eftergift inför en väns något bisarra smak, besöker de sina medmänniskors matställen.”
Dit har vi alltså inte nått än, även om vi varit på flera trevliga trattorior. Tvärtom tycker vi nästan att vi äter bättre hemma – och med ”hemma” menar jag då vår romerska lägenhet, inte den i Uppsala. Om grönsaksståndet har jag redan ordat, och slaktaren har fantastiskt kött. Dessutom finns pasta, ostar och kallskuret. Häromdagen var vi ute så sent, att vi inte orkade laga något ordentligt. Då blev det ett fat med prosciutto, mortadella, två sorters salami och en pecorino, alltsammans upplagt på en minut. Den ena salamin var napolitansk – den var god och kunde ha köpts vid delikatessdisken på Nya Matsedeln i Uppsala – men den andra var en märklig tingest. ’Nduja hette den, och alldeles röd var den. För mig, som älskar stark mat, passade den utmärkt, även om styrkan översteg vad man brukar vänta sig i Italien. Närmare undersökning visar att denna märkliga charkuteriprodukt består av skilda delar gris – däribland magen – och har piffats upp med allehanda kryddor. Nåja. Man ska inte vara fånig – och god var den onekligen. Till det kallskurna åt vi lite foccaccia, eller pizza bianca, som den heter här i Rom. Det blev en furstlig måltid, som inte blev sämre av att vår hyresvärd försett oss med vackra uppläggningsfat. När vi nu hittat det är fatet började vi använda det till frukt – mest sicilianska mandariner, som nu finns att plocka åt sig i både köket och vardagsrummet.
eavesdrops including fully

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd