// you're reading...

Hela alltet

Vaktlar

När vi bodde i Rom 2011 skrev jag mycket om mat. Det har blivit mindre av det senare, kanske eftersom vi bor på Svenska institutet och det inte finns någon marknad i närheten som kan mäta sig med den i Monteverde. När jag nu till nyår lagade vaktel kände jag ändå att det var värt att skriva om.

Inte Rom - här åts vaktelägg.

Inte Rom – här åts vaktelägg.

Jag hade aldrig lagat vaktel förr. Jag hade inte ens ätit det. Vaktelägg hade jag däremot ätit ganska många gånger. Första gången var förresten minnesvärd – det var våren 1987 i Cambridge. På den tiden fanns där en skandinavisk institution, bjudit in några danska poeter att framträda. Det var en imponerande uppläsning. Efteråt gick vi alla till University Centre (eller gradpadden, som studenterna sa) och åt på den fina restaurangen som på den tiden fanns högst uppe i huset. Förrätten var vaktelägg. Resten av maten minns jag inget av, och skämmigt nog inte heller vilka poeterna var, fast de alla var etablerade och t.o.m. stora. Poeten Göran Printz-Påhlson var förstås där – han hade hand om svenskan i Cambridge – men av poeterna minns jag bara Pia Tafdrup. Jag var bävande och stolt över att vistas i sådant sällskap, och jag betraktade de små äggen med förundran. Göran Printz-Påhlson lärde jag senare känna rätt väl, och han blev min mentor när jag var gästforskare i Cambridge på nittiotalet.

Vaktlarna. Som synes hade vi röd duk (se förra bloggen). Det var dock en av grannarnas ärvda julduk

Vaktlarna. Som synes hade vi röd duk (se förra bloggen). Det var dock en av grannarnas ärvda julduk

Vaktelägg köpte vi ofta med oss när vi kring millennieskiftet hade mycket att göra med Estland. Men vaktlar – nej.

Anneli, en av grannarna här på institutet, lagade vaktlar till jul, och när vi började diskutera nyårsfirandet kom vi fram till att sådana vore lämpliga som huvudrätt. Vännerna hemma tyckte vi var överdådiga. En kompis förklarade att vaktlar hade hon bara ätit på Nobelmiddagen – och skyndade sig att påpeka att hon varit där som journalist.

Så vi begav oss till det närbelägna snabbköpet Tigr och letade upp vaktelhyllan. Där låg de, som små, undernärda kycklingar, förpackade två och två. En förpackning kostade runt 2,50€, så de var knappast ruinerande.

På nyårsafton satte vi igång. Det var jag och den tidigare vaktelkocken som basade i köket. När det gällde fåglarna stod hon för erfarenheten och jag för det mesta arbetet. Först gnuggade jag dem med salt, peppar, citron och lite olja, och så fick de ligga mellan en halv och en timme medan vi tog itu med annat – däribland den spenatrisotto, som skulle fungera som bukfylla.

Vintersallad.

Vintersallad.

Sedan blandade jag brödsmulor (vi har en tendens att köpa för mycket bröd) med hackad porchetta (spädgris), som medkocken hade liggande, samt smör och färsk salvia. Lite peppar i det, också. Brödblandningen stoppades in i vaktlarna. De lades i en form, där de fick samsas med en aubergin (mest för att det fanns plats över och vi ville att de skulle ligga tätt, eftersom vi inte kunde binda dem) och stoppades in i ugnen. Smör runtomkring. Under tillagningen hällde vi på vitt vin och öste med jämna mellanrum. Jag skulle gissa på att det hela stod inne i omkring fyrtio minuter, och på slutet puttade jag bort fläskskivorna, så att vaktlarna fick fin färg. De smakade gudomligt och serverades med vad som här på institutet kallas ”vintersallad” – skivad fänkål med skivade apelsiner – som medkocken lagat. Fantastiskt gott.

Så här såg menyn ut:

Antipasti: Parmaskinka, småsalami som var ”piccante” (starka), salami Milano (standardsalami).
Primo: Spenatrisotto (kryddad med peperoncino). Parmesan.
Secondo: Vaktlar. Aubergin. Vintersallad.
Dolce: Kakor.

Ingen ost serverades, men det behövdes knappast. Vi gick inte hungriga från bordet.
Eftersom vaktlarna såldes två och två hade vi en för mycket för fem personer. En halv åts upp av en finsmakare, men dagen därpå åt vi vaktelrester med de övriga resterna. Risotton åt vi i två dagar, för jag hade tagit i ordentligt.

Och idag är det befana, som trettondagen heter här. I Rom är det stort ståhej, vilket jag nämnde i en blogg för ett år sen. Jag undrar om jag ska ge mig ut i vimlet på stan eller om jag nöjer mig med Villa Borghese.

mike o’hearn

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd