// you're reading...

Hela alltet

En flicka och ett lejon

Nära där min mamma bor finns ett loppis, som säljer böcker för en spottstyver. Där plockar mamma upp dessa borglömda stackare, som ingen vill ha, läser dem själv och ger dem ibland vidare till andra. Sist vi sågs gav hon mig Renata Wredes Mitt romerska lejon (1971). Pris? En krona.

Boken är en barndomsskildring, och framställningen av barnets föreställningsvärld skiljer sig inte mycket från andra liknande. Det märkvärdiga är omgivningen. Renata Wrede (1923-1998) var nämligen dotter till Axel Boëthius, arkeolog och den förste föreståndaren vid Svenska institutet i Rom, och hennes barndomsmiljö var institutets lokaler. I vuxen ålder blev hon konstnär.

Hennes Svenska institut var inte Ivar Tengboms nyklassicistiska byggnad i Villa Borghese, den där jag sparkade liv i Rombloggen i januari. Flickan Renate – som är i förskoleåldern – bor i ett förfallet palats, där grannen är en kardinal och där de viktigaste gestalterna egentligen inte är föräldrarna utan hushållerskan Ida, hennes man Alessandro och den föga rumsrena katten.

Ett lejon och svenska institutet. Omslag av Wrede själv.

Ett lejon och svenska institutet. Omslag av Wrede själv.

Boken utspelar sig under höst, vinter och vår 1929-1930. Mussolini är en realitet, men inte lika viktig som utbudet på torget och flickans hälsa och föreställningsvärld. Under bokens gång blir katten skallig eftersom den sover på kaminröret, där det är varmt, men får på slutet päls igen. Först hade jag lite svårt Wredes staccatostil och fångades inte helt av barnets perspektiv – men jag vanns över. Inte bara av Renata, utan också av Romskildringen.

Det är inte mitt svenska institut som boken utspelar sig i, men studentmiljön känns ibland tidslös. För den topografiska anknytningen kan vi förstås luta oss mot Ellen Rydelius. I tredje upplagan av Rom på 8 dagar från 1931 stannar hon upp på väg nedför Via Merulana – strax före S. Maria Maggiore – och skriver:

Några kvarter innan vi närma oss kyrkan se vi till vänster ett ståtligt palats, Palazzo Field-Brancaccio, där markis Claes Lagergren, kammarherre hos påven, har sin bostad. Palatset är byggt på 1890-talet, och den stora parken, som hör till byggnaden, upptar en god del av det område, som fordom var Trajanus’ termer och dessförinnan Neros gyllene hus.

I den parken leker Renate, och nära termerna står hennes stenlejon. På lejonets rygg upplever hon sådana oändliga äventyr, som barn kan göra. Eftersom hon lever i klassisk omgivning hämtar hon bland annat det gyllene skinnet.

Men Rydelius fortsätter:

Svenska institutet, som, då detta skrives, genomgår sitt fjärde läsår, har här funnit ett vackert hem. Istituto svedese, som är avsett att mottaga skandinaviska arkeologer, vilka önska studera sitt ämne i Rom, är ett resultat av flera arkeologiintresserade svenskars och särskilt kronprins Gustav Adolfs strävanden. Dess ledare är professor Axel Boethius.

Särskilt för svenskarna inom skandinaviska Romkolonin är det en stor glädje, att Sverge hävdat sig genom institutets upprättande.

I Mitt romerska lejon mötte jag Rydelius Rom, sett genom ett litet barns ögon. Kanske fanns Rydelius själv bland de gäster, som ibland dök upp. I varje fall har jag nog läst böcker av de tafatta studenterna, som får skoskav under de långa arkeologiska vandringarna: ”Nej, nej, men vi har gått så mycket, sa en student, på ena foten har jag en blåsa från Forum och på andra ett sår efter Roms stadsmurar. Jag kallar dem för Forum och stadsmuren.”

Det här är inte Renatas stenlejon, utan ett ledset stenlejon vid SS Apostoli

Det här är inte Renatas stenlejon, utan ett ledset stenlejon vid SS Apostoli

Familjen följer med på exkursionerna, Renata pratar med fåraherdar och utgrävningsledare (och till och med Gustav V). Pappan tycker att de ”för ett mycket normalt nordiskt familjeliv”, men en läkare som blivit biten av frun (Madeleine, f. Björnberg) och fått höra Renatas äventyret med lejonet tycker att dessa svenskar är exotiska i överkant.

Familjen Boëthius värld är ganska annorlunda mot den värld jag möter när jag är i Rom – kanske särskilt på institutet – men visst finns likheter. Staden finns där, lika lockande som nu, och julmarknaden på Piazza Navona och matmarknaderna på torget känns inte så olika våra dagars.

I bokens slut lämnar familjen staden, och Renatas röst ersätts av lejonets, som samtalar med ett lodjur:

Lodjuret tänkte högt: Underligt, de blir sjuka och far bort, långt bort ibland. De blir friska därborta, men de är ändå alltid kvar här.
– Längtar de hit igen? frågade lejonet? – Du kan inte förstå det här, stenlejon, sa lodjuret, de blir främlingar i världen, ofta lyckliga främlingar. De har sitt skal, eller sin bacill. […] De släpar med sej sin snäcka överallt, alltid. De kan inte bli av med den. De har sitt Rom med sig, därför längtar de inte. Men när skalet blir för trångt, det händer, då måste de hit för att förstora sitt hus. Stenlejon, det förstår du inte.

”On revient toujours…” säger Ellen Rydelius. Man återvänder alltid till Rom. Och kanske är det så – eller kanske är det snarare så att vissa gör det, de som får denna bacill som lodjuret talar om.

Vissa bakterier är bra bakterier, det har man ju lärt sig. Och själv åker jag snart tillbaka till Rom.

nandrolone decanoate

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd