// you're reading...

Hela alltet

Ekberg och fontänen

Det finns kända människor. Det finns kända verk. Dessutom finns det människor vars berömmelse går långt utanför vad de egentligen har gjort. De blir till symboler för sig själva.

En ung Ekberg

En ung Ekberg

Nyss kom nyheten att Anita Ekberg är död. Minuten efter kom kärleksförklaringarna på sociala media. Hon är en av de där ikoniska, La Ekberg. Bara för några dagar sedan började vi prata om henne här på institutet – det var en middag som fortsatte långt in på natten, och någon i sällskapet berättade om sitt möte med henne och citerade henne, på bredaste skånska. Ikonen blev med ens så påtagligt mänsklig. Liksom många symboler är hon bara ihågkommen för en bråkdel av vad hon gjort.

Avspärrad Fontana di Trevi

Avspärrad Fontana di Trevi

I Rom är hon lika närvarande som Audrey Hepburn, men medan prinsessan på vift är oskuldsfullheten själv står La Ekberg för det farliga, det glamouröst förargelseväckande. Antingen man sett La Dolce Vita eller ej känner man till scenen, där hon och Marcello Mastroianni badar i Fontana di Trevi. Jag tror inte lusten att bada i fontäner var lika stor före den filmen. Idag händer det rätt vad det är att turister tar ett dopp i Fontana di Trevi. Kanske är det därför det alltid står poliser där.

Det bekanta badet

Det bekanta badet

Den här vistelsen har jag inte varit där, men innan jag åker hem slänger jag förstås i mitt mynt. Vidskeplig är jag inte, men det vore ju dumt att chansa. Numera vet jag exakt vilket ställe där det går att ta sig ned till vattnet. Där kan man också stå en stund och njuta av Berninis konstverk – för Fontana di Trevi är mycket vacker, i all sin barocka absurditet. Under mina senast besök har för övrigt fontänen varit avstängd – det pågår uppenbarligen restaureringsarbete – så istället har jag singlat in slanten genom avspärrningarna. Det är ju nästan samma sak.

Fontana di Trevi ur annan vinkel

Fontana di Trevi ur annan vinkel

Idag är det svårt att se Fontana di Trevi utan att tänka på Ekbergs dopp. Det gjorde inte Ellen Rydelius, ty filmen kom först tre år efter hennes död. Det är lite synd, för jag tror att hon hade uppskattat den sortens upptåg.

Så här skriver hon:

Ja, det är gott för oss alla, som behöver lycka, att Rom finns till. Men för denna gång är uppbrottets stund inne, vi ställer oss med ryggen mot fontänen, kastar enligt urgammal sed vår slant, tributen åt Neptunus, över vänstra axeln i sjögudens bassäng och dricker ur hand av det svala vattnet, som strilar ned över klippblocket. Sedan går vi vår väg utan att blicka tillbaka.

Så kan man också beskriva en sorti.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd