// you're reading...

Hela alltet

Gamla vänner – och 500

Femton år gammal åkte jag bakpå en vespa i en italiensk by. Vespan kördes av en brevvän, som jag aldrig nånsin träffat, och jag kan inte begripa hur min föräldrar släppte iväg mig. Utan hjälm, ut i det okända. Men jag kom tillbaka utan bekymmer. Nu försöker jag komma på vad han hette. Det var inte han som hette Davide, utan det var något annat.

Fiat 500 - ett exempel på Romromantik

Fiat 500 – ett exempel på Romromantik

Egentligen började tankekedjan med min första Italienvistelse som vuxen. Först var jag här med föräldrarna ett par gånger – en gång på bilsemester efter nian, en gång på den mångomtalade sistaminutensemestern till Rom – men våren 1984 tågluffade vi ner till Italien och hälsade på våra vänner Paolo och Francesca. Till skillnad från Dantes gestalter med samma namn var de inte ett par, men hade varit det. Han var (och är) romare, hon bodde i en by utanför Pisa. Huset tillhörde egentligen hennes föräldrar och kom att bli en fast punkt för oss i Italien. Senast bodde vi där 2001, när vi mycket äldre och betydligt fler.

Francesca körde en Fiat 500, och hon älskade innerligt denna ”cinquecento”. På en bild i fotoalbumet där hemma står hon bredvid bilen och strålar av stolthet och ägarlycka. Hennes 500 var svart och så liten att också korta flickor som vi fick vika ihop oss för att stiga in. När vi körde upp i de toskanska bergen fick den lämnas innan lutningen blev för brant eftersom den inte orkade med backarna. Tur då att italienska ungdomar åtminstone på den tiden rörde sig i gäng.

Vid nästa besök hade inte Francesca längre kvar bilen. Hennes storasyster hade krockat med sin 500, och även om allt gått bra hade föräldrarna fått en tankeställare om trafiksäkerhet och uppgraderat döttrarnas fordon (så som uppenbarligen medelklassens italienska föräldrar kunde göra på åttiotalet). Francesca hade fått en Fiat Panda, som var modern men ytterst enkel och (förmodade vi) egentligen särskilt säker. Den hängde med länge, men känslan var inte densamma.

Nyfikna tittar på Fiat på Piazza del Popolo

Nyfikna tittar på Fiat på Piazza del Popolo

Rätt ofta ser man gamla 500 i Rom, och då blir jag lite nostalgisk. På hemväg från dagens eftermiddagspromenad passerade vi Piazza del Popolo, och där var det ”promozione” för den nya Fiat 500. Den var rätt söt, och betydligt rejälare än Francescas bil. Runt bilarna svärmade folk och verkade helt uppfyllda av bilens nostalgiska associationer. En reklamfilm, som utspelade sig i sådan by eller liten stad där jag en gång åkte vespa, visar hur en viagratablett studsar ner i tanken och ger den lilla bilen kraft. Filmen är utformad med en rejäl dos italiensk självironi, men bygger ändå vidare på den romantiserade bilden av Italien.

Det är lätt att bli Italienromantisk när man sedan vandrar hemåt i solnedgången och ser hur himlen blir rosa över Rom. Då kan man få för sig saker och börja minnas vespaturer och bilfärder för länge sedan. Därefter kan man gå hem och stoppa en vårkyckling i ugnen. Jag tänkte mig rosmarin, peperoncino, vitlök och citron, om ni nu vill veta det.

Och så kom jag på det – brevvännen hette Alessandro, och han var faktiskt rätt tråkig.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd